Lektör Författarcoach Skrivarkurser
Om du vill utveckla ditt skrivande har du kommit helt rätt!
Jag heter Ann Ljungberg och jobbar som lektör, författarcoach, skrivkursledare och mentor för webbföretagare.
Klicka HÄR för att hitta till alla skrivarkurser (inklusive en lång gratiskurs).
För en tid sen satte jag mig och skrev mitt ”skrivar-CV”. Det såg imponerande ut. Många publiceringar, engagemang och utbildningar. Men det är amatörförfattare jag är, för jag lever inte på mitt skrivande. Jag är inte tillräckligt ambitiös och drivande för det, brukar jag säga.
Tillvaron som egen kulturföretagare som måste sälja sig själv (sin själ) till priset av morgonsoffor och mingel passar inte mig. Han får ursäkta, en av mina författarförebilder, Bengt Ohlsson, men när jag såg hans nya stajlade bild vid krönikan i Dagens Nyheter så tänkte jag: ”Jaha. Så har han hamnat där, han också.” (Om det är någon som skulle kunna skriva en självraljerande krönika om just det, så är det han.)
Det där är förstås hårdraget. Det finns många sätt att vara professionell författare. Visst skulle jag vilja ha all tid i världen för mitt författande och åtminstone tidsmässigt slippa jobbet – som är helt okej; jag arbetar med internutbildningar på en stor statlig myndighet. Men nu ser det ut såhär för mig, jag har familj och behöver brödföda, och min strategi att gilla läget och skriva så mycket jag kan.
Mitt sätt att ta mig skrivtid har alltid varit att gå på skrivarkurs. Det har jag gjort med hyfsat jämna mellanrum sen mitten av 80-talet. Jag behöver uppgifterna, ramarna, återkopplingen, den om mina texter och om andras. Min e-novellsamling, Det var väldigt – sanna och osanna alster (Serum 2006), är i princip framställd på en ”skrivarkurs” (Litteraturvetenskap/Kreativt skrivande vid Mittuniversitetet). Nu går jag kursen Skriv ditt liv – fördjupning på distans, med träffar ungefär en gång i månaden på fina Gysinge folkhögskola, och jag har kommit riktigt långt med mitt manus om min brors undergång i alkoholism.
I maj åker jag än en gång till Marieborgs folkhögskola och håller ett pass, som gästlärare under ett par timmar, för en motsvarande kurs där. Jag är bekväm både framför och bakom skrivarkurslärarens pulpet.
Ett uttryck för mitt skrivarintresse är att jag sen många år är aktiv i föreningen Liv i Sverige (www.livisverige.org) som vill främja det självbiografiska berättandet, såväl det muntliga som det skriftliga. Författaren Göran Palm grundade föreningen 1982. Liv i Sverige har bidragit till att 130 självbiografiska böcker har kommit ut på marknaden. Den senaste, Alltid någon annan som väntar, är en antologi om dagens äldreomsorg, som säljer bra. Jag var med i redaktionsgruppen; jättekul! Nu är jag nybliven redaktör för medlemstidningen också.
Det är väldigt vanligt att författare oroar sig mycket för sin ekonomi, så pass att det påverkar deras kreativa förmåga. Det kanske inte är så konstigt eftersom väldigt få författare tjänar särskilt mycket pengar på sitt skönlitterära skrivande och bara kan sitta på sin kammare hela dagen och skriva – och om de väl kan det så kanske de oroar sig för när pengarna, lyckan och tiden att skriva ska försvinna… Pengar och tid är tyvärr ofta sammanblandat i vårt samhälle till ingens fördel – tid är tid, ingenting annat.
”Jag skulle behöva pengar och tid för att bara kunna fokusera mig på att skriva”, känns det igen? Den hårda sanningen är att det är en myt, ett sätt att skjuta upp saker på framtiden till ett idealtillstånd då vi ska skriva. OM detta idealtillstånd ens infinner sig, används det ofta till något annat än planerat…
Tricket är att släppa tanken om att mycket pengar eller tid behövs för skrivandet. Nästa steg är att använda den tid och de resurser som du faktiskt har på ett effektivt sätt. Det kan låta banalt, men är en av de svåraste utmaningarna en författare står inför.
Övning.
Svara på följande frågor:
1. Vilka resurser behöver du för att skriva 3-5 A4 sidor i veckan (vilket på ett år kan bli en hel roman)?
Till exempel, lugn och ro i några timmar. En fungerande dator? Det finns alltid något vi kan göra varje vecka för vårt skrivande, pengar eller inte, tid eller inte.
2. Hur mycket tid ägnar du dig att oroa dig för din ekonomi och vad kostar denna oro ditt skrivande?
Se oron som en utgift som påverkar ditt skrivande. Vad kan du göra för att bli av med den? Kanske låser detta upp en oväntad tidsresurs …
3. Hur mycket tid avsätter du för skrivandet varje vecka? Hur mycket tid vill du ha?
Om du känner att du har för lite tid, vad kan du göra för att skaffa ett större utrymme? Vad kostar det att till exempel gå ner i arbetstid? Kan du jämföra det med det belopp som du kanske använder för andra saker som hör till din livsstil idag? Finns det någon annan aktivitet i din vardag som kanske kan prioriteras ned?
/Jens Klitgaard
Fotograf: Eva Q Månsson
Jens Daniel Burman är en av novellvinnarna som publicerats i antologin “En bekantskap som berör”, efter tävlingen på samma tema. Vi ville att ni skulle få ett ansikte på novellförfattarna och har ställt dem några korta frågor om deras liv och skrivande här på bloggen.
Var bor du och vad gör du om dagarna?
Jag är bosatt i Strömsbruk, Hälsingland. I en gammal missionskyrka vid kusten där en ung Jussi Björling har sjungit och där jag och min sambo har arrangerat opera, teater, clownföreställning och filmfestivaler. På dagarna är jag handledare för filmintresserade ungdomar och är delägare av filmproduktionsbolaget, Roadside Picnic. På mornar och kvällar skriver jag.
Berätta lite kort om din novell och varför du kände att du ville skriva den
Jag ville skriva en novell som var öppen för tolkningar. En flicka möter någon eller något som ligger naken och frusen under en rotvälta i skogen. Flickan tycker synd om honom och tar honom med sig hem till sina föräldrar. Kan man verkligen göra så? Vet de vuxna något mer än vad flickan vet? Vem han i skogen än är, väcker han känslor hos dem alla.
Vad har du för relation till ditt skrivande?
Skriva gör jag för att jag inte kan låta bli. Jag gillar att vrida och vända på problem. Hitta på och söka efter svar. Jag skriver varje dag. Ibland räknar jag ord, ibland tid. Min strävan är att alltid skriva minst 20 timmar i veckan.
Kallar du dig författare?
Hur många berg måste man bestiga innan man får kalla sig bergsklättrare? Jag vet inte. Hur som helst har jag inte kommit så långt att jag kallar mig författare ännu, men jag strävar dit och har kommit en bit på vägen.
Vill du berätta om något skrivprojekt som du har på gång?
Ett av mina romanprojekt ”Elak”, är en spänningsroman som utspelas under en julvecka. Den handlar om familjeband och mörka familjehemligheter – från vardagsillvilligheter till en urladdning av extrema mått. Romanen gör för tillfället förlagssvängen.
Vill du tipsa om någon novellförfattare du gillar?
Ray Bradbury för hans galna, bitterljuva och oförutsägbara noveller som man kan läsa om med nya ögon beroende på vart man själv är i livet. Eller bara för att få sig en stund av högklassig underhållning.
Läs mer om Jens Daniel på hans hemsida www.roadsidepicnic.se
Jens Daniels novell heter “Vill du följa med in?” och är en del i antologin “En bekantskap som berör” som finns ute i nätbokhandeln. ISBN: 978-91-7575-216-7 .
Vi skriver som dem vi är – om min skapelseprocess
Den 24 januari 2011 började jag på Ann Ljungbergs Romankurs på distans. Den 10 oktober samma år var jag klar med den. Jag hade då kommit igång ordentligt med mitt manus och var fast besluten att inte bara skriva färdigt utan att även få ett förlag att nappa. I sitt slutomdöme meddelade Ann att hon trodde att jag hade stora möjligheter att bli utgiven även om det naturligtvis återstod mycket hårt arbete innan dess. Det var den sparken i rumpan jag behövde. För om Ann trodde på mig måste ju också jag göra det, eller hur?
Idag sitter jag med facit. Det blev en bok även om det tog mig ytterligare ett år och ett antal refuseringar och omskrivningar innan ett förlag nappade. Om några veckor kommer min andra roman, Croissants till frukost, ut och jag har lärt mig en hel del under resans gång. Förutom att ha förstått hur ”branschen” fungerar (och inte fungerar), har jag även kommit till insikt när det gäller min egen skapelseprocess. Jag skulle kunna sammanfatta det senare med följande konstaterande: Vi skriver som dem vi är.
Så här:
Om du har en personlighet som innebär att du gillar struktur kommer du förmodligen att känna dig bekväm med att ha planerat din berättelse från början till slut. Du har intervjuat dina karaktärer, gjort din research, har ett ordentligt synopsis som stöd och kapitel- och scenindelningarna är klara. Själv är du kanske en person som gillar att ha det städat på diskbänken innan du börjar laga mat …
Om du däremot känner att ordning och reda hämmar dig, gissar jag att du inte heller kommer att gilla att ha ett sådant arbetssätt när du skriver. Förmodligen föredrar du att kasta dig över tangentbordet. Skriver som en galning och tänker att allt går att rädda i redigeringsstadiet. Att diskbänken ser ut som om tredje världskriget brutit ut när du ska till att laga mat stör dig inte nämnvärt …
Sedan kan man vara lite av det ena och mer av det andra och tvärtom. Alla är vi olika, även när det gäller vårt skrivande. Däremot tror jag att det krävs ett färdigt manus innan vi riktigt förstått vilken process som passar oss bäst. Som nybörjare var det väldigt skönt att ha en struktur att hålla i handen. Numera vill jag ha friare tyglar.
Med Solviken, min första bok, var jag alltså väldigt strukturerad vilket var till ovärderlig hjälp när jag kom till redigeringsstadiet och ville ta bort/lägga till karaktärer och konflikter. Genom att titta på mina scen- och kapitelanvisningar såg jag direkt var i berättelsen jag behövde gå in och ändra. Utan alla anteckningarna jag gjort, hade jag förmodligen virrat bort mig och skapat monstruösa logiska luckor.
När jag bestämde mig för att skriva Croissants till frukost (den kommer ut den 28 april) orkade jag helt ärligt inte med att återigen bygga upp en så detaljerad struktur. Kände inte heller att jag behövde det (som person gillar jag att ha en ren diskbänk när jag börjar laga mat men jag följer mycket sällan ett recept till punkt och pricka utan improviserar gärna och höftar till ibland …).
Istället började jag med att skriva en baksidestext och hitta på en titel. Därefter fokuserade jag på mina två huvudkaraktärer och på deras utveckling och inre resa och lade till ett antal sidokonflikter. Sedan skev jag tre olika slut. När det var gjort gick jag över till att skissa på en början, en första tröskel och en första utmaning, en mitt, en andra utmaning och en andra tröskel. Jag tecknade en tidsaxel samt skrev upp ett antal scener som jag ville ha med eftersom jag tyckte att de gav krydda åt berättelsen och ökade dess underhållningsvärde.
Ramarna var satta men jag lät berättelsen driva sig själv framåt. Eftersom Solviken fått mig att inse att jag, till skillnad från många andra författare, inte alls gillar redigeringsstadiet, valde jag att skriva varje dag men utan att hetsa, allt för att få till så bra ord som möjligt och slippa blajet. Målet var minst 500 ord om dagen. Ibland tog det mig tjugo minuter att skriva dem och många gånger fortsatte jag av bara farten. Ibland var det precis tvärtom – som att springa i melass. Men jag gav mig inte och tre svettiga timmar senare hade jag mina 500 ord.
Förra veckan påbörjade jag mitt tredje manus. Ramarna är klara, titeln och baksidestexten likaså och jag ska försöka hålla fast vid samma strategi: Att skriva varje dag och inte skriva snabbare än att jag hinner tänka efter före.
Förra veckan tipsade jag om att hitta bra platser att skriva på, denna vecka går vi in i en annan övning som har med författarens omgivning att göra. Övningen handlar om att stänga av digitala intryck för att släppa fram sitt skrivande. Det har troligen i alla tider funnits saker som distraherar författaren från att skriva. Men idag med smartphones, facebook, youtube och allt annat informationssamlande som sker hela tiden så är vi nog mer distraherade än någonsin tidigare i mänsklighetens historia. Framför allt tror jag att det gör oss sämre på att lyssna och ta in vår (icke-digitala) omgivning. Därför blir följande övning att under en vecka att i största möjliga mån undvika digitala intryck. Tips på vad du kan göra:
1. Stäng av internet på mobiltelefonen
2. Undvik att läsa mailen mer än två gånger om dagen (pröva att välja två fasta tider, en gång på fm och en gång på eftermiddagen)
3. Undvik Facebook eller andra sociala media hela veckan
4. Använd inte hörlurar i kollektivtrafiken
5. Slötitta inte på TV (titta bara på det som inspirerar dig)
Kommentera gärna om era upplevelser av övningen här under!
Länkar också till en artikel i dagens DN om familjen Falk som kom med idén om “skärmfria söndagar”, kan ju också vara en idé oavsett om man har familj eller inte…
Från mina allra första år har jag varit intresserad av ord. De första ord jag lärde mig läsa var VARM KORV. Min pappa var korvhandlare i Kiruna och de orden stod på lådorna i köket. När jag var fyra år kunde jag läsa. Jag fick uppträda på Barnens Dag men alla trodde inte att jag verkligen kunde läsa. Någon skrek; Vänd boken upp och ned. Det går nog lika bra.
När jag började skolan och så småningom började skriva blev detta också ett stort intresse. Skrev uppsatser som alltid fick höga betyg. Jag längtade mycket efter en hund och lånade hem böcker om hundar som jag sedan satt och skrev av – för hand – varenda en. En fantastisk övning för en blivande författare. Jag brukar säga till mina skrivarelever att de skall skriva av för hand ett kapitel från en favoritbok. Då lär man sig mycket: Ordanvändningar, styckeindelning, grammatik, språkets rytm.
Som vuxen blev jag lärare och skrivandet fortsatte. Nu artiklar till lärartidningen och läroböcker. Som lärare tog jag även akademiska betyg i psykologi och sociologi vilket jag hade stor nytta av som författare.
När jag växlade från läraryrket till att bli Sveriges, senare Nordens enda optimistkonsult blev det mest det talande ordet. Optimistkonsult blev jag efter att ha gått Montessoriuniversitetet i Bergamo, Italien. Mina klasskamrater kom från 12 olika kulturer, alltså från hela världen och det året lärde mig mycket om mänskligt beteende beroende på vilken kultur man växt upp i.
Så hade jag en föreläsning för kvinnliga chefer och en av dem visade sig vara chef för bokförlaget Trevi. Hon hette Solveig Nellinge – själv författare – och hon blev min ängel vad gällde skrivandet. Hon bad mig skriva en bok om det jag pratade om på föreläsningarna. Fantastiskt. Det blev fem böcker nästan på raken. Våga visa arbetsglädje, Våga vara frisk, Sluta vara chef, Våga bli en ledare och Lilla stressboken däremellan. Vilket privilegium. Behövde inte skicka in och bli refuserad. Böckerna var beställda och förlaget hjälpte mig. Första boken Våga leva tvärtom blev en stor succe. Nästan 40 000 exemplar såldes. Jag fick senare veta att 9000 för en fackbok är mycket. Boken fick tryckas om och komma ut som Nya Våga leva tvärtom. Boken låg senare åtta månader på Pockettoppen. Före många kända författare. Det kändes kul att komma till Stockholm central och se affischen utanför Pocketshop med lista över de mest sålda böckerna. Böckerna står på biblioteken under Psykologi och Medicin.
Sedan blev det ett uppehåll med skrivandet men de senaste åren har jag prövat på skönlitteratur i olika former. Många halvfärdiga manus i min dator. Deckare, relationsromaner, Fackboken Allt ljus på dig. Våga tala offentligt främst skriven för kvinnor. Mitt liv. Barnböcker. Författaralmanacka. Kokbok för traditioner.
Problemet är att jag lider av allt annat än skrivkramp. Jag älskar att skriva. ”En dag utan skrivande är en förlorad dag.”
Jag vidareutbildar mig hela tiden i skrivarkurser för romaner, deckare, noveller, teater, gick ett år på Filmpool Nord där jag lärde mig göra film. Gjorde en kortfilm som jag har på DVD. Jag skrev en novellsamling som heter Otroligt men sant. Verkliga händelser under mitt äventyrliga liv. Dessa noveller finns också som CD-skiva. Nu har bibliotek börjat köpa in den.
Tyvärr dog Solveig Nellinge men Forum/Bonnier tog över förlaget så min senaste bok är utgiven där. Våga leva tvärt om och Våga vara frisk är åter nytryckta och finns som mina andra alster att köpa hos mig på www.optimistkonsultab.se.
Sista åren har jag haft och har många skrivarkurser. Privat, för Vuxenskolan, sju gånger i Spanien för solsvenskar i Fuengirola och flera elever på distans. Det är underbart intressant att ha skrivarkurser. Att se en text växa fram från att ha varit lite trevande försök till en regelrätt roman.
Jag har tagit mig själv i kragen för att redigera färdigt min första roman Det är ju du och jag ängel – som först var ett filmprojekt och som Ann hjälpt mig med. Manuset har legat några år men nu har jag tagit hjälp att få den klar. Denna vår!
Har hittat förläggare till FÖRFATTARKALENDERN och åker med den till bokmässan i Göteborg. Skall också hålla seminarium om den.
Våga börja skriva! Du har inte en tråkig minut.
Ingalill Enbom
070 674 71 89
Theres Sjöblom Wittgren är en av novellvinnarna som publicerats i antologin “En bekantskap som berör”, efter tävlingen på samma tema. Vi ville att ni skulle få ett ansikte på novellförfattarna och har ställt dem några korta frågor om deras liv och skrivande här på bloggen.
Var bor du och vad gör du om dagarna?
Jag bor i Skattkärr, ett litet samhälle utanför Karlstad. På dagarna arbetar jag på en skola inne i Karlstad, där jag är lärare i en förstaklass. När jag kommer hem umgås jag med min man och mina två barn innan jag ramlar i säng tidigt för att orka läsa. Får jag tid över skriver jag. Och läser lite till. Och surfar runt på skrivbloggar. Och drömmer om att skriva. Emellanåt tänker jag att jag borde städa lite men då röjer jag det värsta innan jag tar fram en bok igen.
Berätta lite kort om din novell och varför du kände att du ville skriva den
Jag hade en period där vi hade väldigt mycket att göra. Den här historien hade legat och tryckt ett tag. Jag hade bilden av kvinnan på båten framför ögonen, lite då och då. En kväll hade en bloggare (asalundqvist.blogspot.com) en utmaning. Det var novell-dags och jag skrev. Det tog tjugo minuter och sedan hade den runnit ur mig. Snabbt brukar bli bäst för min del. Åtminstone när jag skriver kort.
Vad har du för relation till ditt skrivande?
Skrift är mitt bästa språk. Det är där jag hittar de bästa orden och det är där jag känner att jag kan få fram det jag känner, tänker och tycker. Om jag inte skrivit på länge kan jag känna stark längtan efter att låta fingrarna formulera något. Jag skulle gärna vilja skriva mer än vad jag gör, men som det är just nu får jag helt enkelt ta de stunder som finns. Jag mår bäst när jag har ett skrivprojekt att fokusera på, även om det bara finns i mitt huvud vissa perioder.
Vill du berätta om något skrivprojekt som du har på gång?
Jag debuterar snart med min bok “Gömd” på Mörkersdottir förlag och har två manus till i huvudet. Jag försöker fokusera på ett i taget och har påbörjat struktureringen av kapitlens uppbyggnad. Jag bloggar även sporadiskt på traktanten.blogspot.com. Om högt och lågt. Om skräp och ointressant och om tankar och funderingar. Och om böcker och skrivande.
Vill du tipsa om någon novellförfattare du gillar?
Jag älskar att skriva noveller men är tyvärr rätt dålig på att läsa dem. Gillade Jonas Karlsson men dog uttråkningsdöden av Alice Munro.
Theres novell heter “Igen” och är en del i antologin “En bekantskap som berör” som finns ute i nätbokhandeln. ISBN: 978-91-7575-216-7 .
Ibland kan det som författare vara lite svårt att koncentrera sig. Ganska ofta till och med. Det har mycket med ens övriga liv att göra och ens egna krav på sig själv och tillvaron. Sällan har vi ju tiden eller platsen att skriva i ett vakuum, på en helt isolerad plats utan krav, omgivning och tidsuppfattning. Och kanske är det lika bra? För om man hade dessa omgivningar kanske man faktiskt inte skulle få någonting gjort, känna en ännu större prestation och konfronteras med andra hjärnspöken.
Drömmen om den lugna platsen är ofta en illusion. Man måste som allra oftast bereda den platsen för sig själv mitt i sitt liv, i sitt kaos, eller i en vardag med andra sysslor. Många författare som frågas ut om sin skrivprocedur återkommer ofta till samma svar: Disciplin, rutiner, egna ramar för hur länge (eller hur lång text), när på dygnet, hur ofta, de anger också ofta en eller flera platser där deras skrivande kan äga rum (where the magic happens).
Kanske har du redan din plats, kanske kan du upptäcka flera?
Pröva olika platser att skriva på. Kanske behöver du ett artilleri för olika tillfällen?
Ge något eller några av följande ställen minst 30 minuter av din skrivtid. Skriv sen ned hur det kändes och vid vilket tillfälle du skulle kunna tänka dig att gå dit igen:
Biblioteket
Närmaste café
En trevlig bar
I kollektivtrafiken
I ett väntrum
Ett annat allmänt utrymme
Egen idé?
Kommentera gärna på övningen här under
/Jens Klitgaard
Jivan Wells har lett ledarskaps- och coachingprogram i tjugofem år för chefer och personal från företag och organisationer av alla möjliga slag. Hon är också författare till ledarskapshandboken “Sanningens ögonblick”. Idag gästbloggar hon om ledarskap i den nya tiden.
Den nya tiden har kommit smygande att det är svårt för de flesta att urskilja den från vardagens brus. Det jag ser är att en ny medvetenhet har väckts. Den största väckarklockan har varit miljön. Även om inga dramatiska förändringar har skett i vårt förhållningssätt till jorden, så har en stark medvetenhet slagit rot om att vi måste värna om planeten vi bor på. Det går dagligen att läsa om organisationer som försöker påverka befattningshavare att ta ett ökat ansvar och genomföra konkreta beslut som ger varaktiga effekter.
Att bedriva ett ledarskap i denna tid kräver att vi inkluderar nya dimensioner, är öppna för förändringar och framför allt att vi börjar förstå att vi är andliga varelser på en mänsklig resa. Den nya tidens ledarskap består av att se oss själva som en viktig del av helheten och förstå att det vi gör idag påverkar planetens välbefinnande och alla kommande generationer. Vi måste lyfta blicken och våga se vart vi är på väg för att kunna fatta rätt beslut här och nu. Vi måste lita på vår ökande intuition, våra hjärtan och våra medmänniskor. Vi måste lära oss att lyssna till och höra vad jorden och allt levande har att säga oss. Och sedan måste vi följa råden vi får.
Det är inte för sent trots att vi är i elfte timmen. Vi har så det räcker till alla på hela planeten utan att döda djur för att människor ska överleva. Moder jord har inga landsgränser, molnen förflyttar sig över hela dess yta och vi andas samma luft och dricker samma vatten som dinosaurerna. Kärnkraftsolyckan i Tjernobyl 1986 gjorde att vi i Stockholm lämnade ytterskorna utomhus för att inte dra in radioaktiva partiklar. I stora delar av Finland hade svampen fortfarande för höga cesiumhalter år 2009 och i Sverige kunde man år 2011 mäta höga halter i både älg- och renkött. Fukushima drabbar inte bara Japan utan alla haven på hela planeten och vissa länder har förbjudit att sälja fisken.
Den nya tiden kan bäst beskrivas som en andlig tid. Den präglas av att se till helheten. Det betyder att inkludera planetens välbefinnande och finna ett långsiktigt samarbete med jorden och allt och alla som lever på den. Den består av insikten att vi människor är sammansatta av en kropp, känslor, tankar, själ och andligt liv och allt annat levande också är det. Den präglas av att gå från jag till vi.
Den nya tidens ledarskap kräver intelligens vilket består av samarbetet mellan hjärta och hjärna. Det kräver ett mod och ett civilkurage som aldrig tidigare skymtats. Det kräver en ny sorts öppenhet som är helt fri från fördomar och begränsningar och som har en klarsynthet i nära samarbete med hjärtat och själen.
Eftersom den nya tiden är helt ny finns det heller inte så många sätt att förbereda sig för den. Det vi dock kan göra är att vidareutvecklas personligen och andligen, hålla våra hjärtan öppna, fördjupa tilliten till vårt allra innersta – och göra allt vi kan för att leva i sanningens ögonblick.
Johannes Persson är en av novellvinnarna som publicerats i antologin “En bekantskap som berör”, efter tävlingen på samma tema. Vi ville att ni skulle få ett ansikte på novellförfattarna och har ställt dem några korta frågor om deras liv och skrivande här på bloggen.
Var bor du och vad gör du om dagarna?
Jag bor i Nittorp i Västergötland och jag skriver manualer på ett företag som tillverkar hydrauliska pressar.
Berätta lite kort om din novell och varför du kände att du ville skriva den
Min novell handlar om hur två personer som egentligen inte hör ihop upptäcker att de faktiskt gör det. På gränsen till det som skulle förändra deras liv i grunden väljer de att inte fullfölja och nöjer sig med att veta att de kunde ha gjort det om de velat. Jag skrev novellen snabbt och effektivt, så som man gör när en berättelse kommer till en.
Vad har du för relation till ditt skrivande?
Jag skriver både njutningsfullt och tvångsmässigt om och när jag har tid. Med fem barn och ett heltidsjobb blir det sena kvällar och tidiga morgnar, och det gäller att få ur sig mycket på kort tid.
Kallar du dig författare?
Nej.
Vill du berätta om något skrivprojekt som du har på gång?
Jag skriver på massor av texter samtidigt, men jag har ett projekt som ligger mig extra varmt om hjärtat. Det är en tragisk och ibland kuslig historia om synd, skuld och nåd. Och så levrat blod, kyrkogårdsmull och ond, bråd död förstås.
Jag bloggar emellanåt på: http://kompetent.nu.
Vill du tipsa om någon novellförfattare du gillar?
Hjalmar Söderberg är given. Hans Historietter kan man inte gå förbi. Stephen King skriver också bra noveller om man har den sortens böjelser. Jag har börjat läsa Munro och förstår hennes storhet men gillar inte hennes texter.
Johannes novell heter “Huvudstupa, hjärtat först” och är en del i antologin “En bekantskap som berör” som finns ute i nätbokhandeln. ISBN: 978-91-7575-216-7 .
Välkommen till ett mingel med dryck och tilltugg, skrivövningar, författare på scen, korta föreläsningar, intervjuer, frågor från publiken, erfarenhetsutbyte, möjlighet att sälja böcker för medverkande författare ….
Vi ses i Stockholm den 20 maj kl 18.30-22.
Susanne Pelger är en av novellvinnarna som publicerats i antologin “En bekantskap som berör”, efter tävlingen på samma tema. Vi ville att ni skulle få ett ansikte på novellförfattarna och har ställt dem några korta frågor om deras liv och skrivande här på bloggen.
Var bor du och vad gör du om dagarna?
Jag bor i Lund och arbetar som högskolepedagog på universitetet, där jag framför allt håller kurser om kommunikation och skrivhandledning för studenter och lärare.
Berätta lite kort om din novell och varför du kände att du ville skriva den
Min berättelse, Omtankar i advent, bygger på en självupplevd händelse. Jag ville med novellens hjälp gestalta de val som vi ställs inför i vardagen, och de konsekvenser som de kan få.
Vad har du för relation till ditt skrivande?
Skrivandet är för mig både en del av mitt arbete och en lustfylld fritidssysselsättning. Det kreativa skrivandet ger mig möjlighet att prova nya uttryck som inte ryms inom det akademiska skrivandet.
Kallar du dig författare?
Javisst, det låter så trevligt!
Vill du berätta om något skrivprojekt som du har på gång?
Före jul gav jag ut min första barnbok, Alvas önskehund. Jag hade upptäckt att det inte fanns något svar på hästboksgengren för barn som gillar hundar, och vår egen terrier gav mig inspiration till en berättelse. Boken har fått ett varmt mottagande både bland läsare och recensenter, så det projekt jag närmast har på gång är en fortsättning. Förhoppningsvis kan det så småningom bli en hel serie om hundtokiga Alva!
Läs gärna mer om Alvas önskehund på www.hundtokig.se.
Den som är intresserad av språk och lärande är också välkommen att besöka min blogg Naturvetarspråk på naturvetarsprak.blogspot.se
Vill du tipsa om någon novellförfattare du gillar?
Tove Jansson, Jonas Karlsson och Alexander McCall Smith är några favoriter som jag skulle vilja rekommendera.
Susannes novell heter “Omtankar i advent” och är en del i antologin “En bekantskap som berör” som finns ute i nätbokhandeln. ISBN: 978-91-7575-216-7 .
I maj förra året publicerade MIX Förlag min erotiska novellsamling “Begär – oanständiga berättelser”. Jag har alltid fascinerats av olika kulturers komplicerade förhållande till sex . ”Begär” är en internationell, erotisk odyssé till åtta olika länder om nutida, intelligenta kvinnor i alla åldrar och med olika sexuella preferenser. De åker skidor i Åre, besöker en nudistby i södra Frankrike, minglar med lokalbefolkningen på en swingerklubb i Argentina och möts av homofobi i Uganda, för att ta några exempel. Läsaren får följa med amerikaner, spanjorer, norrmän och danskar på olika erotiska eskapader. Varje berättelse utforskar och tänjer på begärets gränser och slutar oftast på ett oväntat sätt. Novellerna kan läsas självständigt, men eftersom flera karaktärer återkommer i olika sammanhang, blir de intressantare om man läser hela boken.
”Varför skriver du erotik?” är det många som frågar mig.
Det var ingenting jag själv valde från början, men vägen till publiceringen av “Begär” har varit otroligt lärorik och spännande. Det började med att min pappa gick bort för tre år sedan. Han hade varit sjuk många år och jag visste att han aldrig skulle bli frisk igen, så jag trodde att jag var förberedd inför dagen när han inte längre fanns. Det blev förstås inte så och efter hans bortgång började jag skriva som terapi. Efter några månader mådde jag bättre och märkte också att jag hade hittat en ny passion i livet. Med en god väns uppmuntran och hjälp började jag skriva på en kärleksroman, en slags slags hyllning till livet och om vikten att våga hitta och vara sig själv. Efter ett år tyckte jag att den var färdig och mejlade mitt manus till MIX Förlag och fick ett så fint svar att jag efter två sidors konstruktiv kritik, nästan hade glömt bort att jag blivit refuserad. MIX tyckte om mitt sätt att skriva och hade fastnat för ett par sexscener i boken:
”Kan du inte skriva några erotiska noveller för oss i stället?”
”Absolut”, svarade jag och köpte genast en bok om hur man skriver noveller.
Sommaren 2012 skickade jag in fem förslag och fyra av dem ingår i ”Begär”. Under hösten skrev jag åtta noveller till. Det kändes lite som att delta i en intensiv, privatkurs i kreativt skrivande. Utan mitt förlags stöd hade jag aldrig blivit klar.
Efter boklanseringsparty, intervjuer, bra och dåliga recensioner, var det dags att återgå till vardagen. Efter glädjeyran kom prestationsångest och den stora Tröttheten. Nu skulle jag börja om! Alla ni som skrivit en bok, sprungit en maraton eller efter åratal av vedermödor äntligen lyckats uppfylla ert livs dröm, förstår vad jag menar. Tre månaders semester från allt skrivande blev snabbt ett halvår, men sedan lyckades jag ta mig samman och i december publicerade MIX Förlag min julnovell ”Glada änkan” som handlar om en äldre kvinna som åker tåg till Paris för att träffa en älskare hon inte träffat på många år.
I framtiden kan jag tänka mig att skriva alla möjliga genrer. Men då får jag väl hitta på ett nytt pseudonym. Kanske blir det Malva C som min bror föreslog.
Det är något konstigt det där med ord. Något speciellt. De sätts ihop, ett efter ett efter ett… Så finns där en ny värld, som inte fanns förut. En ny värld fylld av människor med tankar och känslor, som möter andra människor och upplever något nytt, ibland något vackert, ofta något skrämmande.
Och vi som läser upplever det som människorna i berättelsen är med om. Kanske starkare än vi upplever det som händer och de människor vi möter i den så kallade vardagen. Hur kommer det sig? Varför är vi så fascinerade av berättelser, i böcker men också på film och teaterscen och förstås på alla de olika skärmar vi numera har?
En del av oss tycker också om att skriva berättelser. Och – oerhört många fler jämfört med för hundra eller femtio år sedan – gör det. Somliga skriver om sig själva, sina egna berättelser, mer eller mindre förklädda. Andra – jag hör till dem – skriver ”hitte-på”. Fast på något sätt tror jag vi alla finns i våra berättelser, även om jag har svårt att se mig själv i Sam, hjälten, eller i alla fall huvudpersonen, i Den Trettonde Messias. Jag har umgåtts med Sam i många år och lärt känna honom allt bättre. Men ofta var det trögt att skriva, historien ville inte hitta fram. Men när Sam berättat för mig hur hans historia skulle sluta, kunde jag skriva färdigt.
Sedan fick andra läsa, och hade synpunkter på berättelsen. Först en lektör, Dag Öhrlund, med sjuttio punkter plus en del redaktörspåpekanden. Jag höll med honom om nästan allt, så jag strök, skrev om och lade till nytt. Ny läsare, nu en redaktör, med många små färgade lappar på sidorna. Jag strök, skrev om och skrev nytt. Och skickade till förlag. Som refuserade, i några fall rätt positivt: ”Vi passar alltså, men jag hejar entusiastiskt på Sverker.” HOI förlag lektörsläste och levererade mitt i sommaren två A4-sidor med kommentarer som bland annat innehöll orden ”Marianne Fredriksson-känsla”, vilket stärkte mig. Och som avslutades med: ”I nuvarande skick tycker jag inte att berättelsen räcker till för publicering…”
Jag bestämde mig för att ändra ”skicket”, tog till mig råden och strök, skrev om och skrev nytt. Tills jag en dag i september sade till Sam:
”Nu får din berättelse vara färdig. Kanske kan den bli bättre, men nu är jag klar med dig.” Det var okej för honom, sade han.
Det var då det började. Det andra jobbet, att från mina 296 sidor i Word få till en bok. Korrläsare, omslag, tryckklar PDF, välja tryckeri. Koordinera alla människor som jobbade för mig. Jag hade bestämt mig för att både trycka upp en mindre upplaga och lägga ut på ett PDF-förlag. Och i november kom 38 kartonger från Estland. En härlig känsla att packa upp den första!
Releasefesten var jättekul. Men sen… hur säljer man böckerna? Det är det tredje jobbet, och det som är svårast, verkar det som. Det räcker inte med att de som läst boken tycker om den, en del är till och med entusiastiska! Bara en läsare har sagt att hon lagt ifrån sig boken, för att den blev för ruskig när Sam skulle få stryk…
Nu finns den i alla fall på bokhandelsdiskar på NK (som har sålt fyra böcker) och på Klackenbergs i Vällingby. Och visst vore det roligt om folk köpte, i bokhandeln, på nätet eller direkt av mig. Så att jag kunde få tillbaka de pengar jag lagt ut på Sam.
Men den största tillfredsställelsen kommer när människor spontant säger: min fru (eller morfar, mamma, kompis…) har läst och tyckte också jättemycket om boken!
Eller när någon skriver: ”Nu har jag med sorg i hjärtat sagt farväl till Sam. Har längtat till kvällen när jag har fått följa med honom och Svarten på äventyr. Tyckte om det vackra språket. Tack för upplevelsen!”
Då känner jag att Sams berättelse träffat rätt
