Lektör Författarcoach Skrivarkurser
Välkommen hit, du som vill göra verklighet av ditt skrivande! Här får du hjälp att hitta din bokidé – eller att komma vidare med ett romanprojekt – eller att få veta om din roman håller för publicering. Jag har hjälpt hundratals författare – nu är det din tur!
Klicka här för att hitta alla aktuella kurser och tjänster.
Ann Ljungberg Författarcoach
En gnistrande vinterdag förra året så landade den första snöflingan på mitt fönsterbräde när jag tittade ut. Å vad jag kunde berätta många historier om den. Var den kom ifrån, vart den skulle, hur färden dit kunde komma att se ut och vilka äventyr den skulle få uppleva.
Så rycktes jag hastigt tillbaka till verkligheten. Den verklighet som jag vet att jag delar med så många andra.
- När börjar nästa möte och har du läst agendan?
- Vem hämtar barnen imorgon?
- Mormor fyller år i helgen, vem köper present?
Vilken ynnest, och samtidigt vilken dragkamp! Att dela sin tid mellan saker man älskar. Samtidigt finns det någon sorts ”mindfulness” man tydligen ska uppnå, att leva i nuet. Tanken är säkert jättebra, jag ska bara…
Som sexåring var jag övertygad om att det var författare jag ville bli. Drömmen har varit min följeslagare i många år, mer eller mindre närvarande. Så bestämde jag mig en dag, kontaktade Ann Ljungberg och la in en extra växel. Ett år senare är jag nu på väg att färdigställa mitt första bokmanus, snart redo att skickas ut i ovissheten. De tvära kasten mellan att uppleva att man sitter med en guldklimp i handen till att man sitter med en lerklump som skulle formas till en vacker vas men som faktiskt blev till ingenting. En utmaning att hantera i tanken.
Att jag tog mig tid och prioriterade den här delen av livet är jag glad över. För mig var det där uttalade beslutet avgörande, att jag valde att släppa fram den där sexåringen, hon som bara ville skriva, och ge henne utrymme. När jag gör det så brinner den där lågan extra starkt och lyckan sprider sig i min kropp likt en myrstack som är på rymmen. En känsla av eufori infinner sig. När jag skriver existerar bara den verkligheten. Det, om något, är väl att leva i nuet?
Att delge några skrivtips vågar jag mig knappast på, men vad jag vill dela med mig av är en känsla av inspiration. En känsla av att allt är möjligt. Så nästa gång den där snöflingan landar på ditt fönsterbräde tycker jag att du ska ta till vara på inspirationen. Som du känner till kan den komma var du än befinner dig. Det finns spel och appar som tagits fram med målgruppen ”väntetid”. Gör din väntetid till något värdefullt; skapa karaktärer, måla upp händelser och miljöskildringar i ditt inre som du sedan skriver ned i valfritt medhavt verktyg. Din största fiende är kanske den samma som min. De där orden som skapats för att hämma kreativiteten; ”Jag ska bara..”. Kom då ihåg att det bara är ord. Det fina med ord är att det är vi själva som bestämmer om de ska betyda något eller inte. Vad de ska betyda. Och framför allt, hur de påverkar oss. Så det gäller att använda de rätta. Orden alltså.
Lycka till med ditt skrivande!
Varma hälsningar
Therese Hedlund
Det har verkligen varit roligt att läsa era noveller och efter mycket arbete, med många fina berättelser, har juryn enats om 20 vinnare, varav en tar första pris och resten hamnar på delad andraplats. Förstapristagaren får 5 exemplar av boken och övriga vinnare får ett ex var samt möjlighet att köpa den till självkostnadspris. Men det var det praktiska, nu till det viktiga…
Vinnarna är… trumvirvel …
1:a pris: Andra fiol av Lars Wittenmark, stort grattis!!
Och på delad andraplats har vi följande noveller och författare:
Alltid samma dröm – Robert Warholm
Viktor – Marita Hallenberg Linkruus
Ett enda möte – Lotta Modin
Omtankar i advent – Susanne Pelger
Önska – Eva Ullerud
Manuela – Lisa Kyhlberg
Ett paket kakor – Margareta Elding-Pontén
Huvudstupa, hjärtat först -
Under en ek klädd i höstskrud – Sofia Fritzon
På en liten gata – Kalle Sterner
Martyren – Maria Eng
Vill du följa med in? – Jens Daniel Burman
Glädjebärare – Liv Larsson
En bekantskap som berör – Carina Drätting Nordstrand
Toner till eder – Ellis Kefa
Aisha – Ingegerd Rönnlid
Utan titel – Lizelotte Edvinsson
Igen – Theres Sjöblom Wittgren
Testet – Charlotte Mahteme
Stort grattis till alla vinnare och varma tack till alla deltagare för era bidrag och ert engagemang önskar juryn:
Ann, Jens och Nina
“Just i dag – precis som alla andra 365 dagar – kommer fyra människor i Sverige att ta sina liv”, Ulrika Jannert Kallenberg har valt att skriva om sin pappas självmord i sin första bok.
Min väg till litterärt skrivandet har varit lång och trevande.
I själva verket har en svensklärares orättvisa betyg och tigande haft en betydligt mer negativ inverkan på mig än jag förstått. När jag gick på högstadiet skrev jag i samband med en hemuppgift en uppsats om min pappas självmord. Det var fruktansvärt svårt. Jag var ganska säker på att han hade begått självmord då, även om jag inte hade fått det tydligt bekräftat. Jag hade aldrig tidigare riktigt vågat eller kunnat betrakta min pappas död ur olika synvinklar, i stället hade i åratal förvirrade tankar och förtvivlade gissningar skapat ett kaos i mitt huvud. Men när jag väl tog pennan i handen och började skriva flödade orden ur mig och jag försökte för första gången tänka mig in i hans situation och ömsom förstod jag honom, ömsom anklagade jag honom för att han övergett oss. Det slutade med att jag fick ihop en liten bok med titeln ”Vad är livet? Vad är döden?” Utan så mycket som ett enda ord lade svenskläraren min första ”bok” på bänken framför mig – en trea och ett stort rött minustecken stirrade på mig.
Och jag tror egentligen att det handlade om självmordets natur; det väcker en sådan olust hos människor; så mycket skam, skuld och rädsla. Och därför blir vi som sörjer en anhörig som valt bort sitt liv ofta väldigt ensamma. Så är det i dag och så var det 1967 när min pappa valde att avsluta sitt liv.
Som oerfaren tonåring förstod jag inte de känslor som min text förmodligen väckte hos läraren, utan jag tänkte bara att min historia inte var värd att berätta och att jag var en urusel skribent.
Mina författardrömmar fick sig en ordentlig törn, men mitt språkintresse kunde ingen ta död på, och även om jag var helt omedveten om det då, började min vandring mot att litterärt skrivande så snart jag hade slutat gymnasiet. Först åkte jag till Tyskland och USA där jag pluggade språk och till och med vågade delta i några kurser i kreativt skrivande. Vandringen tog mig sedan tillbaka till Sverige och jag utbildade mig till journalist. Efter många år på olika tidningar i Västsverige längtade jag åter tillbaka till språken och mitt intresse för litterär översättning väcktes.
När jag började översätta böcker kändes det som om jag hade hittat hem; i det arbetet kunde jag kombinera mina språkkunskaper med ett litterärt skrivande – jag blev nästan besatt av att översätta och tänkte att det här ska jag syssla med till den dag jag dör. Och när jag för första gången höll en bok jag översatt i min hand kändes det som om hela världen log mot mig. Jag hoppas och tror att högen böcker jag hittills översatt kommer att växa.
Min bok om pappas självmord som jag påbörjade i ett annat liv för ungefär trettiofem år sedan har jag nu skrivit klart och jag hoppas att den kommer ut under 2014. Min förhoppning är att den ska ge en inblick i hur det är att förlora en förälder genom självmord och att den ska visa hur viktigt det är att vi talar om självmord – hur svårt det än är – så väl inom familjen som i samhället i stort, för just i dag – precis som alla andra 365 dagar – kommer fyra människor i Sverige att ta sina liv …
Varma hälsningar till er alla!
Ulrika
P.S. Om ni vill veta mer om mig titta då gärna in på min webbsida: www.ordaom.se och min facebooksida: www.facebook.com/OrdaOm D.S.
“Jag tror inte att hög ålder är något hinder för en författare – jag ser det närmast som en tillgång.”
Hejsan, jag heter Birgitta Backlund, men när jag skriver använder jag mitt flicknamn som är Andersson. Jag debuterade när jag var 67 år, i dag är jag 70. Jag tror inte att hög ålder är något hinder för en författare – jag ser det närmast som en tillgång. Man bär så mycket med sig i ryggsäcken, inte minst har man en outsinlig källa av erfarenheter att ösa ur. Själv har jag ambitionen att ge ut många böcker till innan jag ligger med näsan i vädret.
För en tid sedan skrattade jag gott åt en satirteckning i Aftonbladet av Henrik Lange. Han gav receptet på hur man skriver en August-vinnare utan att bli det minsta trött:
– Den måste vara självbiografisk
– Måste vara en debutbok
– Innehålla våld, alkoholism och annat elände
– Huvudperson med en makalös överlevnadsförmåga
– Lyckligt slut och författaren ska ha gjort en klassresa och leva lyckligt i alla sina dar.
Min bok självbiografiska debutbok ”Blondie” uppfyllde alla dessa kriterier, men den blev aldrig någon vinnare av Augustpriset. Men trots det blev den en succé – inte minst på det personliga planet. Jag lyckades nämligen äntligen försonas med mitt förflutna!
Allt förändrades i ett rasande tempo – och jag tror inte att jag har landat riktigt ännu. Jag har åkt runt i hela landet och hållit föreläsningar, jag har suttit i varenda tv-kanals morgonsoffa, jag har intervjuats i radio, ett tjugotal dagstidningar och magasin har skrivit om mitt liv och jag har en pärm full med positiva recensioner av min bok. Och sedan ”Blondie” gavs ut för drygt tre år sedan har den sålts i drygt 80 000 ex och har bland annat blivit utsedd till Månadens bok.
Det roliga är att jag över huvud taget inte hade tänkt en tanke på att publicera boken, den var mest skriven som terapi för min trasiga själ. Jag minns hur jag berättade om min vånda för Ann Ljungberg då jag var på en av hennes skrivarkurser i Spanien. Men hon peppade mig och gav mig kraft och en tro på att det jag skrivit var bra, speciellt efter det att jag tagit fasta på hennes konstruktiva kritik. Men trots det var jag inte beredd att ta steget och vända mig till något förlag.
En dag frågade författarinnan Birgitta Stenberg om hon inte kunde få läsa vad jag skrivit. Senare bad hon att få skicka mitt manus till sin förläggare, vilket jag bedömde som helt riskfritt. Hade svårt att tänka mig att någon skulle vara intresserad.
Döm av min förvåning ringer en förläggare från förlaget Lind Co upp och säger att han vill ge ut min bok. Jag och en väninna hade precis landat på Gran Canaria och vi satt på vår balkong och tog en drink. Jag var upprymd och i ärlighetens namn inte helt nykter. Skrattande gav jag utan att tveka mitt bifall – och efter det var min semester förstörd.
När jag nyktrat till kom ångesten och jag frågade mig om och om igen vad fasiken jag gett mig in på. Vad skulle mina vänner, grannar och mina svärföräldrar säga när de fick läsa om de mörka hemligheter som jag så väl dolt under så många år?
Men människor är inte så fördömande som jag trodde, jag fick så enormt mycket fin respons – inte minst kramar och pussar. Till och med mina gamla svärföräldrar försäkrade mig om att de älskade mig mer än någonsin tidigare.
Nu har jag precis blivit klar med min andra roman med titeln ”Tiden läker inga sår”. Det är en berättelse om ohämmad kåthet, het passion, besinningslös förälskelse, osannolik vänskap och om innerlig kärlek.
Som ni märker har jag hakat på ”porrtrenden”, men min huvudperson är ingen underskön, ung kvinna – utan en bedagad kärring på sjuttio år. Jag var så innerligt trött på att vi som är äldre inte syns i den erotiska litteraturen – och jag tyckte det var dags att synliggöra att sexualiteten inte är någonting som upphör vid fyllda femtio.
Men Lind Co sågade mitt manus och jag har nu skickat det till ytterligare ett förlag. Om jag får nobben även här slänger jag mitt alster i papperskorgen och försöker mig på något nytt.
Förhoppningsvis har jag lärt mig något av detta – och det är att aldrig någonsin skicka iväg ett manus innan jag har anlitat Ann Ljungberg som lektör.
Har nu planer på att anmäla mig till någon av kurserna som Orden Runt anordnar. Den jag var med på tidigare gav mersmak. Trots att det var svinkallt i Spanien och mitt hotellrum var en katastrof fick jag så mycket inspiration till att skriva – och om mitt manus refuseras ännu en gång är det viktigare än någonsin att återfå gnistan.
Och det är jag övertygad om att Ann kan fixa!
“Det fascinerar mig att vi kan så många ord för att berätta hur någon ”är” (…) och så få ord för att beskriva våra mänskliga behov.”
Som 8 åring skrev jag mitt första utkast till bok och sa att jag skulle bli författare. När man sedan skulle lära sig grammatik dog en del av glädjen (jag kan fortfarande inte de vanligaste skrivreglerna). Sedan blev distraktionerna om vad som var viktigt att ”bli” för många och 32 år passerade.
Jag har alltid älskat böcker. Min mamma läste mycket för mig och mina systrar. När jag lärde mig att läsa läste jag allt jag kom över. Veckans högtidsstund var att åka till biblioteket. Jag kommer ihåg att man skulle fylla i sitt lånekortnummer på ett kort som satt längst bak i boken och stoppa in dem genom ett hål när man ville låna en bok. Att hålet satt så högt upp att jag knappt nådde upp och att veckans skörd var så stor att jag nästan inte kunde bära den.
Vi fick inte läsa vid matbordet. När det var dags att äta, gick jag från mitt rum på övervåningen, nerför trapporna och satte mig vid matbordet, hela tiden med en bok framför näsan. Jag lade ner den vid tallriken, åt, bad att få gå från bordet och gick läsande upp för trapporna igen.
Jag är född i Piteå i Norrbotten och efter 15 år på andra orter flyttade jag tillbaka till kommunen till en by som heter Mjösjöliden. Det jag skriver om har sin bas i att jag sedan 20 år tillbaka jobbar med kommunikation och konflikthantering. Jag har sett otaliga exempel på hur språket kan bidra antingen till kontakt eller avstånd. Det fascinerar mig att vi kan så många ord för att berätta hur någon ”är” eller rättare sagt hur vi tycker att det är och om vad som är rätt och fel sätt att vara och så få ord för att beskriva våra mänskliga behov.
Jag älskar att följa forskning kring språk. Förundras över att man genom språket kan se hur konflikter och fred förmodligen kommer att utvecklas. Bland annat har man kommit fram till att i områden där man talar språk som har många etiketter och bedömningar om andra så förekommer också mer våld och fysiska konflikter. Det finns några språk i världen som inte använder sig av det statiska verbet ”vara”. Man tror att det var fallet med många andra urtida språk. Orang Asli är en av de folkgrupper som fortfarande inte talar på ett sådant sätt där man diagnostiserar hur någon annan är när de gör saker man inte gillar.
Tänk dig en dag (eller en roman) som inte använder sig av verbet vara. Eller prova under några att inte fokusera på om hur du eller någon annan är eller borde vara.
Året jag fyllde 40 debuterade jag med två böcker. Dels en arbetsbok om Nonviolent Communication. Dels som medförfattare till en bok om det tragikomiska i mänsklig kommunikation tillsammans med en ståuppkomiker. Arbetsboken kom till efter att ha översatt en bok som heter ”Nonviolent Communication ett språk för livet”. Det var pirrigt men ingen av böckerna kändes så mycket ”jag” och jag visste att det fanns mer att skriva om.
Nu hade jag fått blodad tand. På kul ritade jag en bokhylla på ett papper och fyllde den med egna boktitlar kom jag direkt på 12 stycken böcker jag ville skriva.
Efter ett tag utökades det med ytterligare titlar. Nu har jag skrivit 15 stycken och alla utom en av de ursprungliga tolv är publicerade mindre än 10 år senare. Den bok som inte har kommit till är den roman jag länge haft inom mig och som jag nu har gått ner i arbetstid för att skriva – men det tar mycket längre tid än jag kunnat tänka mig.
Läs mer om Liv och hennes böcker på: www.livlarsson.com
Har just skrivit ut flygbiljetten, fått min upphämtningstid för flygshuttlen (kl 03.15, gaah!) och grävt fram resväskan ur djupaste stuvutrymmet ombord på segelbåten. På fredag reser jag till Sverige för att vara med på SKRIVA-kryssningen som startar på söndag! Kommer du med? Det ska bli jättekul, tycker jag! En skrivarkompis och hennes man har fått förhinder och säljer sin resa superbilligt här.
Själva kryssningen kan du läsa mer om här.
Malin Roca Ahlgren har nyligen “fött” sin tredje bok, denna gång blev det en flicka.
Att föda sitt första barn är stort. Störst. Större än att föda det andra. Det får mer uppmärksamhet, man oroar sig mer och skämmer bort det mer. Det vet man inte då, men man märker det när man fått det andra. Det är likadant med att ge ut en bok.
Den första antagningen blev ett stort firande. Jag dansade galet hemma på takterrassen och skrek rakt ut över medelhavet. Mannen kom hem med ett dyrt bubbel. Och jag gav mig ut på en virtuell bloggturné. Välkommen “Var ligger utomlands?” och den lille tänkaren Leo.
När den andra “bebisen” skulle födas struttade jag visserligen omkring med ett fånigt leende i ett par dagar på jobbet, men det blev inget dyrt bubbel. Flaskan denna gång blev mellandyr och jag daltade inte alls lika mycket med tvåan som med ettan. Välkommen “När börjar sen?” Som det brukar bli med tvåan.
Eftersom ettan och tvåan har samma “pappa” (förlag) så fick de tillsammans glida på en våg då jag satte dem på en piedestal genom att låta mig intervjuas av tre tidningar. Lillebror fick rida på storebrors våg.
Ok, sen då. När man gett ut en bok, och två, och sedan ger ut bok nummer tre. Fast med en annan pappa.
Man är gravid igen, van att gå omkring med den där stora magen som man tar med sig överallt vare sig man vill eller inte. Graviditeten blir denna gång svår. Den låter dig inte sova och den tar mycket av din energi.
Mina två första bebisar var pojkar. Nu skulle en flicka komma. Det blev därför lite som på nytt igen. Texten hakade upp sig, gjorde knut på sig själv och bebisen vill inte födas i tid. Hon vill ligga kvar där inne gå över tiden. Och jag fick inte ut henne. Det blev genom ordentliga krystningar och efteråt var jag mer slut än någonsin. Men hon var fin. Hon glänste och var len att ta på. Som en rosa fjäril i sammet. Min tredje bebis var här. Och jag lovade mig själv att hon skulle få lika mycket uppmärksamhet som pojkarna, för det var hon värd. Det var vi värda, så som vi kämpat för att hon skulle finnas! Välkommen till världen “Stadsfjäril – Barcelona noir”.
Vänligen
Malin Roca Ahlgren, språklärare och författare
Eva Noel Sideström skriver om konsten att leva
Att skriva är ett sätt för mig att uttrycka mig. Älskar att sätta mig ner och låta pennan gå. Idag blir det mer tangenterna som dansar. Jag var i många år en sökare i livet. Jag ville ta reda på vad som gjorde människor lyckliga. Det här drog iväg mig på många resor till Asien, Australien, Sydamerika, Västindien, Hawaii och Azorerna. Det var så spännande att möta olika kulturer och andra människors sätt att leva. Sedan gick resan åt andra hållet, inåt. Jag fann att jag själv var en frihetsälskande person som tyckte om att styra över mitt liv. Det gjorde mig till företagare där jag själv kunde bestämma över min tid. Så fort jag hade tillfälle fortsatte jag skriva och kombinerade det med att fotografera. Ofta stack jag iväg med kameran och letade bilder som passade till det jag skrivit om.
Jag skriver om livet och det som berör mig. Har gett ut en barnbok ”Fridas bok” och en roman som heter ”Välkommen MAEVA”. Min senaste bok som jag precis har släppt heter ”KALEVA – En resa i konsten att leva”. Det är en bok att läsa och reflektera över sitt eget liv för att se om man lever det liv man vill. Boken är uppbyggd på tolv avsnitt eller hållplatser i livet. Det handlar om ett kärlek, trygghet, frihet, engagemang, drivkraft och att skapa sig ett bra liv. I min research har jag intervjuat många framgångsrika personligheter om deras drivkraft. Om att förstå vikten av att bli den vi är ämnad att vara och att framförallt tro på sig själv.
Det är en oerhörd tillfredsställelse att ge ut en bok som man har lagt mycket tid och energi på. Jag tror att många människor har en dröm om att ge ut en bok. Den synliggör också för en själv vad som engagerar och är viktigt i livet.
Jag ger föreläsningar om våra drivkrafter och att förverkliga det man drömmer om. Om jag ger dig första steget, våga du ta det andra då?
Se Eva Noels hemsida: www.levaochlara.com
”KALEVA En resa i konsten att leva” kan beställas via Recito förlag på www.litenupplaga.se/1235
Carina Holmgren ger oss en betraktelse kring varje aspirerande författares nemesis – REFUSERINGSBREVET.
22 000! Så många träffar dyker upp när jag googlar på ordet refuseringsbrev. Men varför googla på refuseringsbrev? Jag vet ju hur ett sådant ser ut. Men framför allt hur det känns. Brevet som tidigare var ett brev som man kunde knöla ihop till en pappersboll, eller till pappershattar som jag såg att någon gjort och dokumenterat på sin blogg.
Numera droppar nästan alla refuseringar ner på mejl. Refuseringar på ett par rader som man med lite god vilja kan analysera sönder. För det är enkelt att leta upp ett forum för skrivande och diskutera med andra likasinnade om refuseringen ändå inte signalerar något annat. Kan det inte vara så att ena radbrytningen ligger lite annorlunda än den gör på en refusering som en annan fått, eller att de faktiskt inlett med ”Hej Carina”, alltså en personlig ton. För att inte glömma de fina formuleringarna där ett förlag säger att de läst manuset med intresse, och ett annat att de tyvärr har beslutat sig för att inte anta manuset. Vi stackare som just refuserats och kanske sitter där med darrande underläpp, är inte sena att tolka in de raderna. Förmodligen är det ordvalet, ”Vi har tyvärr beslutat oss…”, som kan orsaka en smärre feltolkning. Hur gärna vi än vill tro det, så har det standardrefuserade manuset inte orsakat livslång osämja i manusgruppen. Personalen har inte heller blivit beordrad övertid för att diskutera ditt manus. Och när de lät mitt manus segla ner i högen för nej tack, var det inte med kramp i magen, blanka pannor eller tveksamma miner de gjorde det.
Inte heller bör man mystifiera förlagens manusgrupper. Det är ingen sekt som sitter runt sötdoftande rökelser och bakom fördragna gardiner, redo för att manuset till morgondagens bästsäljare ska ge sig till känna genom vibrationer i bordet. Nej, de är helt enkelt en utvald grupp som har till uppgift att leta fram ”produkter” som det finns en marknad för. Något som de gör med erfarenhet och magkänsla upphöjt till två.
När jag går och väntar på besked brukar jag alltid fundera över om det är bra eller dåligt att det tar lång tid innan jag får ett svar. För vad var det nu jag läste på ett forum. Om förlaget går igång på mitt manus kan jag förvänta mig ett telefonsamtal inom två-tre veckor. Då jag googlar vidare upptäcker jag att det inte alls stämmer. Flera förlag påstår nämligen att de i princip aldrig ringer upp någon så snart. Med möjligen ett eller annat undantag om personen ifråga redan bär ett namn täljt i guld. Tvärtom säger förlagen att en lång behandlingstid av ett manus kan ses som något positivt. Någon har läst det och gillat det, och därefter gett det vidare till en annan i manusgruppen eller en lektör. Javisst, det är då det händer grejer menar förlagen. Om det nu inte är så att manuset råkat bli liggande och bortglömt efter en bortsortering. Fast det säger förlagen förstås inte. Utan det har jag läst mig till på olika forum.
För så är det, surfar jag omkring tillräckligt länge finner jag oftast tröst och en förklaring till refuseringen som nyss landat i min inbox. Trösten som får bli en livlina till min dröm och det som jag allra helst vill påstå är mitt kall.
Visst är jag medveten om att en del forum är nedlusade med små troll, och att de flesta som sträcker ut sin hand mot mig är lika långt ifrån en publicering som jag själv. Men det bryr jag mig inte om, för jag är av den åsikten att en blind kan visst hjälpa en blind i vissa avseenden. Och egentligen är det av mindre betydelse om det är tolkningen av en refusering, eller som för mig, uppmuntringar från förlag, som släpper in en solstrimma i skrivarverkstaden. Det viktigaste är trots allt att tycka om det man gör och att heller aldrig ge upp!
Skriv en novell på temat ”En bekantskap som berör”
Texten får vara max 5000 tecken inklusive blanksteg (ca 2 A4)
Den ska vara inlämnad senast den 8 november till jens@annljungberg.se.
Märk mailet ”Novelltävling”. Endast ett bidrag per person och bidraget ska vara författat av dig och tidigare opublicerat.
De 20 bästa novellerna kommer att publiceras i en tryckt antologi.
Avgörandet tillkännages i nyhetsbrevet och här på hemsidan den 29 november.
Juryn består av Ann Ljungberg, lektör och författarcoach, Jens Klitgaard, chefredaktör och grundare av Brevnoveller och Nina Åkerberg, novellredaktör på Aller Media.
Skriv, skriv och ha roligt!
En olycka kommer sällan ensam. Senaste veckan har jag skadat en tand, bilen har gått sönder, jag blev tvungen att köpa nya dyra flygbiljetter när flyget gick sönder och blev försenat så vi missade anslutningen. En läcka i varmvattenberedare ombord på båten och ett kylskåp fullt av kryp bidrog inte heller till muntrationerna. Dessutom har jag århundradets långsammaste internetuppkoppling. Och är förkyld.
Nog med klagomål.
Om jag kan göra någon annan glad så kanske det smittar av sig! Ställer till med rea som gäller t o m måndag 28/10 – först till kvarn!
Om du har funderat på att boka en kurs med mig eller nyttja någon av mina författartjänster – passa på nu! Rean stänger alltså på måndag 28/10
“När livet ger dig citroner, gör en gin o tonic!” (maken Ljungberg, medresenär)
Författarinna mot alla odds
Jag bär på en historia som behöver få bli berättad. Därför väljer jag gå runt de grammatiska hindren och naket erkänna att min grammatik och meningsuppbyggnad inte är av elegans. Jag vädjar till er att ha överseende med det och istället bli inspirerad av min nyvunna kärleken jag har till ordens magi.
Skulle jag kunna vara förmögen att skriva en bok, jag som gick ut från skolan med en neonfärgad stämpel i pannan där det stod “oduglig i språk”? Förmögen eller inte! Berättelsen är ämnad för att världen ska kunna få ta del av den, därför är det bara för mig att kasta mig ut för klippan och ta utmaningen att låta berättelsen som finns inom mig att formas till nedtecknade ord.
Jag är uppvuxen i Japan av en italiensk mamma och svensk pappa. För mig som barn var språk och förflyttningar mellan olika språk så enkelt och naturligt. Lika smidig som en isprinsessa som rör sig på isen, lika lätt rörde jag mig mellan italienska, japanska och engelska. Båda mina föräldrar pratade italienska med mig och vårt hembiträde, som var som en extra mamma för mig, pratade med mig på japanska. I skolan pratade vi engelska. Det ena språket var inte bättre än det andra, det var bara så att de olika språken användes i olika sammanhang.
Så kom dagen då allt skulle förändras för mig, då mitt liv kom att tvingas gå på en annan väg. Dagen då mina föräldrar kom hem och berättade för mig att vi skulle flytta hem, hem till deras hemland, Sverige. För mig var Japan mitt älskade hemland. Här i Japan fanns min extra mamma, min skola, mina husdjur och mina lekkamrater.
Som 8-åring började jag första klass i Göteborg. Jag saknade och sörjde mitt älskade Japan. De vuxna förstod inte min sorg. I min ensamhet utsåg jag Sverige och svenska språket syndabock till min förlust och smärta så jag vägrade på olika sätt att lära mig svenska. Snabbt blev jag ett problembarn för skolan. Skolans lösning för att komma tillrätta med min språkbrist misslyckades.
Till sist kom de på nådastöten! Det brutala beslutet kom att krossa min identitet och kom att påverka min fortsatta språkliga resa långt upp i vuxenlivet. Skolan förbjöd mina föräldrar att prata mitt modersmål italienska med mig. Engelska som jag behärskade fick jag börja om från början med, japanska kunde jag inte prata med någon och nu förbjöd man oss prata familjens modersmål. Jag blev språklös. Känslan av utanförskap och rotlöshet var total. Nu upplevde jag att allt som hade med språk att göra inte var värt att bry mig om. Sakta började jag känna mig oduglig i språk och gick ut med sämsta tänkbara betyg i ämnet.
Jag tog mig genom vuxenlivet med olika strategier för att klara av de språkliga utmaningar som livet krävde av mig som vuxen. Jag vägrade låta språket skulle bli ett hinder för att leva mitt liv som jag önskade. Många gånger kände jag mig som fuskare för att jag gick andra vägar än att läsa mig igenom olika saker som förväntas av en som vuxen. När man har tillgång till sitt eget språk både i tal och skrift inser man inte hur många hinder och barriärer det finns i vardagslivet som försvårar och begränsar livet för den som är har ett begränsad språk. Bara en sådan självklarhet som högläsning för sina barn, något jag jag inte kunnat ge mina barn när de var små. Fortfarande känner jag en sting av misslyckande som mamma. Som kompensation för mitt bristande språk, blev jag skicklig på den tysta kommunikationen och konstarten att lyssna.
Så för några år sedan så började jag blogga om mitt Japan. Till min förvåning fick jag positiv respons. Kanske var det så att i det som var min största svårighet så fanns min största tillgång.
Våren 2013 klev jag ett av mina livs kliv utanför min trygghetszon och anmälde mig till en skrivarworkshop. Tack och lov var anmälan bindande för jag tror att jag hade blivit galen och lämnat återbud annars. Men det stod skrivet i stjärnorna att jag var ämnad att delta i denna skrivarworkshop, där skulle magi ske och en gigantisk läkningsprocess börja!
När var och en av oss skulle läsa våra egna texter och få feedback satt alla kring bordet och tittade på mig efter det att jag hade läst min text och undrade var jag hade fått för mig att jag inte kunde skriva eller berätta! Jag fick upptäcka att det viktigaste inte är grammatiken utan förmågan att hitta sitt unika uttryck i sitt eget språk.
Sommaren 2013 gick jag med i ett bokprojekt Heal My Voice Sweden som nu till vintern ger ut sin första bok där jag är medförfattare. Inom mig finns orden, fantasin och berättelsen. Så äntligen fick jag det stödet jag behövde för att öppna kranen och låta orden flöda ut ur mig.
Hur blir det då med denna berättelse som är ämnad att nå världen? Det blir en bok, ”Författare mot alla odds” som kommer att ges ut 2014. En berättelse om min språkliga resa, men också en inspirationsbok om hur det som är ens största hinder också kan vara ens största gåva. Jag vill med hjälp av boken berätta om svårigheter, men också om guldkornen som förlusten av sitt modersmål för med sig. Att vara språklös! Att hitta sitt alldeles unika språk.
“Till sist fann vi varandra, jag och ordens magi. Jag upptäckte att det fanns en djup kärlek och samhörighet mellan oss. Nu är det dags att ge oss iväg på vår gemensamma resa, en kärleksresa, för att utforska och förena oss till en passionerad berättarröst.”
http://rinellasvoice.blogspot.se (min nystartade blogg)
Veckans gäst Cecilia Hultberg berättar om hur novellen blev en roman på ren ilska.
Jag hade då rakt inte tänkt skriva någon roman. Novellformatet var lagom stort, överskådligt och greppbart, tyckte jag som bara hade lediga stunder till att skriva. Men så, en idé skulle omsättas till en novell under en semesterdag. Inspirationen rann till, jag skrev och skrev och efter flera timmar kunde jag bara konstatera att det här måste bli en roman.
Jag hade kontakt med ett bokförlag, som ville att en lektör skulle hjälpa mig att få fram ett ”färdigt slutmanus”. Betalningen skulle jag själv stå för. Okej, det kunde väl vara rimligt. En utgivning hägrade.
Jag såg fram emot ett professionellt utlåtande, förväntade mig konstruktiv kritik så att manuset skulle kunna bli till förlagets belåtenhet.
Under tiden hade jag påbörjat roman nummer två. Men jag kom inte riktigt vidare och kände att här behövdes kompetent genomgång. Jag vände mig då till Ann Ljungberg.
Svaret kom med flera sidor synpunkter, tips och goda råd, indelat utifrån olika aspekter samt kommentarer inne i texten. Precis vad jag behövde. Nu hade jag ett konkret verktyg att själv skärskåda min text och förbättra den med.
Men första romanen pockade på att den var först. Och i samma veva kom svar från förlagets lektör.
Hade jag varit en seriefigur, hade man kunnat se hur det puffade ut rök ur öron och näsa på mig.
Lektörens ”professionella utlåtande” bestod av 15 maskinskrivna rader, varav tolv av raderna var en sammanfattning av innehållet! Jag undrade om människan över huvud taget hade läst manuset till slutet.
De sista tre raderna angav att det var ”lättläst och hade en träffsäker skildring av karaktärerna, men önskar lite mer klös”.
Och det här hade hen mage att dessutom ta betalt för.
Vilken skillnad från det utlåtande jag fått av Ann.
Jag kokade i flera dar. På ren ilska skrev jag klart den första romanen och tog Ann Ljungbergs råd till god hjälp.
”Varför saknar ingen Benjamin?” en underhållningsroman, kom ut 2010. Dock inte på förlaget som lektören arbetade för. ”Dråplig och häftig”, ”Kunde inte sluta läsa”, är några kommentarer jag fått.
Min andra roman ”Min bror Kristus”, fick efter omarbetning en andra vända till Ann, som gav ovärderlig feedback. Den kom ut 2012. Om en ung man, vars tillvaro vänds upp och ner när han inser att han är homosexuell och så småningom misstänker att han är hiv-smittad. ”Ömsom rolig, ömsom gripande”, ” Svår att lägga ifrån sig”, har det sagts om den.
Och ja, en tredje bok är på gång. Jag hör av mig Ann.
Mig hittar ni på www.ceciliahultberg.se
Veckans gäst Jack A berättar för oss om en dyrköpt erfarenhet under arbetet med sin bok “Det skulle kunna hända dig” som givits ut som e-bok på Pupill förlag.
En expert är en person som har gjort alla misstag som är möjliga inom ett begränsat område. Det har Niels Bohr sagt. Jag är ingen expert, men har i alla fall begått ett misstag. Kanske kan vi alla lära oss något av det?
70 sidor måste bort. Jag hade slitit med mitt manus Det skulle kunna hända dig i långt över ett år och trodde att jag nästan var i mål. Ingenting kunde vara mer fel. 70 sidor måste bort, dramaturgin fallerade. Inte nog med att 70 sidor måste bort, de behövde dessutom skrivas om. Från grunden.
Efter gråt och tandagnisslan bestämde jag mig för att göra om och göra rätt. Men hur skulle det gå till?
En kurskamrat till mig hade jobbat helt annorlunda. Istället för att låta strukturen växa fram under skrivandets gång hade hon satt strukturen först. Alla kapitel i ordning. Under varje kapitelrubrik hade hon skrivit ner ungefär tre meningar om vad kapitlet skulle handla om. Hon fick respons på strukturen, gjorde ändringar och först därefter började hon skriva.
Det var så även jag skulle göra!
När min struktur väl satt på plats var det som om orden strömmade ur mig. Det kändes fantastiskt att få ägna sig enbart åt skrivandet, utan att behöva oroa sig över vart manuset var på väg.
Det tog mig månader att färdigställa manuset och jag kom aldrig upp i samma sidantal. Men om jag inte hade arbetat på det nya sättet skulle jag förmodligen aldrig ha rott manuset i hamn.
Det som fungerar bäst för mig behöver inte fungera bäst för dig. Vissa skulle kanske hävda att struktur förstör spänningen och skaparglädjen. Men en sak är säker: Det är betydligt mer tidsödande att komma tillrätta med logiska luckor och dramaturgiska defekter i efterhand. Det vet jag, genom en dyrköpt erfarenhet.
Bokens hemsida: http://detskullekunnahandadig.com
Jag har landat i en av mina favoritstäder för att bo in mig och förbereda för romankursen som börjar på måndag. I New York.
Älskar den här stan. Trots att jag nästan klev på en död råtta igår.
De här dagarna har jag något som nästan liknar semester. Köpte nämligen ett New York Pass när jag var på stadd kassa i somras och nu är för snål för att låta bli att utnyttja. Har med det hittills gått på guidad vandring i Harlem – inklusive gospelmässa, åkt en tretimmars båttur runt hela Manhattan och gjort ett snabbt återbesök på MOMA. Dessutom gått ännu en vandring i Harlem med Free by Foot, susat upp och ner för Manhattan med mitt Metro Card OCH gått in ett par helt nya skor.
Största upplevelsen igår: vad fint det är i Harlem! Så kan man förstås inte generalisera eftersom Harlem är megastort och består av en massa stadsdelar, men de jag besökte – från 125:e till 145:e gatan – gav mersmak. Alla dessa coola gamla gubbar som sitter på trappstegen och mysler (mys-ler) i sina hattar, vackra kvinnor som glider fram som afrikanska drottningar, unga killar med elaborata pipskägg, trummorna … och husen, alla dessa vackra hus. Vandring nummer två leddes av en arkitekt som lever i Harlem, engagerad i upprustningen av olika stadsdelar och mycket påläst. Jag hade inte förväntat mig att uppleva något liknande Londons Hampstead i New York – med bättre utsikt dessutom. Hamilton Heights, wow.
Har varit i New York massor av gånger men pinsamt nog aldrig ovanför 82:a gatan förut. Förutom den gången när min kompis Helena och jag liftade med två poliser på vespor i Central Park 1982.. De körde upp till nordöstra delen av parken, satte på oss handbojor och sa “Om vi lämnar er här kommer ni inte att överleva fem minuter. That’s Harlem out there.”
Nu bor jag på östra 109:e gatan, i Spanish Harlem, hemma hos Bia som jag hittat på airbnb.com. Har ett stort och bekvämt rum med jättesäng, jätte-TV, skrivbord och läsfåtölj (mer än jag har i vare sig båt eller skärgårdsstuga) och känner mig helt hemma här i El Barrio. Pratar spanska med folk på gatan och i affären på hörnet.
Men gudars så många språk det florerar här. På båtturen runt Manhattan i morse satt jag bland norrmän, italienare, fransmän, danskar, spanjorer, australiensare och ett par från Kansas. Det känns onekligen lite märkligt (och underbart, så tacksam!) att förstå vad alla säger 
På denna tur var jag turist, med solglasögon och karta på övre däck. Noterade att det låg en hel del segelbåtar ankrade längs upper west side – något att kolla upp inför förestående segling.
Sedan blev jag social svensk besökare i jättetrevligt möte med en svensk kvinna som bott länge på den här kontinenten. Skönt att få vara sig själv ett tag. Vågade mig därefter upp på fashionabla baren på Library Hotel (research inför romankursen) och beställde en Hemingway. Drinkarna är uppkallade efter berömda författare. Det dröjde väldigt länge innan den kom men det gjorde mig inget eftersom jag fick chans att studera klientelet, unga framgångsrika manhattaniter, och läsa ett par elevtexter. Servitrisen var utom sig för fördröjningen och bjöd på ett glas vin också så det blev några timmar där. Jag kände mig lite utanför som enda ensamma person på den fullsatta takterrassen och dessutom GAMMAL men försökte vara så gretagarbo som möjligt. Det här med identiteter.
Dagsbästa: Köpte sallad och öl på lokala mataffären och ombads visa id-kort. Made my day! Den klädsamma solbrännan från båtturen (det är 27 grader varmt här) gjorde nog susen eller så ville flickan i kassan bara vara snäll mot en kärring som uppenbarligen inte kommer från El Barrio.
I morgon blir det ett besök till kursplatsen i Brooklyn, hasta luego!
