Lektör Författarcoach Skrivarkurser
Om du vill utveckla ditt skrivande har du kommit helt rätt!
Jag heter Ann Ljungberg och jobbar som lektör, författarcoach, skrivkursledare och mentor för webbföretagare.
Klicka HÄR för att hitta till alla skrivarkurser (inklusive en lång gratiskurs).
På eftermiddagen den 21 juli öppnas dörrarna för nya kursen Redigera Romanen där du under 8 veckor får hjälp att skriva om, spetsa till och finslipa din berättelse.
Kursen kan startas när du vill och du jobbar i din egen takt. Du har tillgång till kursen i ett år och kan förstås ladda ner allt kursmaterial.
Självstudiekursen kostar 825 kr inkl moms.
Du kan också köpa kursen med coaching, 3 platser finns tillgängliga just nu. Det kostar 15000 kr exkl moms och avbetalningsplan finns vid förfrågan.
Kursen vänder sig till dig som skrivit åtminstone första utkastet av romanen.
Margareta Elding-Pontén är en av novellvinnarna som publicerats i antologin “En bekantskap som berör”, efter tävlingen på samma tema. Vi ville att ni skulle få ett ansikte på novellförfattarna och har ställt dem några korta frågor om deras liv och skrivande här på bloggen.
Var bor du och vad gör du om dagarna?
Jag är född och uppvuxen i Lund men bor sedan 16 år tillbaka i Askim i Göteborg. Somrar och lov har jag sedan tvåårsåldern tillbringat på Gyön i Bleking skärgård. Jag är disputerad kemist och arbetade fram till årsskiftet som patentinformationsspecialist på AstraZeneca.
Berätta lite kort om din novell och varför du kände att du ville skriva den
Temat En bekantskap som berör fångade mitt intresse. Jag ville beskriva ett möte mellan två vitt skilda personer, som i vanliga fall inte träffas. Här möts de av misstag och ingen av dem är speciellt glad för det från början. Det finns en rädsla hos dem båda. Tanken på hur de skulle reagera och vad det skulle leda till kittlade min fantasi. Ramen till novellen kom till mig under en promenad i skogen, och sedan var det bara att gå hem och skriva. Att skriva en berättelse på endast 5000 tecken var också en stor och rolig utmaning, som jag gillade.
Vad har du för relation till ditt skrivande?
Så länge jag kan minnas har jag innerst inne haft en hemlig drivkraft att skriva skönlitterärt. Varför den har varit hemlig, vet jag inte. Kanske har jag inte velat ha omgivningens krav på mitt skrivande. Kanske har jag trott att jag skulle kunna skriva i smyg utan att någon visste. Jag har alltid tyckt om att formulera mig i skrift och kan fortfarande känna den laddade glöd blandad med rampfeber inför varje uppsatsskrivning i skolan. Med iver tog jag mig an ämnet, försjönk totalt i orden och texten och skrev medan tid och rum försvann. Sedan räknade jag dagarna tills vi skulle få uppsatserna tillbaka – rättade och med kommentarer. Bävande och förväntansfull på en och samma gång.
Nyligen gick jag några kurser vid Poppius journalistskola. Det ingav självförtroende och öppnade slussarna till mitt stora och alldeles för länge uppdämda behov av att skriva.
Jag behöver lugn och ro för att koncentrera mig, när jag skriver. Musik i bakgrunden går absolut inte. Då dras jag med i rytm och ord, vilket stör mina texter. Jag arbetar mycket med att få en vacker rytm och harmoni i språket – omväxlande och med ett driv framåt och samtidigt oförutsett när det passar in i handlingen. Mina texter skall helst läsas långsamt, som om man läste dem högt.
Kallar du dig författare?
Jag har en bok, som kommer ut till hösten (se nästa fråga). Efter det får jag nog vänja mig vid att titulera mig författare…
Vill du berätta om något skrivprojekt som du har på gång?
Jag slutför just nu arbetet med min bok ”Glutenfritt – gott och enkelt”, som kommer ut på Jure förlag den 25 september, då bokmässan i Göteborg börjar. Det är både en receptbok för glutenfri bakning och en fackbok om celiaki (glutenintolerans) och om skillnaden mellan att baka med och utan gluten. Jag har också många noveller, som vill bli skrivna. Målet är att skriva en novellsamling.
Vill du tipsa om någon novellförfattare du gillar?
Oline Stig läser jag gärna – långsamt. Hon skriver fantastiska noveller utan onödiga ord och låter läsaren förstå mycket mellan raderna i stället. Jag gillar det raka och enkla sätt, som hon skriver på.
Margaretas novell heter “Ett paket kakor” och är en del i antologin “En bekantskap som berör”. Den finns ute i nätbokhandeln. ISBN: 978-91-7575-216-7
Många gånger har ni nog varit där, låtit någon vän eller familjemedlem läsa texten som ni skrivit. Och hur trevligt det än är med uppskattning för en text från nära och kära så känner vi ofta på oss att det inte riktigt är den respons vi söker efter.
Att ge konstruktiv feedback kan ibland vara lika svårt som att skriva texten. Den som ska ge feedback behöver sätta sig in i en text både som om den var en författare, läsare och (ibland även) förläggare och söka efter både svagheter och styrkor. Känna igen språk, ambitioner, ton, dramatiska vändningar, hur äkta karaktärerna känns och sätta ihop denna analys på ett sätt som är konstruktivt för författaren – utan att förstöra energin i texten eller att färga texten för mycket med sitt eget språk,”om jag hade varit du hade jag gjort såhär…”.
Både oärlig, bristfällig och okänslig respons kan ha direkt skadliga effekter på skrivprocessen och det är viktigt att, för sin egen skull, ta reda på vad man är intresserad av att veta innan man ber om någons åsikt.
Oärlig eller bristfällig respons, där en person säger att det du skrivit är ”jättebra” men inte säger varför, kan ju ge en tillfällig boost, men hjälper dig inte särskilt mycket om du vill utvecklas i ditt skrivande.
Okänslig respons som enbart pekar på svagheter och använder ord som sågar din text, kan ha effekten att du helt enkelt känner dig dum och slutar skriva. Dessa kritikertyper ursäktar sig ofta med att ”de bara är ärliga”. Men, man kan vara både ärlig och känslig på samma gång, samt pedagogisk nog för att kunna förklara vad man menar med sina kommentarer. En sådan typ av respons är lättare att ta till sig oavsett om den är ”negativ” eller ”positiv”.
Både erfarna och blivande författare behöver utveckla en näsa för kritik. Att veta när man ska lyssna och när man ska hålla för öronen. Det handlar lite om att ta kontrollen över sin feedback, att veta vad man är redo för. Ett sätt kan vara att själv ställa specifika frågor som man vill ha reda på och inte bara om den är bra eller dålig. ”Bra eller dålig”-frågor uppmuntrar nämligen till enkla svar och svar som enbart kommer efter tycke och smak. Och eftersom det finns så mycket olika smak här i världen så räcker sällan en enda persons personliga smak som omdöme för din text.
Som jag tidigare skrivit kan man ju för ett längre projekt testa metoden ”Skriv först, redigera sen”, men om man ändå vill ha feedback tidigare i processen kan ett sätt vara att välja ut specifika stycken som man funderar över. Man kan så att säga, behålla helheten för sig själv, men släppa iväg prover på analys som tål grundlig undersökning.
Här följer en liten lista på vad som kan vara bra att tänka på innan man låter någon läsa ens text.
Övning
1. Låt någon du litar på läsa någon av dina texter.
Vad tar du till dig och vad saknar du i responsen?
2. Ge respons på någon annans text och försök att vara både ärlig och konstruktiv i din kritik.
Vad behöver du öva på? Hur pass saklig är du i din respons och hur mycket handlar om din personliga smak?
Glöm inte att det till sist alltid är din text och dina val oavsett vad någon säger!
/Jens Klitgaard
I februari 2014 publicerades min första romantiska och erotiska novell i serien Vardagserotik hos e-bokförlaget RoM (Reads of Mine). Den sjunde och sista novellen beräknas komma ut i juli.
Hur började det?
För drygt åtta år sedan gick förlaget Harlequin ut på sin hemsida och berättade att de sökte svenskskrivna manus i svenska miljöer. Herregud, vad min hjärna spann loss. Det fanns ju inga romantiska kärlekshistorier som utspelade sig i våra djupa skogar, bland vackra klippor eller på våra härliga stränder längs kusten. Jag ville så gärna läsa en sådan bok att jag bestämde mig för att skriva en själv. Men jag var ung och hade ingen disciplin. Åren gick och Harlequin lade ner satsningen utan att ge ut något. Jag var dock redan biten av skrivandet och kämpade vidare, men inte i samma genre för jag trodde det var omöjligt att skriva om kärlek och bli utgiven. Simona Ahrnstedt skulle senare bevisa mig fel. Ytterligare flera år senare började det verkligen hända grejer; Simona gav romance-genren ett ansikte i Sverige och e-böckerna blev allt vanligare. Småförlag poppade upp som svampar ur marken, och möjligheterna kändes större, häftigare och framför allt friare. Jag anmälde mig till Simonas romance-kurs, och bestämde mig. Jag skulle skriva i den här genren och jag skulle satsa!
Varför digital utgivning?
För ungefär tre år sedan lärde jag känna en tjej på nätet, vi hyste samma intresse för romantik och hon startade RoM, ett digitalt ’indie’-förlag med fokus på unga vuxna och crossover. Första gången vi träffades på riktigt var sommaren 2013 på Simonas kurs och jag tror att den gav oss båda ett förnyat sug efter romance. I efterdyningarna av kursen skrev jag på skoj ett antal noveller med småtokiga arbetstitlar, en sysselsättning som var menad att roa mig själv och ge mig en paus från de bokmanus som jag slet med för tillfället. När jag väl hade skrivit novellerna insåg jag att jag ville att de skulle bli lästa. Eftersom jag själv läser enormt mycket e-böcker och tilltalas av formatet var det självklart att publicera dem digitalt.
Varför romantik och erotik?
Under våren har sex av de sju planerade novellerna i serien Vardagserotik getts ut på RoM förlag. Vardagserotik är en hyllning till Svensson-ligget, till det enkla och okomplicerade, till människor som älskar varandra, oavsett hur länge de har levt tillsammans eller om de nyss har träffats. Mina noveller innehåller ljuv romantik, lika väl som pirrig erotik, och jag är fullkomligt övertygad om att fler än jag vill läsa den här sortens berättelser. Jag har hittat det jag vill göra och oavsett om jag i framtiden väljer att skriva paranormal, suspense eller contemporary, så kommer kärnan bestå av romance, för är det något man aldrig kan få för mycket av så är det kärlek. Och sex. Men mest kärlek.
Läs mer om Iza Melody Frost här: www.izadoramelodyfrost.wordpress.com
Den 21 juli släpps kursen ”Redigera din roman” och den har du chans att vinna. Kursen finns i två varianter: en självstudiekurs och en kurs med coaching.
1:a pris kursen med coaching (värd 15.000 kr inkl moms)
2-3 pris självstudiekursen (värd 825 kr inkl moms)
Tävlingsuppgifter:
1. Berätta om ditt skrivprojekt – med max 300 ord (du kan lita på att vi inte sprider informationen vidare)
2. Motivera varför du behöver stöd med redigering av romanen – med max 100 ord.
3. Maila dina texter för punkt 1 och 2 till redigera@annljungberg.se senast 17 juli.
Vi, Ann och Jens, är jury och väljer de bidrag som berör oss mest. Vinnarna meddelas den 21 juli och kan sedan påbörja kursen när som helst inom ett år.
Jag har levt på att skriva hela mitt vuxna liv. Men att skriva roman var något annat. Det fanns en hel del att lära under resan fram till utgiven bok.
Jag skrev min första tidningsartikel när jag var 17 år. 39 år senare jobbar jag fortfarande på GT i Göteborg. Hur många artiklar det blivit har jag ingen aning om. De flesta artiklar jag skriver är 2000–3000 tecken. Skriver jag riktigt, riktigt långt hamnar jag på 7000–8000. Men det är max två gånger per år jag får breda ut mig så. Min debutroman ”I flyktens skugga” innehåller ungefär 850000, för er som hellre använder ord som längdmått är siffran ungefär 150000. Fram tills jag satte vad jag trodde var den sista punkten i mitt manus hade jag ingen om att jag stod inför en process jag aldrig tidigare varit i kontakt med.
Även om jag var osäker på om jag överhuvudtaget skulle nå några läsare kände jag mig ändå trygg i mitt skrivande. Det är ju mitt yrke att sitta vid datorn och formulera mig. Att jag skrivit boken några timmar då och då under tio års tid i en brassestol i ett husvagnstält vid Medelhavet upplevde jag inte som ett problem, jag tyckte storyn hängde ihop bra ändå.
Men när boken väl kom ut i april förra året hade jag varit med om en del omvälvande upplevelser. Som många andra hade jag haft mina ångestpromenader till brevlådan för att plocka ut den ena refuseringen efter den andra. Efter att några år senare ha vänt mig till en lektör och fått en ordentlig läsning för att äntligen få ut min bok blev jag generalsågad.
Men det mesta dramatiska var ändå att själva fundamentet i berättande skakades. I drygt tre decennier har jag levt med uppfattningen att om jag bara har en början och ett slut på min berättelse löser sig resten. Detta oavsett om jag skriver kort eller långt eller om jag håller föredrag eller berättar inför publik. Men när ”I flyktens skugga” kom ut fanns både en ny inledning och ett helt nytt slut där jag kastade bort 45 slutsidor och ersatte dem – med något som faktiskt blev mycket bättre.
Ann Ljungberg, min författarcoach, lärde mig läxan. Ska boken bli intressant måste man vara beredd till förändring. Inget är heligt. Darlingar måste killas.
När jag nu närmar mig utgivning av roman nummer två har jag haft bättre koll på förutsättningarna och skrev naturligtvis ett manus som kunde användas rakt av utan större korrigeringar.
Icke så.
Medan jag i jobbet fortsätter ösa ur mig bokstäver både i papperstidningen och på webben är det fortfarande en helt annan sak att skriva en bok. Men den här gången räckte det att jag skrev om slutet.
Jag fick behålla början.
Nästa gång siktar jag på att behålla både början och slutet.
Stefan Nilsson
Hittills utgivet: ”I flyktens skugga” (Hoi) 2013
Läs mer om Stefan på: http://stefannilsson.hoi.se/
Foto: Jan Wiridén
På 1920-talet myntade den schweiziske psykologen, psykiatern och författaren C. G. Jung begreppet ”Synkronicitet”. Det betyder något förenklat, “ett meningsfullt sammanträffande”. För att ta ett exempel, vi tänker ena stunden på en person vi inte pratat med på flera år och andra stunden, kanske bara en halvtimme senare, så ses vi av en slump på tunnelbanan.
Händelsen i sig kan inte bevisas av ett orsakssamband, men den betyder något för oss. Vår vardag är fylld av denna magiska ingrediens av händelser, som när de analyseras närmre är så pass osannolika att de inte borde inträffa de närmsta 436 miljarder åren. Likväl existerar de. Och litteraturen skulle inte vara sig lik utan den – med största sannolikhet skulle den vara mycket tristare.
För att ge ett mer utförligt exempel på en synkronicitets omöjlighet vill jag dela med mig av något som hände för ett tag sen.
Jag skulle träffa en av mina bästa vänner på krogen Söders hjärta i Stockholm. Vi har känt varandra sedan barndomen, men nu på senare år har vi inte setts lika ofta eftersom han studerat utomlands. Med i gänget var också en argentinsk vän som nyligen flyttat till Sverige. I början av kvällen var det hög ljudvolym och svårt att föra något riktigt samtal, det var också väldigt trångt så vi fick inte plats vid samma bord. Jag var tvungen att växla mellan de olika borden då jag var länken mellan de olika sällskapen.
Efter ett tag går min barndomsvän hem. Lokalen är nu mindre full och ljudnivån lägre, jag sätter mig med min argentinska vän och hans flickvän som är från Sverige, men som jag aldrig träffat tidigare. Jag berättar om min barndomsvän och om hur han har ett landställe i Dalarna som vi var på varje sommar när vi var yngre. Då säger flickvännen att hon är från Dalarna och undrar var gården ligger. Jag säger att den ligger i ett litet, litet samhälle utanför Rättvik.
Hon tittar på mig förvånat och säger: ”Min släkt kommer från den byn!”.
Bara detta tyckte jag var högst underligt. Det handlar verkligen inte om någon metropol, och är inte en by man åker till utan anledning, en samling hus efter landsvägen mot Furudal från Rättvik. Hon berättar att hon släktforskat tidigare i år, och i somras bestämde sig för att åka med sin pappa för att se var han bott när han var liten, det var samma by, men familjen hade flyttat därifrån för länge sedan.
Jag blir riktigt intresserad, då jag själv kan orientera mig i minnet kring den lilla bygatan och jag ber henne förklara vilket hus som var hennes familjs. Det är då hon säger namnet på gården. Gården där jag varit varje sommar och som min barndomsväns familj köpt för ungefär 30 år sedan. Jag kan inte tro att det är sant. Finns det fler gårdar med samma namn?
Hon tar upp sin telefon och visar en bild som hon tagit när de passerade förbi där i somras. Det finns ingen tvekan. Det är samma hus, samma infart, samma loge, samma hönshus! Jag känner rysningar längs ryggraden och otroligt uppspelt. Som om inte detta sammanträffande var nog, så hade jag också varit på gården denna sommar för första gången på 10 år för att jag ville visa min flickvän var jag brukade tillbringa min barndoms somrar och förstod de måste tagit bilden ungefär vid samma tidpunkt som vi var där.
Jag ringer upp min barndomsvän som vid det här laget redan hunnit hem och var halvvägs nerkrupen i sängen. Han förstår knappt mina uppspelta ord, men till sist inser han sambandet. Och han hade bara en timme innan suttit ett bord bort. I sommar ska de alla träffas på gården. Vem vet, kanske jag också åker dit.
Övning:
1. Skriv ned någon liknande händelse som hänt dig. De allra flesta har råkat ut för osannolika sammanträffanden, men ofta försöker vi förminska dess magi. I en skönlitterär berättelse tar vi dem däremot nästan för givet.
2. Analysera ditt aktuella skrivprojekt. Vilka synkroniciteter utsätter du dina karaktärer för? Om inga. Hur skulle det påverka texten?
3. Försök att närmaste veckan lägga märke till märkliga sammanträffanden i din vardag.
/Jens Klitgaard
Lizelotte Edvinsson är en av novellvinnarna som publicerats i antologin “En bekantskap som berör”, efter tävlingen på samma tema. Vi ville att ni skulle få ett ansikte på novellförfattarna och har ställt dem några korta frågor om deras liv och skrivande här på bloggen.
Var bor du och vad gör du om dagarna?
Jag bor i Göteborg och om dagarna är jag fullt sysselsatt som Communication Manager på ett företag i vägmarkeringsbranschen. Helt ny bransch för mig som framför allt arbetat inom IT-världen tidigare.
Berätta lite kort om din novell och varför du kände att du ville skriva den
Den handlar om en sammankomst som betyder olika saker för alla inblandade. Kulturkrock, fördomar och naiva föreställningar. Jag försökte skriva så avskalat som möjligt, utan känslobeskrivningar.
Vad har du för relation till ditt skrivande?
Jag gillar att skapa texter men är tyvärr expert på att trampa runt och prokrastinera… Inget slår en skarp deadline så jag skall nog leta upp någon ny novelltävling så jag får lite press på mig själv.
Vill du tipsa om någon novellförfattare du gillar!
Miranda July! Hennes No one belongs here more than you do är otroligt bra tycker jag.
Lizelottes novell heter “Ett oväntat möte” och är en del i antologin “En bekantskap som berör”. Den finns ute i nätbokhandeln. ISBN: 978-91-7575-216-7
Det finns såklart inte bara ett sätt att skriva en bok. Och vägarna till ett färdigt manus kan gå snabbt, ta flera år eller till och med decennium, men det är ganska vanligt i denna process att det man skriver i början inte känns på samma sätt som det man skriver senare. När skrivglädjen tagit över så kan ett nytt spår ha blivit viktigare, tonen ändrats och stilen bytt om flera gånger i romanens omklädningsrum.
När man som författare upptäcker detta kommer den inneboende perfektionisten fram och vill peta. Ens inre redaktör (vänster hjärnhalva) tar över rollen och gör det ofta alldeles för tidigt. Det kan få svåra konsekvenser. Jag ska här försöka förklara varför det kan vara så förödande att låta sin inre redaktör ta för mycket plats under tiden som man ska låta skrivarglädjen behålla övertaget.
1. Ofta så tror man mer på sin ursprungliga idé än på den text skrivarglädjen har tagit en till i ett ”flow”. Detta kommer från vårt sätt att angripa skrivande som om det vore ett projektarbete för en osynlig arbetsgivare á la byggnadsindustrin (är det faktiskt fråga om en arbetsgivare, så kan det vara annorlunda …). Idén om att man måste hålla den ursprungliga idén eller planen för berättelsen kan göra manuset fattigare och begränsa glädjen i processen (men ja, det är ofta jättebra att ha en plan för sitt manus, ett synopsis, skelett, outline, men denna plan betyder ingenting om man inte har energin att fullfölja den). Skrivarglädjen är energin som behövs för att färdigställa en roman, om den inte behandlas varsamt så är det mycket mindre troligt att man orkar igenom ett helt manus. Att därför försöka lägga band på sig under tiden för att behålla sin fix idé kan göra att projektet stannar i förtid eller tar extremt lång tid.
Summerat: Ofta kan en idé vara en startsträcka till något annat. Försök att lyssna på texten och vartåt den vill ta dig.
2. Motsatsen – att ändra om början av texten till det språk man har senare när man väl hittat tonen och historien i manuset – är en annan femma. MEN, undvik att göra det under den kreativa, skrivande, processen om det inte är absolut nödvändigt. Annars riskerar du att hämma ditt fortsatta skrivande (men som sagt, alla fungerar inte på samma sätt).
3. Redigering innebär också att du hela tiden värderar ditt manus, ”Är detta bra eller dåligt?”. Att värdera en ofärdig text är rätt taskigt mot dig själv och din text, låt den växa färdigt först – sen redigera! Ett tips kan vara att hålla som tumregel att inte själv värdera något ofärdigt som du inte skulle låta någon annan titta på och ändra i. Lättare sagt än gjort.
Med detta sagt vill jag bara säga att redigering av manus (i de allra flesta fall) är något absolut nödvändigt – men efter det att man skrivit det ”färdigt”. Med färdigt menar jag att man har fångat sin berättelse på papper. Att den första skrivande fasen är över och att man är redo för redigeringen utan att ta förhastade beslut.
Övning:
Under följande skrivarvecka, pröva detta:
* Försök att inte läsa något av det du tidigare skrivit i ditt manus innan du sätter igång att skriva.
* Radera inget av det du skriver, utan låt det vara och bara fortsätt, låt texten ta den form den vill. Om du är orolig för att guldkornen ska drunkna i ”skräptext” kan du markera det som du känner varit dagens guldkorn. (men inte tvärtom)
* Redigera inget
* Be inte någon att läsa något du skrivit denna vecka
Hur kändes det? Skriv ned dina tankar. Vågar du lita på flowet?
/Jens Klitgaard
Behöver du vara ett geni eller ens talangfull för att skriva en roman?
Nej, påstår jag, inte alls! Kan jag, kan du!
Jag heter Susan Casserfelt och debuterade förra året med Prästens lilla flicka, en psykologisk spänningsroman. Boken gavs ut på eget förlag som man så käckt säger när man inte har en stor utgivare i ryggen och den har fått ett fint mottagande.
Jag har haft alla odds mot mig, med början i grundskolan då jag kämpade med svenska språket. Jag minns en enskild diagnostisk test, på punkt och kommatering, som jag klarade enbart tack vare lärarinnans övertydliga läsning och nickningar. Något år senare fick jag gå på extrasvenska för att lära mig forma läpparna som Kalle Anka för att göra lätet Y.
Istället för att rada upp mina språkliga tillkortakommanden hoppar vi från 70-talet till milleniets början. Det svider lite fortfarande. Under tre år arbetade jag som reporter på nyhetsredaktionen på SVT. TV är ett talat medium och ingen kunde se mina stavfel. För ingen läste väl mina manus, underlagen för inslagen? Men jo, självfallet var det så. Nyhetsredaktören på SVT, en lång och vass stör, kluckade roat inför hela redaktionen när han ondgjorde sig över min stavning.
”Medans… Vad betyder det?”
Nu för tiden bortser jag inte från ord med röd eller grön taggtråd under sig. Vad behövs då för att skriva en bok? Inspiration?
Ja och nej. Inspiration är som förälskelse, det håller bara i början. Inspiration är glöden som får dig att skriva de första fem sidorna, men det som avslutar en roman är din rumpa på stolen.
På samma sätt som ett älskande par låter förälskelsen glida över i kärlek, matar författaren på med disciplin. Bli den slitvargen som vägrar ge upp. Hantverket kan du alltid lära sig på vägen, så sätt dig ner och börja skriv, helst varje dag. Jag skrev om Prästens lilla flicka fyra gånger, stuvade om och skrotade säkert en fjärdedel av manuset varje gång. Varje sida är i genomsnitt redigerad mellan tio och tjugo gånger. Nu när jag sitter och skriver på uppföljaren blir det extra tydligt vad som krävs.
”Jag saknade inspiration idag …” Tyvärr, inte en giltig ursäkt.
Sätt rumpan på stolen, behåll fokus och skriv. Och låt dig absolut inte distraheras, som att skriva små texter som den här.
Läs mer om Susan på hennes blogg: www.susancasserfelt.se
Foto: Knut Koivisto
Dag Öhrlund är journalist, författare, föredragshållare, coach, debattör och fotograf. Han har skrivit, fotograferat och medverkat i 40 böcker, tagit över en miljon bilder och publicerat dokumentärreportage i magasin i 20 länder, idag är han veckans gäst här på bloggen.
Jag har passat på att ställa Dag en del frågor just i sin egenskap av att vara både lektör och författare med lång erfarenhet i bokbranschen.
Hur går det till när du läser manus? Hur är din arbetsprocess?
Det beror lite på vad författaren vill ha av mig – enbart lektörsutlåtande (jag tar inte redaktörsuppdrag) eller även coaching. Men normalt sett så gör jag en noggrann lektörsläsning och återkommer med ett stort antal noter om vilka eventuella svagheter jag tycker mig se och vad som skulle kunna förbättras.
Vad är det absolut vanligaste misstaget folk gör som skickar in sin text till dig för bedömning och hjälp?
Det kanske låter elakt, men att de inte har tillräcklig självinsikt utan exempelvis tror blint på att en historia om deras helt vanliga barndom ska bli en succé som säljer 100 000 exemplar. Ett annat misstag är att i stort sett alla vill skriva deckare, ett misstag eftersom förhållandevis få kan göra det så bra som det krävs, och eftersom konkurrensen i den genren är hårdare än i någon annan.
Gillar du att läsa e-böcker eller är du en sån som helst läser på papper?
Jag tycker väldigt mycket om inbundna böcker Jag älskar att dra in doften, känna på papperet, njuta av ett skyddsomslag. Vi har tusentals band i bokhyllorna hemma och lider varje gång vi måste rensa av utrymmesskäl. Böcker är inte bara underhållning, inspiration och källor till eftertanke – de är också en vacker del av möblemanget.
Hur gör du för att hålla ångan uppe i ditt eget skrivande när du tar hand om andras hela tiden?
Jag försöker minimera lektörs- och coachuppdragen under de perioder då jag själv skriver manus, för att inte bli för splittrad eller riskera att “ramla ur” min egen historia. Jag måste hålla en oerhörd disciplin när jag skriver och störande moment som avbryter författandet gör att jag måste ägna mycket tid åt att komma in i min egen berättelse igen.
Du har varit med i bokbranschen länge, långt innan den sorts egenutgivning vi har idag tog sin början, hur skulle du beskriva utvecklingen på det området?
På gott och ont. Gott för att vissa delar av egenutgivningsprocessen har blivit billigare och mindre riskfylld. Jag tänker exempelvis på att man idag kan trycka POD eller ge ut en e-bok med väldigt små ekonomiska risker, medan man förr var tvungen att chansa på en större tryckt upplaga för att få ekonomi i det hela. En annan god sida är att en egenutgivare i dag har
tillgång till ett brett informationsflöde om hur man ska göra för att undvika misstag. Det är lätt att få råd av andra via sociala medier, exempelvis min grupp “Författare på Facebook”, det finns böcker i ämnet och man kan googla sig till en hel del.
Den onda delen av det hela är att egenutgivningsbranschen har förvandlats till ett delvis vilt och skamlöst Klondyke, där det växt upp företag som svampar i skogen som “erbjuder tjänster” till egenutgivare. För en debutant som vill ge ut själv kan det vara svårt att förstå vad man verkligen får för pengarna hos dessa företag. Alla framhåller att de “hjälper till” med redaktör, sättning, formgivning, ISBN-nummer, tryck och så vidare – tjänster som man faktiskt kan leta upp och köpa själv. Men
ytterst få redovisar öppet och exakt hur de tänker arbeta med den viktiga del som heter marknadsföring och försäljning.
Jag råder alla egenutgivare att be om referenser innan de köper tjänster. Det finns ingen certifiering, ingen kvalitetsgaranti på det här området. Som egenutgivare är det viktigare än någonsin att se till att boken blir så bra och professionell som möjligt. Jag har just kommit hem från en träff med flera hundra bokhandlare och de gör ingen hemlighet av att de fortfarande är skeptiska till egenutgivna böcker. Därför brukar jag säga till blivande författare: “Du får bara ett skott, se till att det sitter i
krysset!”
Kommer de traditionella förlagen agera på samma sätt som skivbranschens dinosaurier under tidigt 2000-tal?
Det har de redan gjort i åratal, och det fortsätter de till stora delar att göra. Jag kommer från tidningsbranschen som jag upplevde som konservativ. Först efter flera år i bokbranschen insåg jag att tidningsbranschen var revolutionär i jämförelse. Bokbranschen är fortfarande en koloss med alltför många cementerade uppfattningar om att “vi gör som vi alltid har gjort”. Man har inte uppmärksammat hotet från ny konkurrens, som exempelvis de digitala formaten, förrän alldeles för sent
och det finns fortfarande människor i branschen som tror att e-boken aldrig kommer att bli en allvarlig konkurrent till den tryckta boken.
Var kommer egenutgivningen att vara om tio år tror du?
Jag tror att den kommer att vara ännu mycket större än i dag. Miljoner svenskar när en dröm om att skriva en bok och om bara fem procent av dem förverkligar drömmen så kommer det förstås att vräkas många fler böcker än i dag. Det stora problemet är tyvärr att alltför många av dem kommer att vara av undermålig kvalitet, vilket knappast kommer att öka respekten för egenutgivning i distributions- och försäljningsleden. Därför måste alla som jobbar med egenutgivning försöka dra åt samma håll och kämpa för en hård kvalitetskontroll. I det läget måste prestige och sug efter pengar få
komma i andra hand.
Du har ju samarbetat tillsammans med Ann länge, framför allt kring kurser i “verkligheten”, nu senast i London. När träffades ni första gången?
Oj! Det är många år sedan nu och i ärlighetens namn minns jag inte hur vi träffades första gången. Men vi har ju samarbetat på olika sätt med både mingel, kurser och om enskilda elever. Jag har en stor respekt för Anns erfarenhet, kunnande och för hennes ödmjuka approach. Vi är på flera sätt olika men vi delar ett brinnande intresse för ord och jag tror att vi kompletterar varandra väldigt väl, det säger i alla fall kursdeltagarna.
Till sist, vad har du för skrivprojekt på gång?
En hel del. I år har jag just kommit ut med en spänningsroman, Besökaren, och ytterligare en, Erövraren, kommer i höst. Jag kommer att ha medverkat i fem, kanske sex, antologier innan året är slut. Bland andra den amerikanska A Darker Shade of Sweden där jag får vara med bland kända namn som Stieg Larson, Henning Mankell, Håkan Nesser, Maj Sjöwall och Sara Stridsberg. Jag skriver regelbundet krönikor i tidningen “Skriva”, gör några reportage för tidningar och skriver en hel del samhällsdebatt.
För – det finns ju inget roligare än att skriva!
Text: Jens Klitgaard
Carina Drätting Nordstrand är en av novellvinnarna som publicerats i antologin “En bekantskap som berör”, efter tävlingen på samma tema. Vi ville att ni skulle få ett ansikte på novellförfattarna och har ställt dem några korta frågor om deras liv och skrivande här på bloggen.
Var bor du och vad gör du om dagarna?
Bor i Tranås. Är just nu mitt i mellan två jobb, och har mycket tid till skrivandet.
Berätta lite kort om din novell och varför du kände att du ville skriva den.
Min novell kom till en eftermiddag, när jag var ute och gick i skogen. Jag kände att den kunde bli tolkad på flera sätt, vilket jag har hört att den också blivit. Den liksom, ville bli skriven.
Vad har du för relation till ditt skrivande?
Som yngre skrev jag mycket. Sen hände det visst en massa, typ livet, som gjorde att jag fick annat att tänka på. För ca 5 år sedan kom min idé till den roman jag filar på nu, förhoppningsvis sista vändan. Ytterligare en roman är påbörjad. Så min relation kan väl beskrivas som – kärleksfull – för tillfället. Helst skulle jag vilja gifta mig med den, och få ägna den all min uppmärksamhet.
Kallar du dig författare?
Nej – min egen Jante har mig i strypkoppel. Om jag skulle ha den ofantliga turen att få bli utgiven, skulle jag kanske våga lägga till titeln författare.
Vill du berätta om något skrivprojekt som du har på gång?
Mitt snart ut och invända manus handlar om människor som deltar i motståndsaktiviteter på Norges sida, mot nazisterna. Mina huvudpersoner kommer från dels Tranås, min hemstad, och Stockholm. Den bygger på fakta, som förmodligen inte gemene man känner till. Deras handlingar lämnar spår genom flera generationer, och jag vill även visa på hur barndomen påverkar och formar den vuxna människan.
Vill du tipsa om någon novellförfattare du gillar?
Jag är egentligen inte en läsare av noveller i stora mått. För mig är det främst spänningsromaner som gäller. Dock tycker jag mycket om Jonas Karlsson – särskilt God Jul, och Alice Munro – läser just nu Nära hem.
Carinas novell heter “En bekantskap som berör” och är en del i antologin med samma namn. Den finns ute i nätbokhandeln. ISBN: 978-91-7575-216-7
Förra veckan tipsade vi om att inte ursäkta sig och sitt skrivande, denna vecka handlar det om att använda musik i din skrivprocess.
Musik kan stimulera sinnena och fördjupa ditt skrivande. Att lyssna på viss musik kan både påverka koncentrationen positivt och höja motivationen, men det kan också inspirera dig till att sätta ditt skrivande i en speciell stämning.
Vill du till exempel skriva en roman som utspelar sig i 1400-talets Skottland, kanske det kan vara en idé att sätta på lite gaelisk folkmusik och låta säckpiporna få dina ord att dansa över högländerna med ett svärd i handen. För din kriminalroman i Miami på 80-talet, sätt på lite salsa med överdådiga brass-arrangemang, eller varför inte Miami Vice-soundtracket på repeat? Klichéer, javisst, som tusan, och om du inte tycker att det känns inspirerande, använd något anakronistiskt. Musiken behöver inte alls ha med platsen att göra, det kanske är så att kontrasten i att exempelvis lyssna på modern rock och skriva om något historiskt kan resultera i nyskapande resultat i stil med Sofia Coppolas film ”Marie Antoinette”.
Filmer som ovan nämnda har soundtrack, böcker inte så ofta, även om det är flera som experimenterat med det. Läs till exempel denna intervju i tidningen Skriva med Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg som gjort spellistor till sina karaktärer i succéboken Cirkeln.
Då vi fokuserar på själva skrivprocessen, så är det inte din bok som får ett soundtrack, utan ditt skrivande. Med följande övning kommer du förhoppningsvis en bit på vägen…
Övning:
1. Om du har ett definierat projekt med en specifik miljö, känsla och ton, fråga dig, vilken musik tänker du på?
2. Gör en eller flera spellistor för de olika miljöerna och stämningarna. Du kan precis som Cirkeln-författarna pröva att göra olika spellistor till olika karaktärer.
3. Du kan också pröva att ha en låt som går på repeat några gånger för att komma in i skrivandet. Detta kan ju vara en låt som du specifikt gillar bara, eller en låt som sätter tonen och får dig på rätt humör.
4. Ett sätt att se skrivandet är som en symfoni som du deltar i. Det kan släppa lite prestationen kring att tänka kring struktur och perfektionism (när ditt ego som MÅSTE skriva en fantastisk bok enligt konstens regler). Försök att spela med i rytmen och låt dina tangenter skriva i takt med musiken. Kanske kommer nya saker som annars inte skulle komma fram?
5. En del författare vill ha det tyst omkring sig för att höra sina tankar. Visst kan det vara så att musiken kan störa, men jag tror att det handlar om vana, och att pröva kan inte skada (nämnvärt). Hittar du ingen musik som passar, kan du också experimentera med tystnaden. Spela in tystnaden i olika rum där du gillar att skriva och lyssna på den i hörlurar. Eller kanske på andra platser, en motorvägskrog, en kyrka eller i en badmintonhall?
Lycka till!
/Jens Klitgaard
Karl Sterner är en av novellvinnarna som publicerats i antologin “En bekantskap som berör”, efter tävlingen på samma tema. Vi ville att ni skulle få ett ansikte på novellförfattarna och har ställt dem några korta frågor om deras liv och skrivande här på bloggen.
Var bor du och vad gör du om dagarna?
Jag bor för stunden i Göteborg men reser i april några månader till Brasilien och sedan kommer jag spendera hösten i Frankrike. Jag studerar statsvetenskap vid Göteborgs universitet och skriver nu min uppsats och kommer att göra en studie i Brasilien om korruption. Jag arbetar även på Handelshögskolan, främst med en hemsida och videoredigering av filmade föreläsningar. Vid sidan om detta jobbar jag med ett filmprojekt samt andra skriverier. Men bäst av allt här i livet är att åka längdskidor eller paddla kajak ute på havet.
Berätta lite kort om din novell och varför du kände att du ville skriva den.
Jag har bott två år i Mexiko och även arbetat men fattiga barn i Guatemala. Barnen där har så mycket fantasi och glädje trots att många har det svårt och jag ville i min novell skildra en viktig del av samhället där samtidigt som jag vävde in vissa personliga känslor.
Vad har du för relation till ditt skrivande?
Genom skrivandet har jag funnit en plattform och ett uttryckssätt för mitt dagdrömmande. Jag älskar när jag känner mig kreativ och det får jag göra genom att skriva. Dock har det på sistone varit svårt att finna tid och ro, särskilt eftersom både mitt arbete och mina studier tvingar mig till många timmar framför datorn.
Kallar du dig författare?
Nej jag kallar mig inte författare, men det vore en dröm att arbeta som en.
Vill du berätta om något skrivprojekt som du har på gång?
Jag har till och från de sista fem åren skrivit en bok och har försökt publicera den men inte lyckats. Jag kommer nu ta upp det projektet när jag är i Brasilien och ge den en sista chans. Jag har fått så mycket uppmuntran från vänner som läst den och jag känner att den är värd det.
Karls novell heter “På en liten gata” och är en del i antologin “En bekantskap som berör” som finns ute i nätbokhandeln. ISBN: 978-91-7575-216-7
Jag blev debutant i oktober. Ja, jag är väl fortfarande debutant. Tänk vilket härligt ord. Debutant. Vad det betyder mycket. För mig blev det en härlig tid. Tre releasefester. En massa folk kom och gratulerade och köpte min bok. Firade mig och mitt lilla verk. Många vågade väl inget annat. De hade ju inte undgått vad jag höll på med. Champagne och blommor, fina presenter. Ja allt som hör till. Min roman heter ”Det kommer aldrig mer vara du”. En historia om en skilsmässa. Självklart mycket lik min egen för många år sedan.
Min bokresa började för ganska precis tre år sedan. Först en termin på Ordfront och kursen Skriva krim. Men långa resor och sena kvällar fick mig att ge upp. Våren efter fick jag se att Skrivarakademin hade distanskurser. Och jag sökte. Mitt i sommaren ringer de upp och talar om att jag fått plats! Nästan samtidigt ringer en av tjejerna från krimkursen. Vill du hänga med på en skrivhelg? Vi hade inte setts på ett år. Det var bara så självklart att tacka ja! En helg med sol, skrivande och mycket prat blev alltså den allra första starten på min bok. Sedan följde tio månaders tjänstledighet med fokus på mitt skrivande. Och den blev krokig. Men rolig! Mycket jobb har det varit. Ganska precis ett och ett halvt år senare är boken färdig. Tryckt och såld. Den har sålt massor! Så många har hört av sig. Tyckt om. Gråtit. Älskat. Själv är jag överväldigad och chockad över all positiv respons!
Den har till och med hunnit komma i pocket. Så roligt!
Men allt har inte varit roligt. Tre veckor efter boksläppet får jag besked att jag hade bröstcancer. Det blev operation den 29 november. Det senaste halvåret har jag inte skrivit alls. Tiden har gått åt att gå igenom cellgiftsbehandlingarna. Åka fram och tillbaka till Uppsala. Från denna vecka skall jag fortsätta åka till Uppsala för strålning. Varje dag i fem veckor.
För ett par veckor sedan tänkte jag försöka få tillbaka lite skrivlust. Anmälde mig till Anns distanskurs: Skriv romanen på 10 veckor. Nu tror jag inte jag kommer hinna med det. MEN jag har börjat på uppföljaren. Första kapitlet är i gång. Lusten är tillbaka! Min uppföljare kommer förhoppningsvis nästa år. Datum inte ännu så viktigt. Att viljan till skrivandet och livet är tillbaka är mycket viktigare!
I tisdags var det Anns skrivmingel. Jag älskar dessa mingel. Första gången kände jag ingen när jag gick dit. Nu är de flesta som kommer och pratar mina vänner. Jag älskar mitt liv!
Läs mer om Anne-Lie på hennes hemsida: anneliehogberg.se, eller på facebook: Anne-Lie Högberg Författare.
