Propecia hinta, viagra hikipedia despite the fact that viagra hinta suomessa namely kamagra super force. Cialis suomi, lasix started in a nutshell osta cialis netistä due to kamagra patentti.
Lektör Författarcoach Skrivarkurser
Om du vill utveckla ditt skrivande har du kommit helt rätt!
Jag heter Ann Ljungberg och jobbar som lektör, författarcoach, skrivkursledare och mentor för webbföretagare.
Kkicka HÄR för att hitta till alla skrivarkurser (inklusive en lång gratiskurs).
Mitt namn är Catrine Tollström. Jag sitter framför datorn med goja på axeln, katt i knät, åsnor utanför fönstret och en hund på mina frusna tår. Alltid med kakburken inom räckhåll.
Debutromanen Bödeln Frälsaren Observatören tog tio år att skriva, något som har med min annorlunda arbetsprocess att göra. Denna mycket systematiska modell beskriver jag lite kort här. Nu ska jag istället redovisa fyra knep som inte har hjälpt mig det minsta mot skrivkramp. Avslutningsvis tänker jag sedan nämna fyra saker som däremot har funkat helt lysande för att elda på mitt skrivande.
Affirmationer
Ni vet det där med positiva budskap som ska upprepas för att bli till sanningar i hjärnan. Som före detta kurator har jag hjälpt många att hitta affirmationer som känns rätt för dem. För egen del? Inte lika lätt. Självkänslan är det liksom inget fel på. Därför satsade jag på en uppmaning och klistrade texten ”JUST DO IT!” på min laptop. Smart, verkligen. Dessa ord kan ju faktiskt betyda att jag måste kolla facebook utan dröjsmål, behöver städa skrivbordet omedelbart, bör äta en kaka genast. Ja, ni fattar.
Belöningar
Provade att lova mig själv en kaka i belöning för varje färdig A4-sida. Ha! Who was I kidding? Vill se den gladiator som skulle kunna hindra mig från att äta kaka när jag behöver äta kaka. Och att bara ta en …
Mål
Jag är en överambitiös människa. Tänk dig alla överambitiösa personer du hittills har träffat gånger tio. Vi snackar därför orimligt höga delmål. Bara för att jag ville skriva tio sidor om dagen betydde inte det att jag någonsin hann skriva så många. Misslyckanden kan leda till prestationsångest och besvikelse, och vi vet ju alla vad det kan göra med kreativiteten. Långsiktiga resultatmål och dagliga ambitioner funkar bättre för min del.
Göra upp med anhörig om handgripliga påtryckningar
Vissa dagar skulle jag hellre simma bland krokodiler än sätta igång datorn. Då kunde det hjälpa om min sambo helt enkelt släpade mig till tangentbordet, hotade med att äta upp mina kakor om jag inte skrev, tryckte på knappen och öppnade mappen med min text. Så fort jag såg gårdagens arbete upptäckte jag alltid något att redigera och sedan blev det en framtida svårighet att slita mig från texten. Obs! Kom ihåg att fastställa gränser om du testar denna metod. Att gömma någons hallonbakelse. Sådant kan faktiskt utlösa krig på riktigt!
Att prioritera skrivtid
Ovanstående var alltså de fyra knep mot skrivkramp som funkat sämst för mig. Innan jag berättar vad som funkat bäst ska jag nämna några ord om tiden kring bokutgivning. Utan att göra alltför mycket reklam för Bödeln Frälsaren Observatören kan jag berätta att det är en spänningsroman med överraskande vändningar, psykologiskt djup och ett persongalleri utöver det vanliga. En stor samling underbara recensioner finns här.
Från att vara universums mest korkade när det gäller datorer har jag det senaste året lärt mig att bygga upp en hemsida som faktiskt är riktigt snygg. Jag har också jobbat hårt på att marknadsföra min facebooksida och på att sprida min coola boktrailer, gjord på en helg av gamla skakiga semesterfilmer. Har även lyckats få till ett läsfrämjande klipp med en bokläsande hund och en tjuvaktig åsna. Dessutom har jag blivit hyfsad på att prata inför publik. Snacka om utvecklande! För att hinna med bokskrivande och marknadsföring, plus mitt ”riktiga” jobb samt djurskötsel, har jag prioriterat bort allt annat de senaste åren. Fysisk träning kan man få av att jogga runt och stoppa sina flyers i folks brevlådor. Att skippa tv-tittande, nöjen och social kontakt är lätt när skrivande är det roligaste som finns. Ändå vill jag vifta med ett varningens finger. Släkt och vänner kan det vara bra att höra av sig till någon gång om året. Dessutom blir man yr av att minska sin sömn och det är inte till gagn för skrivandet, såvida du inte skildrar en romanfigur som är allmänt trögtänkt och förvirrad förstås. I synnerhet bör man komma ihåg att ens sambo faktiskt inte bara är en främmande figur som sköter hushållet. De fyra saker som för min del funkar helt lysande mot skrivkramp är nämligen musik, poesi, natur och framförallt kärlek. Massor av kärlek.
Tack för mig! Håll kreativiteten på topp och hoppas vi syns framöver!
/Catrine Tollström
Mer om mig kan du läsa här.
Vi kommer de följande veckorna att få träffa författarna i antologin “En bekanskap som berör” i några korta intervjuer. Antologin är resultatet av en novelltävling som vi höll innan jul här på bloggen. Lars Wittenmark tog hem första pris i tävlingen och i detta inlägg kommer ni även att kunna läsa hans novell “Andrafiol”.
Var bor du och vad gör du om dagarna?
- Jag bor i Stockholm och skriver nästan aldrig på dagarna. Mitt skrivande trivs bäst på kvällar och nätter.
Berätta lite kort om din novell och varför du kände att du ville skriva den
- Jag ville försöka skildra hur över- och underordning kan skifta under ett kort samtal i vardagen.
Vad har du för relation till ditt skrivande?
- Jag tycker det är lustfyllt att skriva. När jag inte har lust skriver jag inte. En ganska odramatisk relation.
Kallar du dig författare?
- Skrivandet är en fritidshobby för mig så jag har aldrig kallat mig författare. Men om man skriver mycket tycker jag inte man ska dra sig för att kalla sig författare, även om man inte fått något publicerat. Man ska inte ta författarrollen alltför högtidligt.
Vill du berätta om något skrivprojekt som du har på gång?
- Nej, helst inte. Jag vill sätta punkt först.
Vill du tipsa om någon novellförfattare du gillar?
- En av mina favoriter är Anton Tjechov. Vill gärna tipsa den som är intresserad av noveller om en podcast som heter “The New Yorker: Fiction”.
av Lars Wittenmark
Han hade som vanligt satt sig, med fiollådan i knäet, på sätet alldeles bakom busschauffören. Varje morgon när jag steg på bussen försökte jag med spelad tankspriddhet rusa förbi honom för att sätta mig längre bak. Men han fångade jämt in mig med ett välkomnande leende och en inbjudande gest mot det lediga sätet bredvid honom och fiollådan.
Den här morgonen grep han resolut tag i min arm.
”Såg du mig på tv i går”, frågade han när jag satt mig och lagt upp min portfölj i knäet.
Jag tvekade.
”Det var direktsändning från Berwaldhallen”, sa han en aning irriterat.
”Bruckners fjärde symfoni.”
”Jaså.”
”Ja, jag sa ju till dig häromdan att du inte fick missa den konserten.”
”Ja, just det. Ledsen, det glömde jag.”
Vi är grannar och äger gemensamt en gräsklippare och en otymplig häcksax. Strax före jul brukar vi pliktskyldigt bjuda in varandra på glögg och det händer att vi vattnar varandras blommor i semestertider. Jag fruktar att jag är den ende i radhusområdet som intresserar mig för klassisk musik och jag misstänker att det är därför han lurpassar på mig vid bussen varje morgon.
”Kerstin hade lovat spela in konserten”, sa han. ”Men hon missade den. Sa att hon inte klarade av tekniken.”
”Du kan väl se den på nätet”, sa jag.
”Nej den kommer inte att läggas ut. Och jag hade velat se just den här konserten.”
Det var något i hans röst som oroade mig.
”För min del”, sa jag och öppnade min portfölj för att plocka fram något att fästa ögonen på, ”blir jag alltid distraherad när jag tittar på en symfoniorkester. Jag tittar på musikerna och funderar på deras liv. Och så finns där alltid några vackra kvinnor i orkestern. Jag tycker det kan vara sexigt att se kvinnor som är helt uppslukade av att spela. Det är något med uttrycket i deras ansikten.”
Jag ångrade genast vad jag sagt.
”Hur svårt kan det vara”, mumlade han, ”att spela in en konsert på tv?”
”Ska jag vara ärlig”, sa jag, ”är jag inte säker på att jag vet hur man gör. Det var ju enklare förr.”
”Hon sa just så”, sa han torrt.
”Vem?” sa jag.
”Anledningen till att jag ville se inspelningen är att producenten hade flyttat om oss på scenen så att kamerorna skulle kunna röra sig runt hela orkestern. Vi som spelar andrafiol brukar aldrig synas så bra bakom förstafiolerna. Men den här gången gled kamerorna nästan upp i mitt ansikte. Just den här gången skulle jag få synas ordentligt i bild.”
”Det har du rätt i”, sa jag. ”Jag spanade efter dig på en konsert. Men såg dig aldrig. Förstafiolerna skymde.”
”Din fru är borta väldigt mycket, eller hur?” sa han överraskande.
”Ja”, sa jag, glad att få tala om något annat. ”Hela den här veckan är hon i Bryssel.”
”Vi som spelar i en orkester är ju också borta en hel del på kvällarna. Och så turnéer. Hur klarar ni av ett äktenskap när ni ses så lite?”
”Det går väl hyggligt”, ljög jag. ”Och jag har ju katten”, la jag till i ett försök att skämta.
Varför nämnde jag katten? Så dumt. Det var ju bara någon vecka sedan som han ägnade hela resan åt att intensivt men lågmält, i pianissimo furioso, ingående förklara att vår katt krafsat och regelbundet lämnat sin avföring i deras nyplanterade häck vilket, påstod han, tagit livet av buskarna.
”Förresten”, la jag till, ”vi har stängt Mahlers kattlucka. Så han är numera en innekatt. Och jag tror han trivs bra med det. Han har i vart fall inte klagat.”
”Heter katten Mahler?”
”Ja.”
”Hur kan du döpa en katt till Mahler?”
”Det föll mig in.”
”Föll dig in?”
”Jag lyssnade på Mahler när kattskrället dök upp på vår tomt. Och han ville inte gå därifrån. Till slut tog jag in honom och jag funderade länge på om han skulle heta Wagner eller Mahler. Bruckner föll mig inte in.”
”Har ni kastrerat honom?”
”Nej.”
”Gör det”, sa han bestämt. ”Jag tycker inte om katter.”
”Jag har förstått det”, sa jag med ett krystat leende. ”Och jag kan hålla med dig om att katter egentligen inte är trevliga djur. Men, det måste jag erkänna, nu när jag är ensam hemma så mycket så ger mig Mahler, vad ska jag säga, en betydelse. Det känns som om det är viktigt för honom att just jag kommer hem.”
”Du ska inte tro”, sa han med en plötslig häftighet, ”att det är något fel att spela andrafiol. Det är inte så att vi som spelar andrafiol inte är duktiga nog att spela förstafiol. Inte alls. Den andra fiolstämman är lika viktig som den första.”
”Naturligtvis”, sa jag och för att lugna honom la jag min hand på hans fiollåda och klappade den lite tafatt. Som en katt. Han lyfte genast bort
min hand.
”Det är den intressantaste stämman, som jag ser det”, sa han med eftertryck. ”Den håller samman helheten.”
”Naturligtvis.”
Vi satt äntligen tysta en stund. Jag plockade lite planlöst med några papper som jag äntligen hittat i portföljen.
”Hon sa att hon gick in till dig för att be dig om hjälp med inspelningen.”
”Ja, nu när du säger det, hon knackade på.”
”Men du visste inte heller.”
”Nej, som jag sa. Det var lättare förr, med VHS-kassetterna. Förresten, Bruckners fyra, det är den med en kör, eller hur? I sista satsen?”
”Nej.”
”Jag kanske tänker på Mahler. Mahlers andra.”
Ni kan köpa novellsamlingen “En bekantskap som berör” i flera nätbokhandlar. ISBN: 978-91-7575-216-7
Min målsättning är att lära mig något nytt varje dag. Älskar att gå kurser, läsa böcker och tidningar, diskutera i forum, delta i mastermindgrupper, lyssna på människor som håller på med annat än mitt vanliga. På datorn har jag kursmaterial att plöja igenom som kommer att räcka i åratal, mest inom skrivande, företagande, marknadsföring och språk. En japanskakurs, hm? Hann lära mig några ord innan Tokyoresan för ett par år sedan men den kursen får nog läggas i lågpriohögen.
Jag har några kurser som jag går igenom med ojämna mellanrum för att de alltid tillför något nytt, beroende på var jag står i mitt företagande.
Gillar att lära ut också! Det hänger nog ihop 
Här är alla mina kurser!
Vi backar 15 år. Jag hade förhandlat till mig lediga måndagar, jobbade 80 % med ett katastrofalt IT-projekt. Ingen visste vad jag gjorde de där måndagarna. Utom deltagarna i den hemliga klubb jag tillhörde. Vi som vågade.
Jag var antagen till en författarutbildning och det var på måndagarna vi träffades och texterna nagelfors. Jag skrev på ett kul manus med massor av pikanta detaljer från den sprickande IT-bubblan. Var nöjd med den humoristiska ton jag hade fått till. “Det här”, sa läraren, “är ju ett klassiskt exempel på uppgång och fall. Syns tydligt att den kvinnliga huvudpersonen är på väg rakt in i väggen.” Jag blev alldeles kall. Hade ju precis återhämtat mig från kraschen mot väggen. Var det verkligen det jag skrev om? Jag tog till mig hans ord men efter det blev intrigen så destruktiv att jag inte ens ville skriva den. Började med ett helt annat uppslag istället. Nu skulle det bli KUL!
Skickade in första kapitlet från det nya manuset till en tävling. Vann! Ett förlag hörde av sig och ville läsa så snart jag skrivit klart. Fick sån prestationsångest att jag inte skrev ett ord till på det.
Vad jag hade behövt i båda de här fallen var att våga be om hjälp från någon som inte bara kunde ge mig kritik som en punktinsats utan även hjälpa mig att ta mig ur det vettskrämda tillståndet och kanske hålla mig gående genom hela projektet. Visste inte vad jag skulle fråga efter då eller ens om sådana personer existerade. Nuförtiden är det bara att googla på författarcoach.
Jag har varit digital nomad i 11 år. Ändå tänker jag ibland fortfarande på digitala nomader som killar runt 25–30 som flackar runt världens billigaste länder med sina lättviktsdatorer. Men det är alltså fritt fram även för oss medelålders kvinnor – och alla andra – att tjäna vårt uppehälle på det här viset! Det vill säga att jobba platsoberoende och ha försörjningen på webben. Och det finns många olika sätt att göra det.
Vill du bli digital nomad?Vilket sätt skulle du föredra? Kommer du på fler varianter?
Jag kommer att skriva mer om arbetssätt närmaste månaderna. Har också en bok om detta på gång tillsammans med Anna Åberg och Ann Klefbohm!
Blev lite skrajsen häromdagen när jag fick bokningsläget för ett evenemang jag ska vara med på och började omedelbart tänka på PLAN B. Skulle jag kanske kunna ordna ett helt annat evenemang? Tanken växte och det blev inte bara ett nytt evenemang utan på ett helt nytt datum – en helt fristående och alldeles underbar grej! Tadaaaa: Författarkliniken!
Gå in med alla de skavanker en författare kan få, kom ut stärkt till kropp och själ, med bästa survival-kitet. En stor, varm och härlig helg i Stockholm med föreläsningar med inbjudna författare, förläggare, agenter, författarcoacher. Skrivövningar. Textrespons. Frågestunder med de medverkande. Hotseats om t ex karaktärsfördjupning. Ca 100 deltagare. Goodiebag med böcker och skrivkurser. Centrala Stockholm 20-21 september kl 10-17.
Prislappen blir runt tusenlappen för hela helgen, inklusive bonusar som textrespons och skrivarkurser. Här är helgens Facebookevent.
Efter ett dygn, redan över 50 70 som vill komma!
(Och den där första oron för den andra grejen har släppt. Det blir bra där med!)
En sak jag lärt mig under mina 10 år som lektör och författarcoach är att de som verkligen bestämmer sig för att nå ut med sin bok är de som blir publicerade. I beslutet ligger förstås mycket mer än bara “min bok ska bli utgiven!” För de allra flesta. Det finns några få gudabenådade författare som skriver utan testläsare, skrivarkurser, lektörer, varsam redigering, yttre faktakoll mm. Men detta har jag sett: utan undantag tar alla bestämda författare till de medel som behövs för att bli utgivna.
Det sägs att bara 1–2 promille av alla debutantmanus antas för utgivning. Litet nålsöga. Men det är också så att en stor mängd av de manus som kommer till förlagen inte är redo för utgivning. Berättelserna kan ha stora brister i både innehåll och språk och vara inskickade av författare som hellre utsätter sig för förlagens godtycke än att ta ett kraftfullt beslut att ta kontroll över sin egen del av processen.
Några lyckade exempel jag sett:
Deras manus är antagna av förlag. Drygt 160 av de författare jag jobbat med, i något skede av deras skrivprojekt, är utgivna. I några fall har det inneburit att de tagit saken helt i egna händer och gett ut böckerna själva. Inget litet beslut!
Vilka beslut behöver DU ta för att din bok ska bli utgiven?
Även om jag tjuvstartade lite 2003 så är det i år, 2014 som jag firar 10-årsjubileum som egenföretagare. Och webbföretagare.
2004 började det på riktigt.
Då var papperen klara hos Skatteverket.
Då arrangerade jag första skrivarkursen, i Tarquinia norr om Rom.
Då hade jag mina första lektörsuppdrag MOT BETALNING efter att ha bjussat för att bli varm i kläderna.
Då fick jag in en liten fot hos ett par små förlag. På den vägen är det. Minns att jag tjänade ungefär en normal månadslön det året, totalt. Normal för 2004. Och jag var överlycklig.
10 år senare är jag inte direkt rik. Men jag försörjer två personer och vi lever vårt drömliv som längeseglare. Någon aktiefräsande storföretagare kommer jag nog aldrig att bli. Det är iallafall inget jag drömmer om.
Däremot är jag rik på upplevelser. Förutom alla häftiga möten med apor och delfiner och vilda hav har jag fått vara med och göra drömmar till verklighet. Jag har fått se famlande författare bli publicerade och framgångsrika. Jag har fått se företagare ta sin affärsidé till webben och börja leva platsoberoende. Avtryck hos både dem och mig.
Mitt företagande har två ben nu, jag jobbar med både författare och företagare. Ibland i ljuv kombination.
Det här året – jubileumsåret – inleddes med en Atlantsegling och vistelse på en karibisk ö med undermålig internetuppkoppling. Kanske inte bästa läget för en ensamföretagande webbentrepreneur? Nja, inte det sämsta heller. Många av mina kurser och tjänster lever vidare på webben och behöver inte alls min närvaro. Det finns sätt att vara synlig ändå. Det och mycket annat ska jag skriva om under de närmaste 100 dagarna. (detta är ett inlägg i #blogg100) Mycket om skrivande förstås. Mycket om att fira – det är ju jubileumsår. Mycket om att uppnå sina drömmar, ta tag i livet och göra det man vill. Om du vill skriva en bok eller starta ett webbföretag – eller göra en dröm till verklighet på annat sätt! – har jag många tips så häng med!
Min närmaste dröm är att se vattenfallen på Dominica! Och sedan att ha fullt hus här! Vad är din?
Jag heter Mea Engström och är snart 50 år, boende i Västra Götaland med min 8-åriga dotter och två hundar.
Poesi var inte min “grej”. Hade under mina författarutbildningar och i arbete med att sammanställa flera sockenböcker på Gotland stött på poesiskrivandet, men jag kan ärligt säga att jag inte riktigt förstod det komprimerade språket, kände inte rytmen. Det var för flummigt för mig.
Så för fyra och ett halvt år sen blev jag allvarligt skadad i en misshandel i mitt hem av en nära anhörig, livet ställdes på ända och den 5 april 2009 separerade jag. Den dagen skrev jag fjorton dikter i ett rasande tempo. Så fortsatte det i ca ett halvår. Jag blev bergtagen av poesiskrivandet. Fick motvilligt lägga mina romanprojekt åt sidan. Där ligger de ännu, åt sidan. Livet har förändrats så radikalt att de troligen aldrig blir färdiga som livet format sig idag.
Idag sitter jag med över 500 dikter, dikter som när de vill ut inte skyr några medel för att komma på pränt, och läsas in. För jag läser in alla dikter.
Jag sitter mitt i ett tufft arbete med att plocka ut och skicka till förlag. Har valt ut ca trettio dikter som jag ämnar skicka in. Det är svårt, då det känns som att blotta mitt allra innersta. Inte för att dikterna nödvändigtvis speglar min sanning utan för att de ändå blir väldigt utlämnande. Oavsett om jag skriver om faktiskt vemod, sann åtrå eller längtan.
Mitt diktande pendlar mellan djup melankoli, som naturligtvis speglar det inre livet efter att under många år utsatts för våld i hemmet, och het längtan.
Det händer att närstående ringer och blir oroliga när jag postat någon särskilt sorgsen dikt, eller att de tar för givet att jag mött en man när jag skrivit något osande sensuellt. Så fungerar inte poesins makt över mig. Jag kan skriva sensuellt när jag är allt annat än trånande och melankoliskt när solen skiner ända in i själen. Poesin har en fördröjning, känns det som. Jag skriver aldrig när jag mår dåligt, utan mår så där lagom bra när jag får signalerna på att något är på väg ut.
Jag kallar det att ha blivit bergtagen av poesin. Den bryr sig inte om att middagen ska lagas, natten passerat mot gryning, att jag borde sova eller om något annat av vardagens måsten. Den fungerar nästan som en enveten tinnitus när en dikt annonserar sin ankomst. Skriv! eller annars!
Trots rädslan att lämna ut mitt skrivande har jag nu under några år valt att posta nästan allt på min poesiblogg: ametysth.wordpress.com.
Jag har även spelat in allt på: https://soundcloud.com/ametyst.
Allt jag ämnar skicka in till förlag har däremot plockats bort.
Poesin har vidgat min kärlek till språket. Jag samarbetar tidvis med en abstrakt konstnär samt fotograferar även själv bilder, de “får” jag sen dikter till. För jag får mina dikter och väntar på rätt stund för dem att födas.
I perioder har jag medvetet försökt sluta skriva poesi, och lägga energi på romanskrivandet, men hittills har det inte fungerat. Hela kroppen kopplas in när det är dags för en ny diktförlossning. Jag målar och dansar ut orden, och känner mig allmänt ganska fånig, men poesin har visat sig ha den största överlevnadsinstinkten i mig. Det är inte utan att jag tror att jag kanske inte hade överlevt åren efter misshandeln utan den. År av hot och skyddad identitet, för att inte tala om förlusten av skyddat identitet, när samhället ansåg att hoten inte var av den grad längre att vi behövde det.
Poesin har blivit min magiska länk, min lunga, när allt annat är syrefattigt i livet.
Två dikter av Mea Engström:
Minnesfyllda tomrum
min mun mot din hals
jag säger ingenting
mina ord har fastnat i din tystnad
i mina händer förtvinar smekningar
alla avsedda för dig
ibland pulserar blodet i mina läppar
jag undrar alltid om du tänker på mig just då
innan tomheten åter flyter i i mina ådror
jag kan höra den
känna den som en minnets vålnad i min kropps alla tomrum
ett lugnets vakuum sjuder
medan jag lever i skuggan av min åtrås död
om jag aldrig vänder mig om
ser jag inte saknaden
men inte heller lever jag då av de andetag du gav
mina ögon
som jag tror har slocknat
har sin stig
en pulsåder att blint följa till min själskälla
jag ser dem smita iväg då och då
förlora sig i sina minnens längtan
berusa sig i min för evigt fyllda brunn
djupt där inne
där min tystnad inte når
där min tomhet aldrig får tillträde
min mun mot din hals
jag säger ingenting
men
tänker du på mig
när blodet pulserar i mina läppar?
Försöker
försöker finna mig
i svarta rädslor som ondskan själv
famla mig upp
ur djupa variga fåror av ärr
slutat skrika i slukande tomhet
“tillit”
ordet döljer inga svårigheter
lita till
vem?
mig?
dig?
försiktigt samlar jag ihop mig
lämnar noggrant över alla mina lemmar
i dina händer
ser alla såren
hör alla skriken
känner lukten av varet
kan du älska det?
Har bestämt mig för att vara med i utmaningen BLOGG100 som startar på lördag 1 mars. Startdatum för att ha något på bloggen varje dag under 100 dagar. Ända till 9 juni om jag inte räknat fel.
Förutom de vanliga inläggen från veckans gäst, information om kurser och annat som jag bloggar sporadiskt om här kommer det att handla om:
Förmodligen kommer det att bli en del förinställda inlägg eftersom jag inte har nätverksuppkoppling varje dag. Så är det att vara längeseglare. Kommer inte heller att vara med på festen i slutet för då befinner jag mig långt från Sverige.
Jag har en till blogg också – www.yachtolivia.se – där jag skriver enbart om seglingen och inget om jobbet. Den kommer att få fortsätta vara sporadisk.
ATT GE UT PÅ ETT FÖRLAG HADE VARIT DÖDEN FÖR MIN BOK
Den 2 juni 2005 förändrades mitt liv för alltid. Jag gick från att vara en hårt universitetsstuderande inom juridik och även arbetande kvinna till att rasa ner på botten med de mörkaste självmordstankar och ångest som jag någonsin skådat. En ständig kamp med mediciner, läkarbesök och terapi började i några år tills jag fick diagnosen bipolär sjukdom. Idag lever jag med vissa funktionshinder och även mångas fördomar.
Under min svåraste tid skrev jag av mig mina dödstankar i flera dokument tills jag en dag bestämde mig för att skriva en bok. Jag lanserade ”Med mitt liv i mina händer – att leva med bipolär sjukdom” och fick ett fantastiskt bemötande, med boksigneringar och föreläsningar som följd. Jag skrev boken om det tabubelagda. Det som många gånger upplevs som ett ämne att hysch-hyscha. Med boken belyser jag ett viktigt ämne. Ett ämne som inte sällan ses på som något av det värsta i vårt samhälle. Man hör det i samband med benämningen ”mördare” och ofta i andra kriminella sammanhang. Boken har sålt i hundratals exemplar och idag använder jag den som mitt arbetsverktyg i mina föreläsningar för att skapa en medvetenhet hos människor hur det är att leva med bipolär sjukdom.
Redan när jag började skriva så hade jag bestämt mig att jag inte ville ha något förlag som Bonniers eller Nordstedts. Jag ville inte ens försöka. Det hade blivit ett långsamt självmord för min bok. Boken är så otroligt öppen, ärlig och känslofull att jag inte ville ha någon som ville att jag skulle ändra, gestalta och berätta på annat sätt. Det här var liksom min story. En historia som jag måste få berätta själv, för ingen annan har upplevt eller förstår min sjukdom och det jag går igenom.
Att skriva boken var inget problem. Jag är en ganska okomplicerad och öppen kvinna som valde att inte dölja någonting. Inte ens mina sexuella utsvävanden i en manisk period.
Boken handlar om mig, först en bit innan jag insjuknade för att ge läsaren ett mönster. Sen får man följa mig genom alla stadier, bland andra; mani, hypomani, ångest och depression. Man får även läsa läkarjournaler. Jag har försökt beskriva smärtan så gott jag kan på ett sätt så att en frisk människa åtminstone ska kunna förstå 10% av sjukdomen.
Boken går från svåra självmordstankar, till en diagnos och fortsätter vidare fram till tiden då den trycktes 2012. Den visar att man kan leva med bipolär sjukdom även om det ibland är tålamodsprövande, frustrerande och skitjobbigt. Jag skriver gestaltande beskrivningar om vad hur det känns att vara psykisk sjuk. En känsla som är främmande för många. Smärta, läkarbesök, terapi, mediciner och enträgna skrik och böner som ibland kan vara vardag.
Utöver det har jag bett mina närmaste, de som absolut funnits med under hela tiden, att skriva en anhörigtext som avslutning av boken. Alla har fått välja vad de vill och hur mycket de vill skriva. En text om hur dom upplevde det hela när det var som värst. Anhörigas talan är mycket betydelsefull.
På så sätt fick jag mycket samlat för att skapa en bild av mitt liv.
MIN SKRIVPROCESS
I min sjukdom så hade jag en vän Patrick som alltid stod vid min sida. När jag började bli bättre så hjälpte han mig ekonomiskt att komma iväg på en skrivarkurs i Venedig och på så vis träffade jag min nuvarande författarcoach Ann Ljungberg. Jag fattade tycke för henne och åkte på flera kurser; till Sitges två gånger, samt till Sevilla och San Augustin. Till sist stod jag med material på 80 sidor till en deckare/thriller och massor med lösryckta scener till min självbiografi. De lösryckta scenerna hade jag skrivit när jag mådde som sämst och Ann sade att det här var något vi kunde göra något av. Trots det så skrev jag inte på självbiografin. Men efter en tid försökte jag lägga ihop alla mina lösryckta scener kronologiskt, sedan täppte jag till alla hål och efter det fick jag skriva om lite överallt.
Det har blivit en del uppståndelse kring boken. Utan Patrick, som ansåg att jag behövde miljöombyte, hade inte den här boken blivit skriven. Inte heller utan hans stöd på vägen för att sköta min egen hälsa samtidigt i denna långa process.
Jag skrev hemifrån när jag kände för det med Anns coachning via nätet. Kurserna i utlandet var upplagda i lektioner och egen coachning så man kunde skriva på sitt eget projekt hela tiden eller blanda. Riktigt bra upplägg och givande då alla var fokuserade på sin sak men ändå delaktiga med råd på andras. Ingen har varit den andra lik. I december 2011 coachade Ann mig på Gran Canaria i en vecka. Det var bara hon och jag där, då blev boken klar. Väl hemma redigerade jag och ordnade med omslag.
De lösryckta dokumenten jag hade var till en början min läkningsprocess och mitt sätt att få ut min smärta. Ju mer jag skrev och ju friskare jag blev i övrigt, (med enträget jobb av medicin och terapi) ju mer kände jag att jag ville ut med boken och föra ett viktigt budskap. ”Med mitt liv i mina händer – att leva med bipolär sjukdom”, vill belysa ett stort folkhälsoproblem. Jag tycker att det verkar finnas en kollektiv skam över att vara psykiskt sjuk. Kunskapen är inte tillräckligt etablerad även om det gått framåt. Jag tycker det är ett samhällsansvar.
Jag märker nu vilket enormt behov det finns av att prata om det. Det gör mig glad, rörd och stolt över att jag varit öppen med min sjukdom från början. Jag har aldrig känt skuld och skam, men de flesta gör det. Jag strävade bara efter att bli frisk och må bra. När jag fick diagnosen ryckte jag mest på axlarna och tyckte det var bra på så sätt att vi visste var det var och kunde medicinera rätt och så vidare…
Snart två år senare påverkar den mig fortfarande genom att till exempel få mejl med ord som ”Boken du skrivit handlar ju om mig” och mycket annat beröm för mitt utlämnande av mig själv. Eftersom jag är känd för att byta hårfärg i lilla Västerås så kommer jag nog vara mer igenkänd och då kan det bli ”hon med bipolär sjukdom.” So what? Jag har det. Jag har inga problem med det och i övrigt så hittar folk alltid något att prata om i alla fall. Men hittills av alla mejl har de varit positiva utom ett. Ett klick och sen i papperskorgen. Konstruktiv kritik, ja tack men inte personliga påhopp och kränkningar.
Jag hoppas boken fortsätter sälja, vilken den i skrivande stund gör. Jag är inte ute efter pengarna, behöver inte alls bli rik på kuppen. Jag vill förmedla ett budskap.
Jag bestämde mig, sen var det bara att köra mot målet. Inga krusiduller.
MINA FRAMTIDSPLANER
Att få må bra. Det som andra tar för givet.
Jag planerar inte så mycket. Dels på grund av sjukdomen men framför allt för att jag vill leva i nuet. Deckaren/thrillern ska jag absolut jobba med då jag gillar den oerhört mycket och kan se en utgivning, men det kommer ta tid då jag nu efter 9 år fortfarande inte mår balanserat.
Jag har haft en tid nu som jag mått väldigt dåligt, det vill säga för dåligt för att skriva. Annars är det en terapi för mig. Det blir mer av Anns kurser när plånboken räcker till. Just nu etablerar jag mitt företag ”Hope For The Future” som föreläsare och författare. Jag lyssnar på mitt hjärta och tar dagen som den kommer.
Röst från läsare:
”Vi läsare är publik och står lite vid sidan av. Vi vill inte höra eller veta. Vi väljer att inte se för att det är enklast så. Vi väljer att vägra att försöka förstå. Cecilia Asp visar oss varför.”
Cecilia Asp
Föreläsare & Författare
”Hope For The Future”
Hemsida: http://www.ceciliaasp.se
Facebook Företag: www.facebook.com/CeciliaAsp
Blogg: www.skrivarcenter.blogspot.com
Mitt utbud av kurser och tjänster är stort. Här får du vägledning för att välja! Ladda ner bilden genom att högerklicka och välja “spara bild” (kan heta lite olika i olika webbläsare) för att se den i större format.
Foto: Magnus Fond
Vi skriver sorglöst om blodiga kroppar, förruttnade lik och lågor som sprider sig upp längs husväggar. Med en morbid entusiasm plöjer vi obduktionsprotokoll och letar på nätet efter det mest verksamma giftet. Det är så vi gör, vi spännings- och deckarförfattare. Det är en lek i fantasin, en spännande utmaning att bygga den bästa gåtan. Vi väver ihop mörka familjehemligheter med händelser i nutid. Vi kryddar våra böcker med ond bråd död och olycka. Missfall. Övergrepp. Hat.
Sedan går vi hem, tar ett glas vin och myser i soffan med våra nära och kära. Inte en tanke ägnar vi åt eländet vi skapat. All smärta vi tecknat ned och broderat ut. Vi lägger upp fötterna och slappnar av efter en av dag hårt, kreativt arbete. Vi andas ut och njuter av våra liv.
Men tänk om våra historier inte stannar i fantasin? Tänk om det vi skriver blir verklighet? Tänk om vi mot vår vilja dikterar vad som ska hända i framtiden? Tänk om vi blir Gud. Tänk om.
Det här är grundtanken bakom min senaste roman Lust. Den började som en kortnovell som jag skrev långt före jag skrivit min första bok. Jag kommer ihåg hur jag satt i min tvåa vid Medborgarplatsen och skrev den på kvällarna efter arbetet. Samma tvåa som huvudpersonen bor i. Jag hittade novellen långt nere i gömmorna när mitt förlag, Mix (Bonnier), frågade om jag hade några noveller över. Istället för novell, fick de en roman.
Miljön är tagen ur bokbranschen med det stora förlaget på Sveavägen som mittpunkt. Vi får möta agenter, författare och läsa om internationella förhandlingar om rättigheter. Om du har anknytningar till branschen kanske du som Johanna Lindbäck i Bokhora har lätt att känna igen dig. (länk: http://bokhora.se/2013/lust-asa-schwarz/)
Hela boken osar av svartsjuka. Vår huvudperson Sara dras in i ett triangeldrama med förläggaren Anders som är gift och inte lämnar sin fru trots löfte efter löfte. Min stora utmaning var att hitta hennes svartsjuka och ilska. Själv satt jag och skrev i en villaidyll i förorten med en bebis sovande rofyllt i knäet.
Lust har en lite annorlunda fortsättning. Sara själv har släppt en egen e-novell som heter Viskningar. Den går att läsa fristående men har du läst Lust kommer du förstå hela sammanhanget den är skriven i.
Nu ska jag packa min väska och lämna familjen några dagar. Jag ska resa till en liten stuga i skogen för att skriva på nästa bok. Jag ska skriva om ond bråd död och förföljelse, om olycklig kärlek och internationella sammansvärjningar. Tänk om det jag skriver blir verklighet? Tänk om jag mot min vilja dikterar vad som ska hända i framtiden? Tänk om jag blir Gud? Tänk om.
/Åsa Schwarz
TÄNK OM JAG FICK BESTÄMMA ALLT!
Om man tittar sig omkring här i världen så är det ingen upplyftande syn. Utan att kunna all statistik torde man tryggt kunna konstatera att vår planet Jorden är en ganska usel plats att leva på för den stora majoriteten av dess invånare. Vi har fattigdom, ja till och med svält i vissa områden. Vi har lågintensiva krig där kriminella gäng maskerade till ”rebeller” terroriserar befolkningen och vi har diktaturer av olika hårdhetsgrad som hindrar människor att leva ut sina drömmar. Lägger man till att vi i den demokratiska och industrialiserade delen av världen gör vårt bästa för att konsumera Jordens resurser och förstöra miljön för våra barn så blir inte situationen muntrare. ”Tänk om jag fick bestämma allt!” Det är nog fler än jag som fått den tanken i huvudet när man dagligen matas med eländesnyheter. Tänk om jag hade makten att beordra förtryckare att sluta förtrycka. Tänk om jag hade makten att slå näven i bordet och säga att nu får vi inte släppa ut mer avgaser. Tänk om jag kunde lova en skräckslagen befolkning att inte behöva oroa sig mer, jag tar hand om skurkarna. Tänk om … Visst är det en naiv tanke! Visst kan den tyckas barnslig! Men det är ändå en tanke som fascinerat mig så till den grad att jag försökt gå vidare med idén ett genom att ställa följdfrågan – Hur sjutton skulle det gå till egentligen? För även om man får den ultimata makten i form av horder av tekniskt avancerade vapen som ingen jordisk makt rår på, skulle man verkligen klara att skapa ett fredligt, harmoniskt och hållbart samhälle? Eller skulle det bara skapa mer kaos? Och hur skulle personen som får MAKTEN själv påverkas? Det är dessa tankar jag försöker komma någonstans med i min bok.
BERÄTTELSENS LOGIK
Enligt bokens logik så finns det människoliknande liv på flera håll i universum men, det är få planeter som är lämpliga att bo på. De som har uppdraget att förvalta universum menar att människan är på väg att utrota sig själv och, vad värre är, förstöra Jordens möjligheter som beboelig planet för all framtid. Man beslutar helt sonika att utrota människorna och inplantera en fredligare och mindre rovgirig livsform. Men först får en mänskligheten en sista chans. Ambassadören, huvudpersonen i min bok, får uppdraget att ändra utvecklingen och se till att världen blir en bra plats att leva på. Det visar sig att det inte är lika lätt som när man själv tänker en naiv tanke. Mycket kan gå fel.
Berättelsen inleds med ett självmord och just självmord är en annan sak jag funderat över en del. Inte på så sätt att jag själv på allvar övervägt den lösningen eller att jag har drabbats av att någon närstående tagit sitt liv. Nej, funderingarna är mer ur ett filosofiskt perspektiv. Har en människa rätt att ta sitt liv? Eller formulerat lite annorlunda – Är den som själv vill ta sitt liv sjuk men saknar sjukdomsinsikt? Jag måste direkt erkänna att jag inte har en bestämd åsikt i frågan. Att vi har RÄTT att leva innebär nödvändigtvis inte att vi vill det. Det låter självklart att den som efter moget övervägande bestämmer sig för att inte vilja leva längre måste ha rätten att själv ta sitt liv. Det låter ju faktiskt lika självklart att den som är psykiskt sjuk, men saknar sjukdomsinsikt, självfallet skall förhindras att ta sitt liv. Svårigheten ligger i hur/vem som avgör om någon är sjuk eller inte. Självfallet är ett självmord något som direkt skapar spänning och närvaro i en bok. Livsgnistan har slocknat på grund av ensamhet och sjukdom hos vår huvudperson och han väljer att ta sitt liv. Rätten till sin död hävdar han bestämt men, visst kan man som läsare fundera över om inte hans livssituation också gett honom en depression och att han därmed skulle vara sjuk.
Nu är detta sagans värld och om huvudpersonen tar livet av sig i kapitel ett så blir det en väldigt kort bok. Men det här är en science fictionberättelse så det är bara kroppen som dör. Hans själ och personlighet räddas i sista sekund och han får ett fantastiskt erbjudande, nämligen att återfödas på Jorden och få tillgång till all möjlig och omöjlig informations- och vapenteknologi. Detta att placera en vuxen mans hjärna i kroppen på en baby ger den tredje dimensionen av boken. Att som vuxen få uppleva barnperspektivet. Det blir förstås många komiska situationer men också känslosamma relationer mellan ”barnet” och adoptivföräldrarna.
ATT GE UT EN BOK ÄR ALLTID ENS EGET BESLUT!
Nej, det var ingen självklarhet att jag skulle skriva en bok i mitt liv. Visst, som ung jag läste jag massor och där fanns funderingar om att jag skulle förkovra mig ytterligare inom litteraturområdet. Så blev det dock inte och under en period mitt i livet så trängdes litteraturen undan för arbete och fritid i högt tempo. Jag arbetade i många år som konsult och gjorde uppdragsundersökningar om attityder och beteenden hos läkemedelsförskrivare och deras patienter. Det innebar i sig mycket skrivande. Faktum är att jag skrivit tonvis med torra rapporter så att sätta sig ner och fabulera fanns inte. Storyn, till min bok har dock funnits där en stor del av livet, men att göra någonting så konkret som att starta ett bokprojekt är en helt annan sak. Den utlösande faktorn var självfallet att jag, efter avslutad yrkeskarriär hade gott om tid, t.o.m. så gott om tid att jag inte alltid visste vad jag skulle sysselsätta mig med. Det var då jag anmälde mig till en ”skrivarkurs” på Medborgarskolan och på den vägen är det.
Jag har döpt min bok till ”Ambassadören – en fri fantasi om framtiden”. Det finns ganska många titlar på bokmarknaden som innehåller ”Ambassadören” så jag var tvungen att ha en undertitel – och ”en fri fantasi om framtiden” beskriver just vad boken är – en fri fantasi. Den grundläggande tanken med boken är att den skall vara en spännande underhållningsroman, en bok som man tycker är trevlig att läsa och förhoppningsvis har svårt att lägga ifrån sig. Men det betyder ju i sig inte att innehållet behöver vara slätstruket och fritt från existentiella frågeställningar.
När min bok väl var färdigskriven, ja i alla fall så pass klar att den hade drygt 300 sidor och en början, mitt och slut, så återstod frågan – Vad gör man nu? Skall jag försöka ge ut den? Jag erkänner gärna att jag var så pass nöjd själv att jag bad människor i min omgivning att läsa den. För att inte bara få alltför subjektiva bedömningar så jag vidgade kretsen till ett antal människor som professionellt sysslar med texter och slutligen anlitade jag Ann Ljungberg. Jag har dock aldrig ställt frågan om man anser att berättelsen håller måttet för att publiceras. Inte för att jag är rädd för svaret utan för att jag inte tror att någon annan kan avgöra detta. Man är alltid ensam om det beslutet. Jag skall dock villigt erkänna att beslutet påhejads av att man successivt investerar mer och mer tid på omskrivningar och korrekturrundor. Till slut insåg jag att Ambassadören inte bara kan gömmas i hårddisken, den måste få en chans.
EGET FÖRLAG?
Jag tror att flertalet debutanter allra helst skulle vilja få sin bok utgiven av ett stort förlag som satsade mycket resurser på marknadsföring. I alla fall om du inte har en mycket väl avgränsad målgrupp. Det är trots allt så boken har störst möjlighet att exponeras för sina potentiella läsare. Det gör givetvis mycket för självkänslan att någon är villig att satsa på din berättelse. Nu är det som de flesta vet inte bara att knalla upp till Bonniers och säga ”här är den”. Nej, är du ingen offentlig person eller någon som gjort/råkat ut för något spektakulärt så är det till att skicka in manus och vänta och vänta och vänta. Så gjorde även jag. Jag skickade till ett par förlag och väntade. När jag slutligen fick nobben skickade jag till ytterligare några. Det stod dock ganska snart klart om boken skall publiceras inom rimlig tid så får jag göra det själv. Ett stöd till det beslutet var också diskussionerna på Facebook där många författare klagar över den dåliga uppbackning man får även om man blir utgiven av ett etablerat förlag. Självfallet innebär det oerhört mycket eget arbete och mängder av saker man måste ta reda på om man skall ge ut en bok för första gången. Men man är inte ensam. Det finns massor av företag som hjälper till på kommersiell basis och det finns en förening som heter Egenutgivarna där man kan få massor av gratis stöd och råd. Sammantaget är det en fantastiskt rolig upplevelse att publicera en bok och jag ger gärna rådet till någon annan som står där med ett opublicerat manus. Tror Du på berättelsen och inte förväntar dig något större ekonomisk förtjänst – PUBLICERA!
Björn Amby, född 1952, från Mölndal. Har tidigare verkat som konsult och undersökningsledare med att studera attityder och beteenden hos läkemedelsförskrivare och deras patienter. Debuterade 2013 med sciencefictionromanen AMBASSADÖREN – en fri fantasi om framtiden.
