Vinnaren i skrivtävlingen är Annika Söderholm. Såhär skrev hon:
Jag jobbar hemifrån med mitt lilla företag som producerar läromedel om hållbar utveckling. Jag lyssnar på radion. En lycklig reporter har fått en intervju med den skygga författarinnan Muriel Barbery som skrev storsäljaren Igelkottens elegans. Jag kastas tillbaka ungefär ett år i tiden, det var då jag läste Igelkottens elegans efter ett litteraturtips, också det från radion. Jag hade förväntningar på att det skulle vara en bra bok men jag var helt oförberedd på den wow-känsla jag upplevde när jag var klar. Jag började ansätta min omgivning med lästips på just den här boken.
När jag senare på kvällen stöter på dina ”143 anledningar till refusering” hajar jag till vid punkt 16: ”Storyn ger ingen wow-känsla”. Vad var det som hade gett mig wow-känslan i Igelkottens elegans? Jag anstränger mig för att komma ihåg hur jag uttryckte mig när jag försökte övertyga andra att läsa den: ”Den är underbar, filosofisk, lite lågmäld och långsam, främst i början kanske, men sedan blir man bergtagen och kan inte släppa tankarna på den mellan läsningarna.” Ungefär så kan det ha låtit.
Har jag lyckats förmedla en wow-känsla i de manus jag själv skrivit? Har jag över huvud taget tänkt på wow-känslan eller har jag varit för upptagen av mitt skrivande/min story/mig själv, för att få med det? Är det därför jag inte är utgiven?
Jag läser vidare i dina punkter. Nummer 58: ”Läsaren får inte vara medskapare”.
Det här var helt nytt för mig när jag började på skrivarkurs på Växjö Universitet för rätt många år sedan. ”Jaså, det är inte jag som serverar läsaren en upplevelse? Det är läsaren som skapar sin egen upplevelse under sin läsning, utifrån sina tidigare erfarenheter, sin sinnesstämning, sin syn på världen med mycket mera!”
Insikten tillförde en ödmjukhet inför författarsituationen. Jag kanske kan skriva vad jag vill, men jag kan aldrig styra hur det kommer att upplevas av läsaren. Så underbart befriande att inse det! Man slipper oroa sig för om man varit tydlig nog och alla ens syften gått fram. Det är ju inte meningen att de ska det i en skönlitterär text. Tolkningsmöjligheterna måste finnas där för läsaren liksom möjligheten att applicera innehållet i romanen på sitt eget liv. Annars blir läsningen sluten och ointressant såvida det inte är en faktatext som läses av en fackman.
Jag har som sagt skrivit ett par manus en gång. Jag hade ofta en odefinierbar känsla för vad jag ville förmedla i dessa. När jag läser din punkt nummer 69: ”Går inte att beskriva med en mening”, inser jag att det har jag långt senare lärt mig i mitt företagande. Med en så kallad pitch beskriver man sin affärsidé/produkt på en minut för en tänkbar affärspartner eller kund. Men har jag använt det i mitt skrivande? – Nej, det har jag inte. Hur skulle det vara att göra det?
Nu rullar nästan en ny skrivprocess igång för mig fast det var många år sedan jag skrev sist. Jag har god hjälp av att jag sett en av dina filmade skrivarföreläsningar på din hemsida. Skrivartankarna rullar vidare…
Punkt 98 tar upp en intressant stilgrej: ”Ständigt samma tragiska/upprymda nivå”.
Det här kan alltså också vara en anledning att man blir refuserad. En glad och hurtig nivå på texten kan kanske passa på en allt igenom glad och hurtig berättelse, men troligare är väl att berättelsen passerar ett par olika känslolägen och här bör stilen hänga med. Har jag själv lyckats med det här? – Inte en aning. Nu åker mina gamla skrivarpärmar fram och i tankarna befinner jag mig återigen i glada skrivarvänners distansgemenskap. Vi kommenterar, kritiserar, berömmer, korrigerar och läser, läser, läser.
Om man har gjort allting rätt, åtminstone utifrån sin förmåga, så kan man ändå råka ut för punkt 130: ”Förlaget tror inte att manuset säljer”. Muriel Barberys förlag trodde inte det. De lär ha sagt att den här boken kommer vi inte att sälja mycket av. James Joyce, Astrid Lindgren, J. K. Rowling; alla blev de refuserade ett antal gånger.
Förlagen letar efter nydanande författarskap, men inser inte alltid när de har ett framför sig. Då, för åtta år sedan, när jag fick mitt manus tillbaka med orden: ”Det var trevligt och intressant skrivet men vi har inte plats för det i vår utgivning”, tolkade jag det som att det jag skrivit inte var bra nog. Idag vet jag bättre. Och händer det någon gång igen att jag skickar iväg ett manus, så kommer jag inte att låta mig nedslås av en standardfras utan helt enkelt tänka: Nähej, där föll inte alla bitarna på plats, då försöker jag med ett annat förlag!” om och om igen…
För det är så mycket mer än nivån på manuset som avgör om det antas. Ligger manuset rätt i just det här förlagets utgivning? Kommer det i rätt tid i budgetåret? Har förlaget redan fyllt sin kvot med just min genre? Det finns säkert minst 143 sådana anledningar till refusering också, som inte har med själva manuset att göra.
Om det verkar som att alla förlag tackar nej gör man en ”Marianne”. Marianne hade skrivit en hästbok. Förlagen tackade artigt nej. Marianne åkte till Bokmässan i Göteborg och gick från monter till monter, presenterade sig och frågade om de ville ge ut hennes hästbok. Om hon fick napp? Jadå! Ett litet förlag som gett ut hästböcker förr tyckte att det kunde vara dags igen.
Sedan skrev Marianne en spänningsroman. Förlagen tackade artigt nej denna gång med. Marianne bekostar tryckning själv ”on demand” och säljer den via rotarymöten, biblioteksbokaftnar och genom allmän envishet. Nu är hon medlem i Författarförbundet, anlitas som föreläsare, håller i skrivarkurser, korrekturläser och skriver för tidningar. Jag beundrar Marianne. Nästa gång det beger sig ska jag göra som hon.
