Jag befinner mig i nostalgiland – mitt San Francisco där jag bodde 1982-1984.

Inget är sig likt.

Jo, Golden Gate-bron står där fortfarande, cable cars stretar upp för kullarna, i China town finns fortfarande butikerna med bambukorgar att ånga mat i.  Men mina favoritrestauranger, favoritklubbarna och vännerna från då är försvunna. Husen jag bodde i är upprustade och tillfixade till oigenkännlighet. På “bara” 31 år har mycket av stämningen förändrats och det är på sätt och vis spännande. Jag tror att det har med både förändring och åldrande att göra. Är rätt säker på att jag inte skulle ta mig till musikklubbarna I-beam eller Earls om de fanns idag, som 53-årig kvinna skulle jag nog vara rätt udda. Skulle jag spana efter den där lilla 20-åringen i lånad (av bästa San Francisco-kompisen – det var lite oklart varför han hade en garderob full med klänningar) liten svart blåsa, små toastolar  dinglande i öronen, halsande dåligt amerikanskt öl medan hon försöker hantera det lilla intrikata problemet att hon stämt träff med två killar samtidigt? Vad skulle jag säga till henne isåfall?

Jo, lilla gumman (och jag är den enda som får säga det till en 33 år yngre upplaga av mig själv) – jag är SÅ glad att träffa dig! Du är levnadsglad och strulig och helt underbar. Du vet inte vad du vill bli och hur du vill att livet ska bli och här önskar jag att jag kunde komma med några goda råd om vilken bana du ska välja. Men du kommer inte att lyda iallafall. Gå din egen väg tjejen! Det kommer att bli jobbigt, roligt, utvecklande och överraskande. Men kan vi inte träffas här om 33 år och göra en plan?

Hon skrattar, dricker upp ölen och går iväg med en av de där killarna som kommer att svika henne. Vinkar lite avmätt.

Men, nu är hon här. Vi gör planer.

Comments

comments

Pin It on Pinterest

Share This

Share this post with your friends!