Många av de manus som jag får inskickade till mig är berättade i preteritum (imperfekt), eller blandat med andra former av dåtid – de bär alltså på ett återberättande inslag i själva formen. Jag undrar om det är något särskilt som hindrar från att berätta i presens? Eller är det vanans makt?

Jag är faktiskt lite förvånad med tanke på hur nutiden ser ut, med alla snabba intryck, korta klipp och en ”jag” och ”nu”-trend som synts väldigt mycket i senaste tidens populärkultur (och samtid). Är det kanske så att det är svårare att skriva i presens på djupet? Blir det för närgånget, ytligt?

Jag menar inte att en tempus-form är bättre än en annan, det beror helt på berättelsen och vad den (och författaren) vill förmedla. Det är snarare förmågan att kunna använda hela registret när det passar som jag skulle vilja uppmuntra till. När jag anmärker på tempus i ett romanmanus är det för att jag känner att en växling skulle kunna göra stor skillnad för berättelsens helhetsintryck. Här kommer jag därför med några argument för att våga pröva att skriva i presens ibland.

Direkthet och närvaro

Genom att uppleva händelserna samtidigt som karaktärerna får vi en känsla av att vara med dem i samma stund. Detta kan underlätta att skapa närvaro i en situation. Man blir alltså mer som en kamera än en röst. Detta blir ju lite abstrakt i tanken, men jag tror ni förstår.

Rörelse/action/tempo

Det kan skapa en känsla av levande rörelse i något som händer nu. Detaljer uppenbarar sig, försvinner. Vi är på väg. Det kan göra just att tempot ökar. Vi följer med i händelsernas centrum och tvära vändningar.

Spänning

Vi kan inte veta vad som händer i framtiden om vi är i ett nu (eller?), ingen sitter inne på sanningen. Det skapar en ytterligare dimension av oförutsägbarhet.

Karaktären måste ”hantera” nuet

Själva karaktärskapandet blir annorlunda om vi hela tiden får ”nu”-information, och vi lär känna personen snarare med dess reaktioner än eftertankar. Det kan få in en viss spontanitet och nerv. Personen blir liksom ”fast i nuet”.

I en riktigt bra roman tänker man sällan på tempus, det viktiga är ju såklart att hitta det som passar berättelsen och låta flödet ta en dit. Men det kan åtminstone vara en frågeställare – vad passar här?

Det går ju faktiskt att ha olika delar av en bok (eller kapitel) i skilda tempus, så länge man gör det på ett läsbart begripligt sätt. Fördjupa dig gärna lite mer om ämnet på Peter Larssons hemsida om svenska språket:

http://www.satsdelar.se/tempus-skrivande.php

Veckans övning:

1. Ta ett parti ur något du skrivit i preteritum (eller annan dåtidsform), eller skriv något nytt. Texten får gärna skildra en tempofylld situation där det händer en del. Max 1/2 A4.

2. Skriv om stycket i presens.

3. Hur kändes det?

/Jens Klitgaard

Comments

comments

Pin It on Pinterest

Share This

Share this post with your friends!