Jag har skaffat mig en ovana. Kanske är det en oartig sådan, men den sprider varken giftiga ångor omkring mig eller förbrukar familjens sparkonton. Jag erkänner, jag stjäl röster, jag är en tjuvlyssnare. Ibland bara händer det, ibland gör jag det medvetet och jag kan inte sluta.

Häromdagen åkte jag som vanligt med bussen in till stan med öronen påslagna och bara satt där, ingen bok, inga hörlurar, bara bussen och det gråa vädret. En kille och en tjej i tidiga 20-års åldern kommer in och sätter sig bakom mig. De pratar engelska med varandra, men båda har en väldigt tydlig svensk brytning á la landstingspolitiker som tvingats uttala sig i utländsk press. Jag ställer direkt in frekvensen på dem. Killen har nyss tagit körkort och har ärvt en gammal gul VW Polo.

Kille: I mean that old car is going out to Europe! fattar du vad vi kommer glänsa in that ride.

Tjej: Alltså, so nice, but let’s go to typ Jokkmokk first? Then we could visit Sanna som …. eh … säsongsarbetar där.

Av någon anledning känner de sig manade att blanda hela konversationen på svengelska, och detta helt okommenterat under hela resan. Jag blir upprymd, det är som om jag upptäckt deras personligheter bara i denna språkdetalj. Drömmarna om att ha ett härligt äventyr tillsammans verkar bara funkar på det här talspråket, för dem, just nu. I konversationen lever de i en imaginär “roadmovie” och jag kan inte hindra mig från att ryckas med.

Just det specifika i denna typ av utsnitt, röster ur verkligheten, tycker jag är inspirerande som skrivande person. Det är också ofta på det sättet något går från berättat till gestaltat, att använda just de där detaljerna som gör att vi är inne i just precis den situationen och ingen annan.

Dialog är såklart bara en sån faktor, men en väldigt kraftfull. Hur vi använder talspråket kan avslöja så mycket om en människa:  Viljor, längtan, bakgrund, känsloläge, hierarkier, social status, rädslor, kunskap, ålder, sammanhang. Och det enda vi kan göra för att lära oss är faktiskt att lyssna. Tune in! som mina röstobjekt skulle sagt…

Det kan annars vara ett hopplöst projekt att försöka beskriva en karaktär utan att veta hur de behandlar språket. Då blir det också lättare att man faller tillbaka till gamla klichéer. Ett exempel är när författare försöker skriva “ungdomars talspråk”. det märks ofta smärtsamt tydligt om bilden inte hängt med – eftersom detta ju är något som i princip ändras från månad till månad och plats till plats.

I veckans tips vill jag därför att ni ställer in era egna radioapparater på frekvenserna i er omgivning.

Övning:

1. Snappa upp en konversation som ger er känslan av att ni upptäckt något specifikt. Det kan vara var, vad och mellan vilka som helst, men samtalet ska locka er. Skriv ned det du kommer ihåg och försök återge själva känslan i deras språk.

2. Skriv nu vilka du tror att personerna är. Beskriv vad dessa människor vill och var de är på väg (i livet eller bara denna dag, bestäm själv!).

3. Tror du att du själv pratar på ett visst sätt som andra skulle kunna snappa upp? Testa att spela in en konversation som du själv för med någon, kanske på din arbetsplats eller med en vän. Finns där något specifikt?

/Jens Klitgaard

Comments

comments

Pin It on Pinterest

Share This

Share this post with your friends!