När jag går igenom romanmanus har jag såklart många saker som jag tittar på. För mig är det viktigt att manuset både har en engagerande handling och ett passande språk. Idag tänkte jag gå in lite mer på språksidan. Jag har märkt att det finns några ord som ringer särskilda varningsklockor hos mig som lektör, ord som jag väldigt ofta kommenterar på. Jag tänkte därför gå igenom några exempel på dem här nedan, med en liten motivering till hur jag resonerar.

1. ”Panik” och ”desperat”

Dessa är två ord som framförallt brukar få mig att tänka ”bristande gestaltning” och ”klichévarning” oavsett i vilken form de kommer i. Det är ord som är väldigt vanliga just när man inte lagt tillräcklig energi på att få fram denna känsla hos läsaren istället. Grunden i gestaltning handlar ju om att just bringa liv i situationer, men genom att överanvända dessa ord (det finns många fler liknande, men dessa är grovt överrepresenterade) riskerar situationen att kännas livlös och platt. Som läsare vill jag ha ett specifikt språk som passar just denna berättelse. Blir det för många klichéartade känslouttryck känns det som hjärnan matas med snabbmat utan egentligt innehåll och jag blir uttråkad.

2. Det kändes: underbart, ljuvligt, fantastiskt, hemskt, fruktansvärt …

Att beskriva hur något känns med ett adjektiv som följd kan funka då och då. Men använder man sig ofta av dem på det här sättet så kan det vara idé att se över om det går att skriva på något annat sätt som just skapar känslan hos läsaren istället för att berätta den rakt av. Det vi riskerar annars är att tappa själva medskapandet hos läsaren och en aktiv läsare blir mer engagerad i berättelsen.

3. ”Mycket”, ”nästan”, ”lite”, ”ganska”

Dessa adverb kan, om de används för ofta, bli något som slöar upp språket istället för att precisera en händelse. Jag märker att dessa tilläggsord ofta har med författarens vana att göra, mer än själva funktionen i berättandet.

4. ”Oerhört”,”enormt”, ”otroligt”

Dessa ord med funktionen att intensifiera en situation kan, om de används för ofta, få motsatt effekt. Och om de förstorar vanliga händelser tappar de sin ursprungliga funktion. Om allt är ”otroligt” blir det ju inte särskilt effektfullt. Dessutom kan dessa ord slöa upp språket.

5. Gråt, tårar, skratt och leenden

Det är helt naturligt att vi använder dessa känslouttryck i våra berättelser. De ligger nära till hands för att beskriva hur någon mår, MEN, de saknar ofta nyanserna som behövs för en levande gestaltning. Att skriva att någon gråter eller skrattar blir en enkel utväg och känns generellt om det görs för ofta. I berättandet är nyanserna det som skiljer ett levande språk från ett platt. I manus där man går från skratt till tårar hela tiden riskerar också karaktärerna att kännas omänskliga. Mer som hysteriska mangafigurer som går från noll till hundra. I verkligheten håller vi ju oss med betydligt fler känslolägen och de kan synas på många olika sätt. Bland annat genom: kroppshållning, gester, ansiktsuttryck, dialog, handlingar, tystnader, miljön, detaljer … osv.

6. ”Insåg”

Detta är ett ord som kan varna mig om att man inte litar på läsaren eller har gestaltat situationen ordentligt. Att behöva berätta hela tiden om någon insett något riskerar att bli stolpigt och får berättelsen att kännas övertydlig. Kombinationen ”plötsligt insåg” är en typisk varningsklocka.

Alla ord och uttryck som nämnts ovan går ju såklart att använda hur man vill. Min poäng med samtliga dessa punkter är att uppmärksamma på hur man kan gå från det generella till det specifika berättandet eftersom det är ofta mer engagerande.

Övning

Gå igenom ditt manus med sökfunktionen i ordbehandlaren.

– Hur ofta använder du orden i punkterna ovan? Känns de som om de passar där de är, eller finns det ord och uttryck som skulle kunna göra situationen mer specifik, närvarande, medskapande och engagerande för läsaren?

/Jens Klitgaard

Comments

comments

Pin It on Pinterest

Share This

Share this post with your friends!