Ni kanske känner igen er. Fram tills det att man sätter sig ned vid datorn för att skriva så har katten varit tyst och lugn, men nu ska den helt plötsligt ha all typ av uppmärksamhet. Och ger sig inte förrän balkongdörren öppnat och stängts sjutton gånger, den fått laddning på laddning med torrfoder och fullkomligt mördat den lilla kattmyntaimpregnerade fejkmusen som man pliktskyldigt dragit över köksgolvet. Skrivtimmen reduceras till ett minimum och trots din parallella insats känner du skuld för att du inte gjort mer för den lilla varelsen. De där uppfordrande ögonen som säger: Du är en dålig människa.

Obs! Detta är inte ett skrivtips om hur du kan få hjälp med att skriva trots husdjur, för i ärlighetens namn, om jag visste någon metod som också lämnade samvetet rent skulle jag skrivit det i första meningen. Har prövat hörlurar, men det får mig att känna mig usel och då kan jag ändå inte tänka på något annat. Och glöm att jag ska försöka stänga in mig i ett rum, stängda dörrar är det värsta min katt vet. Hon krafsar och jamar tills det går hål i både öron och dörr.

Jag tror att skrivande människor är grovt överrepresenterade i husdjursstatistiken. Varför? De hör till skrivarlivet på något sätt verkar det som, i alla fall om man ska tro Aase Berg som skrev om författarens relation till katten i en artikel jag hittat på DN.se. När jag läser den häpnar jag över ett citat ända bak till 1500-tals-filosofen Michel de Montaigne som skrivit ”När jag leker med min katt vet jag aldrig om hon leker med mig eller jag med henne”. Och visst är det fascinerande med djuren, vi kan ju aldrig helt veta vad de tänker…

Kanske handlar det vårt behov av närvaro – som inte pratar. Någon som bevakar vår vardag och som finns där som håller oss på jorden. Nu när jag varit borta länge hemifrån var det faktiskt denna lilla luddboll som jag saknat mest av allt. Hon är helt förmänskligat, dricker vatten ur dricksglas, kissar i badkaret, äter med tassarna och sover självklart i sängen. Hon är dessutom den katt som troligen åkt mest tunnelbana i stan.  Varje dag åker hon med min sambo till jobbet i denna lilla vagn. På cykelsäsongen hänger vi på den på pakethållaren. Det drar glada blickar till sig.

kattvagnen

Även om det inte är särskilt vanligt så finns det faktiskt en del vuxenlitteratur skriven helt ur djurens perspektiv. Bland annat boken Timbuktu av Paul Auster, skriven ur en hunds ögon och så klart klassikern Djurfarmen av George Orwell. I de novelltävlingar som jag har hållit är det också ett stående inslag, nästan alltid kommer det en eller ett par husdjursberättelser.

Och när man tänker på det är det är väl inte så konstigt att dessa själar, som tar upp så stor del av vår vardag och kärlek, också blir en inspirationskälla? För vad ser de egentligen? Vad tänker de på? Ja, det är veckans övning.

Övning:

Se livet ur ditt husdjurs perspektiv (om du inte har något får du föreställa dig). Vad har det för tankar, hur uppfattas du och miljön runtomkring? Vad blir viktigt?

/Jens Klitgaard

Comments

comments

Pin It on Pinterest

Share This

Share this post with your friends!