För ungefär ett år sedan gick en skrivlärare till mig ur tiden och jag tänker på honom då och då när jag gör mina lektörsläsningar. Han var både författare och pedagog, en person som sett många av de senaste årtiondens svenska debutanter i sitt klassrum. Om det är något jag kommer ihåg från hans sätt att lära ut så är det att man alltid ska utgå från vad som är bäst för texten.

”Den här texten vill något annat” sa han ofta. Att texten ”vill något” är ju på ett sätt en ganska underlig tanke. Men för mig var det på samma gång helt logiskt. Texten har en vilja, författaren behöver inte nödvändigtvis ha samma. Men när de går åt samma håll så är det lättare att skriva något som känns äkta. Hela tanken om att texten är ”heligare” än författaren är också ett sätt att förstå att jag som skrivande alltid kan utveckla mig och mitt hantverk till att bli så pass bra som texten kräver. Så att säga, idén och textens vilja finns där bakom, sen gäller det att mejsla fram den så gott det går.

Det var många gånger som jag och mina klasskamrater inte höll med honom. ”Vad vet du om vad texten vill? Det är ju jag som har skrivit den”, ville jag gärna säga men lät bli. För när jag läst igenom den igen och tänkt efter så visade det sig ofta att han hade rätt. Han visste mer om min texts vilja än jag själv eftersom han kunde separera den från mitt något trubbiga hantverk.

Nu när jag själv börjat ha skrivelever eller ger lektörsläsningar så försöker jag alltid lyssna efter vad som är textens vilja och vad som är författarens – och jag tror att jag börjar se vad han menade. Det är något som kommer fram tydligare och tydligare ju fler texter man läser. Som läsare vill vi väldigt sällan tänka på att det finns en författare bakom. Vi vill vara helt inne i berättelsen. Några varningssignaler är när jag märker att en författare varit för förtjust i en mening, har några favoritord som återkommer genom hela berättelsen, har lagt till en karaktär som känns konstruerad eller putsat till en situation för att få den att passa in med sina egna värderingar. Detta är exempel på sådant som gör att jag ”kommer ur berättelsen” och börjar tänka på författarens närvaro.

Jag själv lär mig extremt mycket av att ha elever. Saker som jag själv snappat upp, blir jag nu tvungen att formulera och få någon annan att förstå. Inget har utvecklat mitt eget skrivande så mycket som att försöka utveckla andras. Särskilt när jag får frågor på mina kommentarer som: ”Hur menar du egentligen med att texten vill något annat?”

Dagens övning handlar därför om att lyssna på sin text.

Övning

Kan du hitta ställen i texten där du själv blir för närvarande och där det inte är mening att fokus ska ligga på dig?

Titta efter:

  • Ord som återkommer som du gärna använder, men som kanske inte passar karaktären eller berättelsen.
  • De meningar som du är mest förtjust i. (Varför är du det?)
  • Berättarrösten, finns det gånger som det är ”du” som vill säga något eller där det känns otydligt. Använder du berättelsen som ett verktyg för att få ut dina egna åsikter?
  • Tydliga politiska inslag som kommer från dig, som egentligen inte rimmar med karaktären. Kan det kännas som propaganda?
  • Ställen som du ändrat/tillrättalagt för att du inte vill framstå som konstig/löjlig/dum/elak osv. (Övning i att separera texten från DIG)
  • Passager som är din humor, men inte nödvändigtvis passar berättelsen/karaktären.
  • Smala referenser som en oinvigd inte förstår

När du hittat dem så kan du nu börja tänka på vad du ska göra åt dem. Vad får vara kvar och vad kan tas bort/ändras? Det viktiga med detta är att du själv blir uppmärksam på vad du gör. Lyssna på texten. Vad vill den

/Jens Klitgaard

Comments

comments

Pin It on Pinterest

Share This

Share this post with your friends!