Varje vecka under sommaren kommer deltagarna i vår lektörsutbildning presentera sig själva och dela med sig av sina bästa skrivtips. Först ut är skribenten Eva Bergengren.

Att skriva och läsa är kommunikation över tid och rum. Tänk om jag hade haft min mormors berättelse, skriven av henne själv ur hennes eget perspektiv. Det är för sent nu. Fast hon var den människa som kanske betydde mest för mig när jag var liten vet jag nästan inget om henne. Ibland kan människor stå oss så nära att vi inte ser dem alls.

För några år sedan råkade jag bli cirkelledare på Vuxenskolan. Ämnet var Skriv om ditt liv. Jag skulle leda en grupp seniorer som hade kommit på den utmärkta idén att berätta sin egen historia. De tänkte på sina barn och barnbarn. ”Jag vill få ner min egen version – medan jag fortfarande minns den”, påpekade någon galghumoristiskt vid första mötet.

Jag hade lite diffusa tankar om hur jag skulle bibringa gruppen mina berättartekniska knep och språkliga färdigheter. Men den som lärde sig mest var jag. Jag fick nio doser av livserfarenhet, insikt, klokhet och berättarglädje varje gång vi träffades. Jag fick Sveriges efterkrigshistoria från dem som var med IRL.

Om alfabetet är den största uppfinning som mänskligheten klurat ut så undrar jag om inte studiecirkeln borde komma in som god tvåa. Under två terminer träffades vi varannan vecka och läste texter, pratade om berättelser och minnen, skickade runt föremål och foton som i sin tur väckte nya minnen och tankar hos deltagarna. Ingen i cirkeln var mer än rent ytligt bekant med någon av de andra sedan tidigare, men efter fem träffar hade jag känslan av att ha känt dessa pensionärer sedan de var små barn.

Den gemenskap som uppstod liknade inget annat vi hade varit med om. Berättelserna kunde handla om tuffa krigsår, stränga lärare och svåra förluster. Lika väl som dråpliga episoder, knasiga syskon, galna grannar, första förälskelsen, utbildning till yrken som inte finns längre, 60-talsmode och musik som alla kände igen och någon gång hade dansat till. Brev, dagböcker, ransoneringskuponger, gamla leksaker, tidningsurklipp, skivor… Det fanns plats för allt och för alla.

Vi gav ett ömsesidigt tystnadslöfte kring det som diskuterades i gruppen och vad som slutligen hamnade i den skrivna texten som barn och barnbarn skulle få, det var vars och ens eget val. Berättelserna blev böcker, wordfiler, utskrifter, allt efter var och ens förmåga och ambitionsnivå. Vi gjorde också en bok tillsammans och fick bokstavligen ett minne för livet (går att läsa här).

Gruppen har fortsatt att träffas, skriva och berätta för varandra och jag har haft flera nya cirklar på Vuxenskolan, med deltagare i olika faser i livet. Jag har blivit snudd på beroende av få höra alla vackra, roliga, sorgliga och enastående historier som deltagarna skriver från träff till träff. Jag träffar riktiga hjältar varje vecka.

Det är alla vi ”vanliga” människor som är samhället. Det är våra erfarenheter som blir historia.

Du är värd att berättas – och ingen gör det bättre än du själv. Att gå i cirkel kan vara ett bra sätt att komma framåt.

 

Skrivtips: Bilda en berättarcirkel

 

För att bilda en berättarcirkel där ni minns och berättar tillsammans kan man göra så här.

1. Hitta din grupp. Ni kanske är några vänner som redan har tänkt tanken? Fråga runt i era respektive kontaktnät om fler är pigga på idén. Varför inte kasta ut en tråd på Facebook eller på föreningens hemsida? Kommer ni från olika sammanhang och inte känner varandra väldigt väl är det bara en fördel.

2. Ta kontakt med något studieförbund om ni behöver hjälp med ledare och lokal. (Ämnet passar också utmärkt för en så kallad kamratcirkel där man inte har en betald lärare utan någon av deltagarna tar ansvar för närvarolistan och fikat.)

3. Välj datum och eventuellt studiematerial. Min erfarenhet är att två veckor kan vara en lagom intervall. Träffas man varannan måndagskväll blir det tid att forska, skriva, läsa och reflektera mellan gångerna. Blir uppehållet längre är det lätt att tappa tråden till varandras berättelser och även till sin egen. Skrivprojekt mår ofta bra av lite grupptryck: Har man en inplanerad träff om en vecka är det större chans att man verkligen skriver.

Här är några böcker som jag tycker är bra och som kan fungera som stöd och inspiration:

  • Skriv ditt liv – handbok i livsberättande av Jenny Eklund. ISBN 978-91-86743-03-1
  • Att skriva om sitt liv – med livskartan på spaning efter minnen, mening och möjligheter av Inga-Lill Valfridsson. ISBN 978-91-7738-730-5.  (Kan vara svår att få tag på i vanliga bokhandeln – sök på antikvariat)
  • Att berätta sig själv – inspirationsbok för  den som vill skriva om sitt liv av Merete Mazzarella. ISBN 978-91-37-14127-5
  • Så gör jag – konsten att skriva av Bodil Malmsten. ISBN 978-91-7738-730-5
  • Det var en gång… om konsten att skriva sitt liv av Marja Bruzaeus och Monica Rönquist-Germanis. ISBN 9789186033200

Några tips från ”mina” berättarcirklar. (Ni kanske kommer på andra. Allt som fungerar är bra. Det viktiga är att alla blir respekterade och att ingen bryter förtroendet.)

  • Sex– sju personer är ett bra antal deltagare. Det är lagom för att samtalet ska få energi och infallsvinklar från olika håll. Helst inte fler än nio. Är gruppen större delar samtalet gärna upp sig i flera mindre delgrupper. Det kan kännas otryggt att dela med sig av i personliga erfarenheter i en större grupp.
  • Ge alla lika mycket tid. Använd timer.
  • Läs upp valda texter i tur och ordning.
  • Ge respons på innehållet och inte språket. (Den diskussionen har sina egna sammanhang och livsberättelsen har inte alltid litterära ambitioner.)
  • Gör en överenskommelse om tystnadsplikt kring det som sägs på träffarna.
  • Cirkeln är rund och alla får plats. Varje person deltar på sin egen nivå och väljer vad den vill dela med sig av och ha respons på. Någon kanske skriver på en närmast litterär nivå, en annan har bara med sig några stolpar som blir stommen till ett samtal och en tredje har hittat gamla fotografier till ett collage med bildtexter. Ni kommer hitta kraft och inspiration av varandras berättelser hur olika ni än är och på vilken nivå ni än väljer att ta er an uppgiften.

/Eva Bergengren

“I hela mitt vuxna liv har jag sysslat med att sätta 29 små grafiska krumelurer i olika ordning på papper eller i datorfiler. Jag slutar aldrig att förundras över vad dessa små tecken förmår. Jag älskar att hålla på med texter och jag läser alltid. Verkligen alltid. När jag inte skriver. Nu ska jag också bli lektör vilket innebär att jag får ännu fler möjligheter att syssla med den enda form av magi jag känner till som verkligen fungerar. Skriftspråket och berättelsen.”

Läs mer om Eva på: www.evabergengren.com

Tips! I slutet av juni startar Eva en webbkurs för ovana skribenter som vill komma igång att skriva

Comments

comments

Pin It on Pinterest

Share This

Share this post with your friends!