Varje vecka under sommaren kommer deltagarna i vår lektörsutbildning presentera sig själva och dela med sig av sina bästa skrivtips. Idag skriver Jenny H Owenius.

Varje berättelse är en värld och i den kan allt vara möjligt. Den kan vara byggd på realism eller fantasi, utspela sig inuti en karaktärs medvetande eller befinna sig långt ute i universums tomhet. Den kan vara detaljerad eller fragmenterad, drömlik eller brutal. Men var har den sin början? I muntlig berättartradition får berättelsens värld färg och liv i nuet genom talarens uttryck och rörelser. Om berättelsen ska skrivas ner spelar det ingen roll om världen redan är både färgrik och komplett i författarens tankar; om den är ett frö som väntar på att få gro, eller en vag idé i medvetandets utkant. Den skapas inte förrän den finns på pränt.

Dessa filosofiska funderingar brukade oftast dyka upp vid tiotiden på kvällen då min skrivstund tog slut och jag insåg att jag inte hade skrivit ett ord, utan i stället hade ägnat den senaste timmen åt att spela tio partier patiens. Orden. Berättelsen. Texten. De fanns där och längtade efter att få komma ut. Ibland bankade de så hårt på dörren att det kändes som om gångjärnen i huvudet skulle gå sönder. Men jag visste inte hur jag skulle släppa ut dem. Vi hamnade i ett långvarigt dödläge. Men en kväll gav de filosofiska tankarna resultat och jag insåg var mitt problem låg. Jag började helt enkelt i fel ände. Jag lade fokus på hur berättelsen skulle se ut när den blev färdig i stället för hur den skulle växa fram. Jag såg ett dokument med 300 fullskrivna sidor framför mig och kände att det inte fanns en chans att jag skulle kunna fylla dessa sidor med något som gick att läsa. Jag förstod inte att texten behövde utvecklas ord för ord, mening för mening för att kunna bli en berättelse i sin egen värld.

Skrivtips:

Med den insikten i bakhuvudet var det lättare att hitta ett konkret sätt att gå vidare, och efter att ha provat några fruktlösa idéer har jag äntligen hittat ett sätt att angripa skrivandet från rätt håll. Jag börjar med ett tomt papper och skriver sedan ner de ord som spontant dyker upp i tankarna. Det spelar ingen roll om jag har storyn och miljön klar för mig, eller om det bara är en konturlös idé som fladdrar runt i bakgrunden. Ord dyker alltid upp, och dessa ord skriver jag ner. Det viktiga är att det bara får vara ett ord i taget. Inga meningar, inga kluriga formuleringar, inga vidareutvecklingar. Utan bara ord, nakna och ensamma. När sidan är fylld får dessa ord utgöra grunden för den värld jag ska skapa. Jag använder dem som byggstenar och flyttar runt dem, river loss dem och bygger vidare på dem. Till slut hamnar orden där de ska och världen växer fram. Berättelsen får sin inramning.

Detta tillvägagångssätt har hjälpt mig väldigt mycket i mitt skrivande. Det är inte säkert att det fungerar för dig, men om tanken på att skriva en roman känns övermäktig eller skrivkrampen vägrar ge med sig kan det vara värt att prova.

Jenny startade för drygt tio år sedan firman Ordbyrån Jennys Humligheter och har sedan dess främst ägnat sig åt talskrivande och korrekturläsning. Hon har dock alltid hyst en förhoppning om att få jobba med skönlitteratur och om hon som barn haft en aning om att det fanns ett yrke som hette lektör, skulle det garanterat ha varit svaret på frågan: ”Vad vill du bli när du blir stor?”

Läs mer på: www.jennyowenius.com (Sidan är under uppbyggnad)

Comments

comments

Pin It on Pinterest

Share This

Share this post with your friends!