Warning: Use of undefined constant OP_AWEBER_AUTH_URL - assumed 'OP_AWEBER_AUTH_URL' (this will throw an Error in a future version of PHP) in /storage/content/01/152501/annljungberg.se/public_html/wp-content/plugins/optimizePressPlugin/lib/framework.php on line 312 Warning: Use of undefined constant OP_GOTOWEBINAR_AUTH_URL - assumed 'OP_GOTOWEBINAR_AUTH_URL' (this will throw an Error in a future version of PHP) in /storage/content/01/152501/annljungberg.se/public_html/wp-content/plugins/optimizePressPlugin/lib/framework.php on line 330 Warning: Use of undefined constant OP_ONESHOPPINGCART_CONNECT_URL - assumed 'OP_ONESHOPPINGCART_CONNECT_URL' (this will throw an Error in a future version of PHP) in /storage/content/01/152501/annljungberg.se/public_html/wp-content/plugins/optimizePressPlugin/lib/framework.php on line 348 Warning: Declaration of OptimizePress_Blog_Comments_Module::display_settings($section_name, $config = Array) should be compatible with OptimizePress_Modules_Base::display_settings($section_name, $config = Array, $return = false) in /storage/content/01/152501/annljungberg.se/public_html/wp-content/plugins/optimizePressPlugin/lib/modules/blog/comments/comments.php on line 482 admin, Author at Ann Ljungberg Författarcoach - Page 3 of 6

Action Taker-podden

I detta första avsnitt av Action Taker-podden träffar du oss – de två poddvärdarna, Maria Sundqvist och Ann Ljungberg. Detta är ett dubbelavsnitt, nästan en timme långt. I kommande avsnitt blir det intervjuer med våra förebilder. Vi intervjuar människor som tagit stora kliv, vågat ta sig vidare när livet vänder.

14697128_10153961325817997_1080005946_o

Maria Sundqvist är elittränare i friidrott, ska själv tävla i VM i Australien inom kort och hjälper företagare atttänka som elitidrottare.

Ann Ljungberg lämnade sitt chefsjobb i it-konsultbranschen för att långsegla och skapa en ny tillvaro som författarcoach och företagare.

Bli min stjärna!

Ett spännande år väntar. Jag startar AB till årsskiftet och utökar verksamheten. Och jag behöver hjälp! Vill du jobba med mig? Framförallt med kundsupport, administration och marknadsföringsstöd? Läs vidare här.

Att skriva om sitt liv

Jag började skriva på ett blogginlägg igår som utvecklades till en helt ny affärsidé! Så det blev inget bloggande men hade det inte varit för utmaningen #blogg100 hade idén fortfarande legat i sin kokong där den småjäst i några år.  På fredag blir den en förtjusande fjäril som jag släpper ut på vift.

Men här kommer en helt annan inbjudan. Den 15 mars kl 19-20 har jag ett samtal med författaren Ulrika Jannert Kallenberg om att skriva om sitt liv. Vi har ett kostnadsfritt webinarium och besvarar så många tittarfrågor vi hinner. Anmäl dig här om du vill vara med under direktsändningen och/eller få inspelningen.

15mars

Bli-glad-rea

En olycka kommer sällan ensam. Senaste veckan har jag skadat en tand, bilen har gått sönder, jag blev tvungen att köpa nya dyra flygbiljetter när flyget gick sönder och blev försenat så vi missade anslutningen. En läcka i varmvattenberedare ombord på båten och ett kylskåp fullt av kryp bidrog inte heller till muntrationerna. Dessutom har jag århundradets långsammaste internetuppkoppling. Och är förkyld.

Nog med klagomål.

Om jag kan göra någon annan glad så kanske det smittar av sig! Ställer till med rea som  gäller t o m måndag 28/10 – först till kvarn!

  • Alla webbkurser säljs med 50 % rabatt.
  • Alla responskurser (Hitta bokidé, lilla/stora romanskolan) rabatteras med 30 %.
  • Tre (3) lektörsutlåtanden  (ett med läsning i december och två med läsning i februari) har 30% rabatt om du kan betala senast måndag.
  • En (1) författarcoaching för 6 månader (2 månaders förskottsbetalning senast måndag) med 30 % rabatt.

Om du har funderat på att boka en kurs med mig eller nyttja någon av mina författartjänster – passa på nu! Rean stänger alltså på måndag 28/10

Läs mer och anmäl dig här!

“När livet ger dig citroner, gör en gin o tonic!” (maken Ljungberg, medresenär)

 

Identiteter och språk i New York

Jag har landat i en av mina favoritstäder för att bo in mig och förbereda  för romankursen som börjar på måndag.  I New York.

Älskar den här stan. Trots att jag nästan klev på en död råtta igår.

De här dagarna har jag något som nästan liknar semester. Köpte nämligen ett New York Pass när jag var på stadd kassa i somras och nu är för snål för att låta bli att utnyttja. Har med det hittills gått på guidad vandring i Harlem – inklusive gospelmässa, åkt en tretimmars båttur runt hela Manhattan och gjort ett snabbt återbesök på MOMA. Dessutom gått ännu en vandring i Harlem med Free by Foot, susat upp och ner för Manhattan med mitt Metro Card OCH gått in ett par helt nya skor.

Största upplevelsen igår: vad fint det är i Harlem! Så kan man förstås inte generalisera eftersom Harlem är megastort och består av en massa stadsdelar, men de jag besökte – från 125:e till 145:e gatan – gav mersmak. Alla dessa coola gamla gubbar som sitter på trappstegen och mysler (mys-ler) i sina hattar,  vackra kvinnor som glider fram som afrikanska drottningar, unga killar med elaborata pipskägg, trummorna … och husen, alla dessa vackra hus. Vandring nummer två leddes av en arkitekt som lever i Harlem, engagerad i upprustningen av olika stadsdelar och mycket påläst. Jag hade inte förväntat mig att uppleva något liknande Londons Hampstead i New York – med bättre utsikt dessutom. Hamilton Heights, wow.

Har varit i New York massor av gånger men pinsamt nog aldrig ovanför 82:a gatan förut. Förutom den gången när min kompis Helena och jag liftade med två poliser på vespor i Central Park 1982.. De körde upp till nordöstra delen av parken, satte på oss handbojor och sa “Om vi lämnar er här kommer ni inte att överleva fem minuter. That’s Harlem out there.”

Nu bor jag på  östra 109:e gatan, i Spanish Harlem, hemma hos Bia som jag hittat på airbnb.com. Har ett stort och bekvämt rum med jättesäng, jätte-TV, skrivbord och läsfåtölj (mer än jag har i vare sig båt eller skärgårdsstuga) och känner mig helt hemma här i El Barrio. Pratar spanska med folk på gatan och i affären på hörnet.

Men gudars så många språk det florerar här. På båtturen runt Manhattan i morse satt jag bland norrmän, italienare, fransmän, danskar, spanjorer, australiensare och ett par från Kansas. Det känns onekligen lite märkligt (och underbart, så tacksam!) att förstå vad alla säger 🙂 På denna tur var jag turist, med solglasögon och karta på övre däck. Noterade att det låg en hel del segelbåtar ankrade längs upper west side – något att kolla upp inför förestående segling.

Sedan blev jag social svensk besökare i jättetrevligt möte med en svensk kvinna som bott länge på den här kontinenten. Skönt att få vara sig själv ett tag. Vågade mig därefter upp på fashionabla baren på Library Hotel (research inför romankursen) och beställde en Hemingway. Drinkarna är uppkallade efter berömda författare. Det dröjde väldigt länge innan den kom men det gjorde mig inget eftersom jag fick chans att studera klientelet, unga framgångsrika manhattaniter, och läsa ett par elevtexter. Servitrisen var utom sig för fördröjningen och bjöd på ett glas vin också så det blev några timmar där. Jag kände mig lite utanför som enda ensamma person på den fullsatta takterrassen och dessutom GAMMAL men försökte vara så gretagarbo som möjligt. Det här med identiteter.

Dagsbästa: Köpte sallad och öl på lokala mataffären och ombads visa id-kort. Made my day!  Den klädsamma solbrännan från båtturen (det är 27 grader varmt här) gjorde nog susen eller så ville flickan i kassan bara vara snäll mot en kärring som uppenbarligen inte kommer från El Barrio.

I morgon blir det ett besök till kursplatsen i Brooklyn, hasta luego!

 

Veckans gäst: Håkan Bergmansson

håkan

”Jag vill lära mig att måla de underbaraste tavlor, men som böcker, med ord.”                                        Håkan Bergmansson

Är nervös. Ska snart ge min första intervju om mitt skrivande, hemma. Spelar lågt 70-tals musik i bakgrunden, känns lugnande. När journalisten ringer på slår min puls så hårt att händerna skakar, hon märker inget. Ca 1,70 lång, lite kraftig. Långt svart hår och djupbruna ögon, kanske 40 år. Vacker, men sammanbiten. Visar in, frågar om kaffe, inte än tack. Vi sätter oss vid köksbordet. Hon tar fram papper, penna, slår på en microbandspelare.

–          Tack för att du vill ge den här intervjun. Och tack för att vi fått läsa dina fantastiska manus. Eftersom vårt månadsmagasin bara fokuserar på bra och goda nyheter vill vi låta våra läsare få veta mer om dig och ditt skrivande. Du är alltså 56 år och har två vuxna döttrar, en dotterdotter. Gift för andra gången. Arbetar med arbetsplats olycksutredningar på Arbetsmiljöverket i Skåne. Bor 2 mil norr om Lund i, som du säger, Sveriges Provence. Vill du berätta vad dina manus handlar om?

–          Om den märkligaste, största kraften i universum. Kärleken.

–          Båda. Låt oss då ta ett i taget, det första.

Jag ser hur kvinnan lutar sig fram över bordet. Hon biter lätt i pennskaftet samtidigt som hon tvinnar en svart hårlock med sin vänstra hand. Mjuknar upp i ansiktet, fylls av förväntan.

–          I mitt första äktenskap miste vi en dotter. Hon dog utan förvarning ett par timmar efter födseln. Jag blev först lamslagen, efter några veckor heligt arg. Jag sa till gud att om han finns kan han dra åt helvete, för om han finns är han ond. Jag skrev i min dagbok, men det räckte inte. Historien skrek till mig att den behövde berättas för andra. Under flera år skrev jag på manuset. Men många år senare fick jag en otrolig upplevelse! Och jag hade haft fel.

–          Så berättelsen handlar om dig?

–          Indirekt ja. Personerna i manuset representerar resan från djupaste sorg, efterföljd av rädslan för att älska för mycket. Och att till slut åter övermannas och svepas med av kärleken. Tänker, att här skulle min författarcoach säga; ”gestalta!” så jag fortsätter.

Som att du går ombord på ett tåg, X-2000, första klass. Du mår bra, dagen är solig och varm. Resan går längs det glittrande havet.Efter en halvtimme närmar sig en svart molnfront, täcker himlen över hela horisonten. Blixtar, stormregn. Tåget skakas av ett enormt blixtnedslag, farten ökar samtidigt som all belysning släcks. Hastigheten ökar, svindlar. En konduktör kommer vacklande i gången, blod strömmande ur ansiktet. Upprepar kvidande, hon dog, lokföraren dog! Jag ser hur journalistens bröst hastigt höjs och sänks, armarna darrar, ögonen glänser, en tår smyger fram. Tåget kastas in i en lång tunnel, reser sig på motsatta sidans hjul i varje kurva. Det kommer att spåra ur. Människor runtomkring gråter, ber, några svimmar. Andra har slungats ut i mittgången. Bland uppkastningar, med brutna armar och ben. Lukt av bränd plast, spyor och blod. Hoppet är ute, du ger upp. Accepterar döden. Men då, tåget skjuts ut ur tunneln. Solen bryter in i vagnarna. Allt blir underbart vackert. Tåget fångas upp i flera av räddningstjänstens enorma gumminät, stoppas. Du överväldigas av att leva, återvänt till livet. Du hade ju gett upp. Förberett din död.

–          Puh, din liknelse grep tag i min själ, precis som ditt första manus gjorde. Ser hur hon rätar upp sig i stolen och slätar ut sina anletsdrag,av lättad. Känner samtidigt hur hon sträcker ut sin ena fot mot min under bordet. Vad i …

–          Också ditt andra manus grep mig djupt. Hur kom det till dig?

–          Jag skickade mitt första till flera förlag, refuserades av alla. Och jag blev förbannad igen, störtarg. Men att ge upp? Inte. Tog sats igen. Om jag skrev om allt jag älskar, platserna, havet, kärleken, livets förgänglighet och att leva fullt ut den tid man har. Skrev det vackraste, ömmaste, mjukaste jag kunde. Då borde väl något förlag vara intresserat.

Precis då känner jag hur hon sakta stryker sin fot mot min. Mjukt, faktiskt skönt. Hennes ögon glänser, ögonlocken darrar och hon andas svagt flämtande.

–          Och hur tycker du det gick?

–          Inte alls, likadana refuseringar. Förstod inte. Ilskan blixtrade i mig. Hon flämtar till. Biter hårt i sin penna. Då skrev jag om det första manuset, det tog ännu ett år. Postade, och refuseringarna droppade in, som vanligt. Men, ett förlag skickade med ett brev. Det skrev; ”Ditt manus är ett manus man stannar inför, och läser en gång till. Men det du berättar kan vara svårt att beskriva med ord, alla känslor det handlar om…”

Äntligen begrep jag! Jag behövde skrivarhjälp! Måste lära mig romanskrivarkonsten från grunden. Googlade och fann,  ”Orden runt”! med författarcoachen Ann Ljungberg.

–          Vad har Ann Ljungberg betytt för dig i din skrivprocess?

–          Hur mycket som helst. Anmälde mig till romankursen, med manus två. Efter inledande skrivövningar skickade jag nervöst in manusets första avsnitt till henne för kommentarer. Och de kom, tuffa!  ”Gestalta! Nu får du stryka bort obehövliga ord. GESTALTA!” Jag fick hjärtklappning och blev genomsvettig, för där var svaret. Jag hade skrivit endimensionellt, platt. Och Ann såg det direkt! Tack Ann! tänkte jag glädjefylld i största värme.

Därpå kom kursbreven, ett efter ett, och jag besvarade. Det var som om Ann vände min skrivarhand. ”Visst är det häftigt att upptäcka skrivarnyckeln”, kommenterade hon min utveckling. Jag kunde bara hålla med, och förstärka. Med Anns hjälp började texterna bli både två-, och ibland tre dimensionella. Och karaktärerna, som varit platta, började själva knacka mig på axeln och säga till om, ”att nu ska du skriva så här, där blev det lite fel, och de påpekade olika saker.” Karaktärerna hade fått egna liv. Hennes fot stryker mig mjukt upp längs benet, hennes andnig är het, intensiv och hon lossar i smyg ett par knappar i sin blus. Jag pratar på, låstas som att det regnar. Drar åt mig min fot en bit, men hennes följer efter. Hon börjar också röra sig lite fram och tillbaka på stolen. Vad händer …                                                                                                                                             

I vintras avslutade jag romankursen och manus två. Jag hade också lyckats beröra Ann några gånger. Det var i de kapitel jag själv gråtit när jag skrev. Då kände jag mig nöjd. Hade nått mitt mål. Wow känsla! Att kunna skriva så jag berörde Ann – en erfaren författarcoach! Jag kunde nog inte komma längre. Men Ann skrev att min kurs inte var klar. Att jag skulle avsluta med att skicka ut manuset till förlag. Skickade det till nio förlag. Sju standardrefuseringar hittills. Ett av förlagen ”bad om ursäkt för att de hållit på svaret så länge (nästan sex månader), men tyvärr”. Av de två förlag som ännu inte sagt nej har det ena förlaget hört av sig, visar intresse. Kanske …

–          Då ska vi och våra läsare hålla alla tummar för att det blir utgivet! Men hur blir det med ditt fösta manus? Hennes ögon glittrar av upphetsning. Hennes båda fötter är nu runt min. Smeker den förföriskt. Hon är mycket upphetsad. Hur ska det sluta?

–          Manus två behövde firas! Ann skulle ha en skrivarkurs i London, tillsammans med Dag Öhrlund. Passade fint, anmälde mig. Gick i början av mars i år på pub Viktoria. Hade dagen före bokat en timme med Ann. Respons och coaching av ”gamla” manus ett. Ann trodde på det!

Nästa dag, kurs start. Ann och Dag. Dag; ”koka ihop och rakt på sak”. Ann; ”dialog som för texten fram, utvecklade gestaltandets magi”. Alla underbara nya skrivarvänner. Det blev en fantastisk skrivarvecka! Men nu tror jag att jag måste bryta, hon stönar ju och smeker mitt ben som om hon … Nu får hon ge sig, det får räcka!  Sista kvällen kom min fru, vi stannade kvar och semestrade några dagar i det sagolika London. Och under våra promenader i Londons klassiska kvarter, i Hyde Park och Kensington Park, växte en ny vacker manusidé fram. Vattnad, knoppad och utslagen ur skrivarkursens högklassiga inspiration.

Då river hon i mitt ben, för ena foten mycket snabbt upp för mitt lår …                                              

Plötsligt, katten i mitt knä…  

Jag börjar storskratta!                                                                                

Kvinnan nyser till rejält, och igen. Tar fram en näsduk och torkar. Ser sen förnärmat på mig och säger med rinnande ögon och näsa,

–          Ursäkta. Misstänkte att ni hade katt. Kände inget först men sen bröt min allergi fram. Hon funderar vidare, säger; men du trodde väl inte att … Sen börjar hon också att skratta!

Och vi skrattar tillsammans, tårskrattar hejdlös!

Öppnar altandörren. Vi går ut i den klara septemberdagen, syremättat frisk. Bjuder kaffe och smörgås på terassen under vindruvornas klasar, Sveriges provence. Småprat under kaffet. Innan hon ska gå, avslutar hon,

–          Om du vill, får du gärna hälsa någon via vårt magasin.

–          Till alla mina vänner,till alla läsare. Om min bok kommer ut. Våga läsa den, låta er beröras.

Och Ann, Tack!!!

När hon med en varm kram sagt hej, står jag kvar i dörren. Ser ut över det öppna skånska landskapet som badar i solsken. Känner dofter av nyplöjd jord, höstäpplen och fuktiga löv. Och som så ofta flödar det in i mig;

Livet är underbart!

Pin It on Pinterest