Fördelar med presens

Fördelar med presens

Många av de manus som jag får inskickade till mig är berättade i preteritum (imperfekt), eller blandat med andra former av dåtid – de bär alltså på ett återberättande inslag i själva formen. Jag undrar om det är något särskilt som hindrar från att berätta i presens? Eller är det vanans makt?

Jag är faktiskt lite förvånad med tanke på hur nutiden ser ut, med alla snabba intryck, korta klipp och en ”jag” och ”nu”-trend som synts väldigt mycket i senaste tidens populärkultur (och samtid). Är det kanske så att det är svårare att skriva i presens på djupet? Blir det för närgånget, ytligt?

Jag menar inte att en tempus-form är bättre än en annan, det beror helt på berättelsen och vad den (och författaren) vill förmedla. Det är snarare förmågan att kunna använda hela registret när det passar som jag skulle vilja uppmuntra till. När jag anmärker på tempus i ett romanmanus är det för att jag känner att en växling skulle kunna göra stor skillnad för berättelsens helhetsintryck. Här kommer jag därför med några argument för att våga pröva att skriva i presens ibland.

Direkthet och närvaro

Genom att uppleva händelserna samtidigt som karaktärerna får vi en känsla av att vara med dem i samma stund. Detta kan underlätta att skapa närvaro i en situation. Man blir alltså mer som en kamera än en röst. Detta blir ju lite abstrakt i tanken, men jag tror ni förstår.

Rörelse/action/tempo

Det kan skapa en känsla av levande rörelse i något som händer nu. Detaljer uppenbarar sig, försvinner. Vi är på väg. Det kan göra just att tempot ökar. Vi följer med i händelsernas centrum och tvära vändningar.

Spänning

Vi kan inte veta vad som händer i framtiden om vi är i ett nu (eller?), ingen sitter inne på sanningen. Det skapar en ytterligare dimension av oförutsägbarhet.

Karaktären måste ”hantera” nuet

Själva karaktärskapandet blir annorlunda om vi hela tiden får ”nu”-information, och vi lär känna personen snarare med dess reaktioner än eftertankar. Det kan få in en viss spontanitet och nerv. Personen blir liksom ”fast i nuet”.

I en riktigt bra roman tänker man sällan på tempus, det viktiga är ju såklart att hitta det som passar berättelsen och låta flödet ta en dit. Men det kan åtminstone vara en frågeställare – vad passar här?

Det går ju faktiskt att ha olika delar av en bok (eller kapitel) i skilda tempus, så länge man gör det på ett läsbart begripligt sätt. Fördjupa dig gärna lite mer om ämnet på Peter Larssons hemsida om svenska språket:

http://www.satsdelar.se/tempus-skrivande.php

Veckans övning:

1. Ta ett parti ur något du skrivit i preteritum (eller annan dåtidsform), eller skriv något nytt. Texten får gärna skildra en tempofylld situation där det händer en del. Max 1/2 A4.

2. Skriv om stycket i presens.

3. Hur kändes det?

/Jens Klitgaard

Tjuvlyssna …

Tjuvlyssna …

Jag har skaffat mig en ovana. Kanske är det en oartig sådan, men den sprider varken giftiga ångor omkring mig eller förbrukar familjens sparkonton. Jag erkänner, jag stjäl röster, jag är en tjuvlyssnare. Ibland bara händer det, ibland gör jag det medvetet och jag kan inte sluta.

Häromdagen åkte jag som vanligt med bussen in till stan med öronen påslagna och bara satt där, ingen bok, inga hörlurar, bara bussen och det gråa vädret. En kille och en tjej i tidiga 20-års åldern kommer in och sätter sig bakom mig. De pratar engelska med varandra, men båda har en väldigt tydlig svensk brytning á la landstingspolitiker som tvingats uttala sig i utländsk press. Jag ställer direkt in frekvensen på dem. Killen har nyss tagit körkort och har ärvt en gammal gul VW Polo.

Kille: I mean that old car is going out to Europe! fattar du vad vi kommer glänsa in that ride.

Tjej: Alltså, so nice, but let’s go to typ Jokkmokk first? Then we could visit Sanna som …. eh … säsongsarbetar där.

Av någon anledning känner de sig manade att blanda hela konversationen på svengelska, och detta helt okommenterat under hela resan. Jag blir upprymd, det är som om jag upptäckt deras personligheter bara i denna språkdetalj. Drömmarna om att ha ett härligt äventyr tillsammans verkar bara funkar på det här talspråket, för dem, just nu. I konversationen lever de i en imaginär “roadmovie” och jag kan inte hindra mig från att ryckas med.

Just det specifika i denna typ av utsnitt, röster ur verkligheten, tycker jag är inspirerande som skrivande person. Det är också ofta på det sättet något går från berättat till gestaltat, att använda just de där detaljerna som gör att vi är inne i just precis den situationen och ingen annan.

Dialog är såklart bara en sån faktor, men en väldigt kraftfull. Hur vi använder talspråket kan avslöja så mycket om en människa:  Viljor, längtan, bakgrund, känsloläge, hierarkier, social status, rädslor, kunskap, ålder, sammanhang. Och det enda vi kan göra för att lära oss är faktiskt att lyssna. Tune in! som mina röstobjekt skulle sagt…

Det kan annars vara ett hopplöst projekt att försöka beskriva en karaktär utan att veta hur de behandlar språket. Då blir det också lättare att man faller tillbaka till gamla klichéer. Ett exempel är när författare försöker skriva “ungdomars talspråk”. det märks ofta smärtsamt tydligt om bilden inte hängt med – eftersom detta ju är något som i princip ändras från månad till månad och plats till plats.

I veckans tips vill jag därför att ni ställer in era egna radioapparater på frekvenserna i er omgivning.

Övning:

1. Snappa upp en konversation som ger er känslan av att ni upptäckt något specifikt. Det kan vara var, vad och mellan vilka som helst, men samtalet ska locka er. Skriv ned det du kommer ihåg och försök återge själva känslan i deras språk.

2. Skriv nu vilka du tror att personerna är. Beskriv vad dessa människor vill och var de är på väg (i livet eller bara denna dag, bestäm själv!).

3. Tror du att du själv pratar på ett visst sätt som andra skulle kunna snappa upp? Testa att spela in en konversation som du själv för med någon, kanske på din arbetsplats eller med en vän. Finns där något specifikt?

/Jens Klitgaard

Ta en risk – för skrivandets skull

Ta en risk – för skrivandets skull

I förra veckans inlägg skrev jag om rädslor och hur de på olika sätt kan handlingsförlama oss från att skriva. En annan effekt av rädsla är att inte våga ta risker. Att vara ängslig. Alla är vi det då och då och det är ju helt ok, vi är ju människor och inför rädslor så reagerar vi ofta instinktivt med att rygga tillbaka, fundera ett extra varv, stanna kvar i det trygga. Men när denna ängslan påverkar oss i den grad att vi inte alls vågar ge oss ut och bryta nya marker, utmana oss själva eller till och med bli arga på andra för att de vågar, men inte vi, vad händer då?

Vi stagnerar, det vill säga, vår utveckling avstannar och vi har låtit rädslan styra oss istället för vår nyfikenhet och vilja att utforska och växa. Jag tror rädsla för att göra fel är bland det farligaste som finns för en kreativ människa. För det får oss att stanna på samma plätt och harva samma saker om och om igen. Vi blir liksom inskränkta, tråkiga och fixerade på att endast göra det vi kan – det som andra ger oss bekräftelse för, eller det som vi själva begränsar oss till för att det är bekvämt.

Visst, risktagande kan innebära en flopp. Men det kan också leda till storverk! Det finns få stora framsteg som gjorts utan en personlig insats. Det finns det oändligt med exempel på, men jag tror vi glömmer bort även detta gäller små framsteg. Det finns många både små och stora saker som man kan göra för att ta risker i sitt kreativa liv. Du själv vet nog bäst på vilken nivå du är redo att ta dem, för även om jag här uppmuntrar till visst risktagande så måste man ta risker man också tror att man har en möjlighet att hantera. Att hålla sig precis på andra sidan gränsen av vad man tror sig klara av är därför mitt tips för att det inte ska bli övermäktigt.

I Sverige är ju trygghet nästan en nationalsport som genomsyrar hela samhället och därför kan det ta emot att tänka på detta vis, risk – något positivt? Självfallet finns det dumt risktagande också, men när vi kommer till vårt kreativa skapande tror jag sällan att så är fallet. För att inte ta en risk har också ett pris – precis som att inte välja också är ett val.

 
Övning: Ge dig ut i det okända.

 
1. Fråga dig själv: När tog du senast en risk i ditt vanliga liv?

Hur kändes det? Skriv i 5 minuter.

 
2. Gör ett risktagande i ditt skrivande.

Skriv i 30 min om något som du inte skulle gjort med rädslan av att göra fel, exempelvis:

  • I en genre du inte tror att du behärskar
  • Om en situation du tycker känns jobbig att konfrontera (fiktiv eller riktig)
  • Om en karaktär du inte tror att du vet något om
  • På ett annat språk
  • humoristiskt?
  • en sexscen?
  • politiskt?

3. Gör nu något risktagande som stimulerar ditt skrivande, t.ex:

  • Skicka in ditt manus till ett förlag
  • Skicka in en dikt/novell till en tidskrift
  • Boka in en skrivtimme i din kalender
  • Gå en skrivkurs
  • Skicka ett brev/epost till en författare du beundrar
  • Läs upp en text för en publik/någon som aldrig läst dig tidigare
  • Åk i väg en helg helt själv för att skriva?
  • Inled ett samarbete med någon
  • Skaffa en skrivkompanjon
     

/Jens Klitgaard

Identifiera dina rädslor

Identifiera dina rädslor

Ni som skriver är modiga människor. Ni har givit er in i något ovisst, skrämmande, utlämnande, ångestframkallande och absolut underbart!

Att ge sig in i den skrivande processen är att ge sig ut i det okända (oavsett hur många romaner ni skrivit!).  För er som följt mina tips, vet ni att jag skrivit om många olika saker som kan hindra oss från att skriva.  Bland annat:

  • Tid/prioriteringar
  • Nojor
  • Ekonomi
  • Distraktioner
  • Avundsjuka/bitterhet
  • Envishet
  • Att sitta fast i gammalt
  • Prestationsdjävulen
  • (Rädsla för) Misslyckanden
  • (Rädsla för) Framgång

Dessa har alla sin botten i någon form av rädsla. Rädslor som kommer ut i ljuset blir ofta mindre farliga och blir istället ett hanterligt problem – något man kan göra något åt. Genom att ta en aktiv handling går de från att verka paralyserande till att ibland till och med bli vår tillgång. Erfarenheten av att ha kommit igenom en jobbig situation gör oss mer rustade till att identifiera rädslan nästa gång. För det kommer oftast en nästa gång.

Övning: Rädslor

Fyll i den streckade linjen med dina egna svar:

Jag har för lite ………. för att skriva

Jag skulle gärna skriva mer, men jag tänker hela tiden på ……….

Om jag bara kunde hitta ett sätt att få betalt för det jag skriver så skulle jag ………. Jag måste bara ………., ………. och ………. sen ska jag skriva

Jag skulle skriva mer om jag inte var så ……….

Jag skulle skriva mer, men först ska jag titta på ………. uppdatera ………. och ……….

Jag vill skriva, men vad ska ……… säga om det?

Jag vågar inte skriva eftersom jag är rädd att ……….

Jag vill gärna skriva mer, men det måste vara ……….!

När jag blivit klar med den här gamla idén som jag hållit på med i ..…… år, ska jag skriva ……..

Jag skulle gärna skriva, men …….. har sagt att jag inte är tillräckligt ……

Jag är ………. mot mig själv

Fyll sedan i detta:

För att skriva bättre vill jag ……….

För att ha mer tid till mitt skrivande vill jag ……….

För att ha tillräckligt med pengar för att skriva behöver jag ……….

Istället för att ………. ska jag ……….

För att bli av med min oro kan jag ……….

Jag vill sluta ………. och ………. mitt skrivande

För att komma vidare i mitt skrivande kan jag ……….

För att vara snäll mot mig själv kan jag ……….

/Jens Klitgaard

Dödfödda projekt

Dödfödda projekt

Ibland, kanske till och med ganska ofta, invaderar yttre omständigheter mitt liv. Saker går inte som planerat. Saker förändras. Nya projekt föds, andra dör innan de får en chans.

Jag har vid flera tillfällen varit nära att genomföra kreativa idéer som verkligen kunnat bli  något – men så har en detalj kommit i vägen som senare ändrat hela utgången.

Hur ska man hantera det? Kan man det?

Jag skulle en gång skriva en bok tillsammans med en person som med sitt kända namn skulle ha kunnat öppna för en succé och ge mig ett snabbspår in i författeriet. Vi hade planerat projektet i flera steg och hade fått ett stort etablerat förlag intresserade av idén.  Samma dag som vi ska ha vårt möte med förlagschefen och pitcha boken sitter jag på Kungliga biblioteket och skriver. Förväntansfull, upprymd, kanske blir denna dag en dag som är början på min författarkarriär?

Jag är precis på väg ut mot garderoberna (med den genomskinliga plastkassen i handen) för att klä på mig och ta cykeln till förlagskontoret då jag får samtalet av min vän. Det blir inget möte, förläggarens mamma mår dåligt och har lagts in på sjukhus. Vi ska istället ses en vecka senare.

Jag fick en sugande känsla i maggropen, ett dåligt omen, något fick mig att tänka: det kommer inte bli något möte nästa vecka. Det här var vår chans.

Och jag fick rätt.

Min skrivarkollega fick under loppet av vår veckolånga väntan ett bidrag för ett annat projekt, vilket helt ritade om kartan. Det skulle inte gå att göra båda sakerna. Tillfället flög mig ur händerna. Projektet var dödfött.

Min första tanke var, ”Men! Jag har ju inte gjort något fel?”.  Jag visste att det var ett luftslott, men jag gjorde missbedömningen det var ett luftslott som blåstes upp ur mina egna lungor.

Jag fick tillåtelsen att ta projektet vidare på egen hand. Men utan det kända namnet var projektet inte lika intressant i förlagets ögon. Krasst, men jag visste spelets regler och jag hade valet att kämpa vidare i motvind eller låta vinden ta mig någon annanstans.

Efter visst motstånd, en sorgeperiod, lät jag så projektet vara. Visst gjorde det ont, men snart kom annat och tog över mina tankar och jag hade nästan glömt bort det tills jag skrev denna text.

Har man svart bälte i att gräma sig, kan det vara svårt att hålla ut som kreativt skapande person, för sanningen är ju att merparten av dessa fantastiska luftslott som byggs i våra tankar, är fina idéer som aldrig genomförs. Och det är helt ok. De är vackra ändå.

Men hur gör man då för att komma vidare efter dessa kreativitetens missfall?

Här kommer en övning att börja med.

Övning:

1. Få ur dig. Skriv en kort text där du uttrycker hur förbannad, besviken och ledsen du är för att det aldrig blev något med den där idén/drömmen som kunde realiserats. Överdriv gärna, bli arg på de yttre omständigheterna. Finns det någon som är ansvarig (inte du själv) som du kan lägga skulden på. Riktigt häv ur dig allt det i några minuter. Var oresonlig!

2. Tänk om… Skriv ned alla de fantastiska saker som hade kunnat bli konsekvenserna om allt bara hade gått i lås. En lista på allt härligt du gått miste om.

3.Nu då? Ställ dig frågan: fanns det något som faktiskt var bra/skönt med att det inte blev av? Nämn 3 positiva saker som kom ur erfarenheten av denna händelse. Kanske fanns det saker som du gör idag som inte hade blivit av utan detta steg på vägen?

Har du något tips eller egna erfarenheter av vad man gör med “dödfödda” projekt? posta gärna här i kommentarerna!

/Jens Klitgaard

I huvudet på en jurymedlem

I huvudet på en jurymedlem

Jag har vid ett flertal tillfällen suttit i jurys för olika novelltävlingar. När man läser hundratals noveller under en kort tidsperiod får man ett visst “jurybeteende”. Jag som är på insidan tänkte därför delge er en del tips på hur man bäst kan intressera mig som jurymedlem.

En novelltävling är som en slags snabb miniversion av hur många förlag faktiskt arbetar med att plocka fram manus. Grovsortering, manusgrupper och avgörande beslut. Skillnaden är att det är en tävling och att det finns lite tydligare regler och tidsramar både för de som skriver och de som läser.  Mitt mål med denna text är att ta er förbi grovsorteringen nästa gång. Det är där de allra flesta bidrag försvinner.

Det finns oändliga sätt att skriva en novell och det finns många som trevar fram finstämda historier, men för att vara krass – i en novelltävling  gäller det att vara vass redan från start.

1:a sidan är viktigast.

Även om jag som jurymedlem läser alla bidrag från pärm till pärm så kommer första sidan att vara viktigast i detta sammanhang. Det är där jag gör min första bedömning och den följer i de allra flesta fall med genom resten av texten och bygger en förväntan – något som gör att jag läser vidare med entusiasm. Det kan vara en myt, men ofta sägs det att en talangscout från ett skivbolag endast lyssnar igenom de första 30 sekunderna (om ens det) på en låt av en ny artist för att ge sitt utslag.  Det handlar såklart om prioritering och erfarenhet, talangscouten vet redan tidigt vartåt något är på väg, om det håller kvalitet, vilken genre det är, hur rösten låter.

En text som inte ger dig någon känsla av vad berättelsen kommer att handla om (story) eller visar på en tonsäkerhet hos författaren (stil) på första sidan kommer inte igenom detta nålsöga och kommer med största sannolikhet inte gå vidare.

Du vill nämligen inte att jurymedlemmen ska tappa koncentrationen tidigt, för då är det redan kört.

Tänk så här: Kommer man vilja läsa nästa sida efter inledningen?

En bra förstasida sätter jurymedlemmen i ett bra humör och påverkar hur resten av texten bemöts. Med irritation, blasékänsla eller med entusiasm?

Handlar din novell om något – egentligen?

Detta är det näst efter en dålig början som får mig att rejält tveka på om en novell ska gå vidare eller inte från grovsorteringen. I många av de noveller jag läst finns ingen direkt handling. Men varför har man då skrivit den? För att det är kul att skriva? Helt ok, men det betyder inte nödvändigtvis att det är kul att läsa. Vaghet är för mig ett tecken på att man döljer att man egentligen inte vet själv vad novellen handlar om. Ett möte, en betraktelse, ett utsnitt i tiden, javisst, det kan vara fantastiskt om det är vackert skrivet, men det är inte handling i sig. I alla fall när det kommer till novelltävlingar.

Formulera med en mening: ”Min novell handlar om …”.

Låter det intressant? Då kanske du har mig på kroken!

Använd en tydlig scen eller idé

Jag vill ha en scen eller idé som griper tag i mig, något jag kommer ihåg och som väcker känslor och tankar. En novell kan faktiskt bestå av en enda scen. Men noveller helt utan scen är svåra att ens bry sig om. Bara lösa monologer eller tankar, människor det händer saker med, det är just vaghet som jag pratade om tidigare. Tänk gärna på om det är något du faktiskt vill utforska med din novell. En frågeställning. Om du har en sådan, är det också lättare att jurymedlemmen snappar upp den.

Har du något du vill utforska i din novell? Formulera med en mening för dig själv.

Befolka din novell med människor av kött och blod

Många av novellerna jag sorterat bort har antingen helt brustit i sin karaktärsbeskrivning, eller blivit alldeles för navelskådande (långa monologer i jagperspektiv om någon kärlek som aldrig blev av). Försök att befolka dina berättelser med levande människor som man kan känna med och som har ett eget språk och uttryck.

Fråga dig: Vad gör dig nyfiken på denna/dessa karaktär/er?

Humor

Väldigt många bidrag är väldigt allvarliga. Det är som om litteratur inte får vara roligt, men bara för att det finns humor i en berättelse, behöver det inte betyda att berättelsen saknar allvar eller tyngd. Humorn behöver inte ligga i novellens handling, eller vara skojfrisk, men en ton av värme som drar på smilbanden kan räcka långt!

Ett grammatiskt korrekt språk hjälper

Kolla din novell med någon innan du skickar in, stavfel här och där är ingen fara, men en text som genomgående har dålig meningsbyggnad sållas bort rätt snabbt.

Tips: Läs novellen högt för dig själv så att du märker om den flyter fint eller styltar fram.

Undvik att försöka få in för mycket

En novell är kort till formatet. Det är inte en komprimerad roman. Det finns inte en chans att göra samma typ av utvecklingar av trådar. Många av de noveller jag dissat har försökt att få in för mycket och missat hela stycket.

Mitt tips är därför att skala bort både karaktärer och episka ambitioner. Det faller sällan väl ut i helhetsintrycket utan gör ofta att det känns halvfärdigt.

Det räcker inte med en bra knorr

Slutet är såklart något som juryn tittar noga på, men tänk på att det också är det sista man läser. Bedömningen har gjorts långt innan. Det räcker alltså inte med en bra knorr. Slutet kan faktiskt också förstöra en novell som man gillat. Det är som om många tror att det behöver hända något spektakulärt här. Det kan lätt bli krystat!

Det sista stycket är dock det som du lämnar vidare med läsaren. Här märker man ofta om det finns ett budskap, något mer, så finslipa just känslan och budskapet.

Tänk till: Har du något budskap eller särskild känsla du vill förmedla?

Att ha gått igenom denna lista är såklart ingen garanti för vinst, men förhoppningsvis räcker det för att komma förbi det första nålsögat.

Kolla efter aktuella novelltävlingar på Eva Ulleruds blogg Skrivarlyan

/Jens Klitgaard

Har du en egen filosofi?

Som författare har man inte bara möjligheten att förmedla berättelser, utan även sin syn på livet. Och då menar jag inte nödvändigtvis i självbiografisk form.

Många skulle nog hävda att det är något som författare gör omedvetet i sina val av berättelser, karaktärer och miljöer. Men även om säkert en del kan utläsas av det, skulle jag inte som läsare gå in alltför hårt med analysglasögonen för att ta reda på författarens livsåskådning. Det viktiga för läsupplevelsen är sällan vad författarens avsikt är med en skönlitterär berättelse är, utan snarare att den har en engagerande handling och gestaltning. Och bara för att karaktärerna andas en viss moral behöver författaren verkligen inte dela den. Författaren kan däremot vilja ställa en fråga till läsaren genom berättelsen. Och frågan är alltså – vilken?

Detta är definitivt något som jag tycker skiljer en underhållande berättelse från en verkligt intressant – budskapet, vill säga. Men med detta sagt, en skönlitterär text skiljer sig från en debattartikel. En moraliserande berättelse med pekpinnar från författaren är sällan kul att läsa. Viljan att visa sin egen åsikt kan alltså gå ut över gestaltningen och få det hela att kännas som en pamflett nedstucken i halsen. Då når ändå inte budskapet fram till andra än de som redan tycker lika.

För att ett budskap ska nå fram behöver man göra detta till en levande del av berättelsen, något som känns – oavsett vilken livsåskådning man har som läsare. Och för att en författare ska förmedla ett budskap, måste ju denne också ha något att säga (no shit). För att ha något att säga måste man i sin tur ha en egen filosofi (wow!).

Det kanske låter väldigt pretentiöst att ha en egen filosofi, men egentligen är det inte några konstigheter. Alla har en – det är den vi lever efter varje dag och som får oss att göra de val vi gör. Sen är det en helt annan sak om denna filosofi eller livsåskådning är genomtänkt eller inte. Det är det jag tänkte att vi skulle kunna börja med att klura på så smått idag.

Det kan vara svårt att föreställa sig att just din eller min filosofi skulle vara särskilt intressant eller unik. Vi är influerade av varandra, vårt samhälle och den familj vi är född i. Men jag tror ändå att vi alla någonstans har ett eget perspektiv, ett hopkok av allt som vi upplevt och tagit till oss från andra. Som författare är detta perspektiv vår största tillgång. Det som gör att du är du och ingen annan. Kanske till och med det som fått dig att skriva berättelser?

För att börja någonstans med kartläggningen av din filosofi börjar vi med en liten övning.

Övning: Min filosofi

  1. Skriv ned en åsikt/värdering som du brinner starkt för, det kan handla om vad som helst.
  2. Fråga dig själv: Varför har jag den åsikten? På vilket sätt kommer den från:
    – Samhället jag lever i?
    – Min nära omgivning?
    – Från mig själv?
    – Annat?
  3. Skriv nu en kort skönlitterär text på max en sida, där detta budskap kommer fram, utan att ge läsaren pekpinnar.

/Jens Klitgaard

Skriv en årskrönika – från framtiden!

Det är ett nytt år och som alltid i skiftet brukar jag tänka en del på året som gått och det som ska komma. Jag tänker på sådant som kanske kommer hända, både med mig själv och samhället och skriver ned detta för att sortera mina tankar och veta vartåt jag är på väg.

Medan jag håller på med det brukar en av mina favorittankar dyka upp: att det som händer nu kommer att vara historia i framtiden. Jag brukar föreställa mig en lagom lång framtid som jag själv troligen kommer att uppleva. Låt säga 40 år framåt i tiden, 2055 (peppar peppar…). Jag brukar inte nödvändigtvis tänka på hur saker kommer att vara då, men alltså hur vi ser på vår nutid i ett historiskt perspektiv. Det är ganska svårt eftersom man är så mitt uppe i det.

Jag undrar om det kommer vara som jag själv tänker om 70-talet? Att samhället hade helt andra värderingar, kläder, populärkultur, sociopolitiskt landskap och att vi saknade dagens teknologi, mobiler, internet och lågprisflyg (så omvälvande…).

Sen tänker jag på samma gång att folk på 70-talet (jag var själv inte född), måste tänkt att de var mitt i tiden. Kanske till och med nästan i framtiden med tanke på all teknologisk utveckling och politisk rörelse runtom i världen. Tänk bara på alla diktaturer som fanns i vårt närområde!

Och de där visionerna om 2000-talet, med robotar överallt, kärnvapenkrig och rymdresor till andra planeter… Det blev ju inte så mycket med det. Våra fantasier om framtiden är ju ofta mer spektakulära än resultatet, men är det inte fascinerande nog att nuet är så fruktansvärt flyktigt och snart redan passerat?

Folk har ofta varit ganska dåliga på att spå i framtiden, men som författare har vi privilegiet att göra det utan att bry oss om konsekvenserna. Fantasierna om framtiden är också en del av den, för även om de inte förutspår något alls, så säger de något om samtiden de skrivs i – om vad vi längtar till eller fruktar (det brukar ju som oftast vara dystopier som säljer). Och vad skulle vi vara utan dessa fantasier?

Svårt att säga, men jag vill i alla fall hoppas på ett riktigt fantasifullt nästa skrivår! För om det är något världen behöver så är det mer fantasi och människor som vet hur man inspirerar till den.

Övning: Skriv en årskrönika

  1. Skriv en kort egen årskrönika från i år med några viktiga händelser som hänt i ditt liv (max 30 min)
  2. Skriv en lista på saker du vill ska hända 2016
  3. Skriv en till årskrönika, men nu från ett år i framtiden som du tror att du kommer att få uppleva.

Spara din framtida årskrönika på ett säkert ställe…

Gestalta julen!

Jag har tidigare skrivit om att högtider är ett bra exempel på situationer/scener där karaktärernas relationer och värderingar utsätts för en laddning som bär på en historia och som visar på deras speciella karaktärsdrag. Då handlade det om midsommar, men julafton är om möjligt ännu mer traditionstyngd.

Att använda sig av situationer som alla känner till eller har en relation till är tacksamt. Det finns så många normer kring julfirandet. Vem minns inte en jul, eller avsaknaden av den? För även om man inte firar jul så bor vi ju i ett samhälle där de flesta gör det och ofrånkomligen framkallar detta känslor eller minnen som går att ta vara på i skrivandet.

Alla har en åsikt om julen. Vissa älskar den som en stund som samlar familjen, andra tycker att julen enbart visar på samhällets konsumtionshets. Det är också just en helg där din ekonomiska status och inställning till traditioner synas av nära och kära. Är din huvudkaraktär en julhetsare – köper den julgran redan i november och har svingat sig runt på varenda glöggbjudning i stan? eller är denne en som köper julklappar i sista minuten på julafton och helst av allt skulle beställa Thai-take away istället för att sleva i sig julbordet medan morfar Gösta somnar i rödkolen?

Traditioner är utmärkt sätt att visa på hur inbördes relationer i familjen bygger på en tidigare historia och hur just dessa traditioner tar fram karaktärernas bästa och sämsta sidor. Avundsjuka mellan syskon, en mormor som dricker för mycket snaps, en hysterisk pappa som måste få till rätta temperaturen på julskinkan. En mamma som bestämt sig för att endast ge bort julgåvokuvert till Röda korset till alla…

I populärkulturen finns julen ofta med som ett speciellt tema; julskivor, novellsamlingar, julspecialavsnitt av TV-serier, långfilmer som utspelar sig i juletider… Visst handlar det om att tjäna pengar, höja tittarsiffror och följa gängse marknadsföringsrecept, men oavsett anledning så framkallar julen känslor. Och känsloskapande är en stor del av en författares jobb. Så varför inte ta temat i akt?

Här kommer en julövning:

Gestalta en julscen

  1. Välj en scen med julen som utgångspunkt.
  2. Använd dig  av 3 karaktärer
  3. Gestalta en valfri känsla per karaktär (men i samma scen), som man ska kunna uppfatta utan att själva känsloordet står med i texten.

För en lista över olika känslor, kolla in dessa länkar:

Negativa (roligare och fler):

http://www.therightword.info/ nonviolent-communication-nvc/ needs-based-communication-nbc/ negative-feelings-list/ ordlista-kanslor-neg/

Positiva: http://www.therightword.info/ lista-kanslor-pos/

/Jens Klitgaard

Tål du kritik?

Det här är ett tema som återkommer. Jag har skrivit om det förut i olika former, men hur gör man egentligen för att ta emot kritik utan att gå under och bli paralyserad i sitt fortsatta skrivande?

Många som skriver texter och ber om respons säger saker som ”jag gillar raka rör” eller ”jag tål kritik”. Det stämmer säkert för vissa, men andra säger det också för att det hör till att visa sig stark utåt.  När vi sedan får den där ärliga kritiken som vi ber om så visar det sig ofta att det inte var den vi egentligen ville ha. Alla vill ha beröm på ett eller annat sätt, så är det bara. Det är då snarare förmågan att både lyssna på kritiken när den är rättfärdigad – och att kunna slå dövörat till när det behövs – som avgör hur vi bra vi blir på att processa den.

Att tåla kritik är inte lätt och kan få den bäste ur balans. Jag tror att mycket beror på att de texter vi skriver blir som en del av oss själva och i sin tur blir svåra att hålla isär från vår person. När någon kritiserar texten, blir det alltså i tanken som om de kritiserar oss som människor. Men en text är en text, du är du. Och det blir lika fel om man skulle tänka tvärtom, en osympatisk människa kan faktiskt skriva fantastiska texter.

I ett tidigare inlägg skrev jag att det finns oärlig, bristfällig och okänslig respons som bör tas för vad det är – icke-konstruktiv respons. Alla dessa former av kritik kan vara direkt skadliga för ditt skrivande om du inte vet hur du ska hantera dem. Men, du kommer att behöva lära dig att ta emot även sådan respons. För om du inte redan råkat ut för den, så kommer du att göra det förr eller senare.  Sen finns det såklart konstruktiv respons, som underbyggs och känns relevant utan att vara varken inställsam eller okänslig. Sådan kritik är inte ”farlig” just eftersom den är transparent, men till sist är det ändå hur du som textförfattare tolkar den som blir viktig. Hur konstruktiv den än är, så kanske du inte är redo för den.

För att lyckas behandla all sorts kritik väl tror jag att man som författare både behöver ett öppet förhållningssätt till sina texter och odla sin integritet. Detta är något som man tillskansar sig via övning – det vill säga exponering av kritik – och genom att veta vad man vill med sin text. De riktigt etablerade författarna som jag jobbat med har mer sällan problem med att ändra i texten, så länge ändringarna motiveras med något mer än bara mina egna åsikter. För det är nog ändå det den ”ärliga” och konstruktiva kritiken handlar om. En vilja att texten ska bli så bra som möjligt. Och med ”bra” menar jag – nå så nära författarens vision som möjligt, samtidigt som läsaren ska kunna uppfatta den.

Motiveringen i kritiken är nyckeln för mig, får jag respons som jag inte förstår frågar jag vad som menas. Är det en personlig åsikt så behandlar jag den som det, är det ett underbyggt och sakligt påstående så ser jag över texten och gör sen mina val. För även om det är konstruktiv kritik behöver jag inte hålla med. Det är här integriteten kommer in i bilden. Ju ovanare man är vid respons, desto lättare är det också att bli som ett öppet såll för andras idéer. Vet man alltså inte vad man vill, är det lättare att lägga det ansvaret på den som ger responsen. Det är också en fallgrop att lära sig klättra ur. Det är du som är författaren, det är faktiskt din text och dina val oavsett om det är en nobelpristagare i litteratur som ger dig feedback.

 
Om jag summerar hur man bäst lär sig att ta kritik.

1. Var tydlig för dig själv vad du vill förmedla med din berättelse. Det är viktigt att du vet kärnan och vad du inte är beredd att ändra på.

–  Formulera detta i en kort text ( skriv max 10 minuter), välj ett textprojekt som ligger dig varmt om hjärtat.

2. Lär dig identifiera konstruktiv kritik och motsatsen. Detta kan ta väldigt mycket övning. Läs gärna detta tidigare inlägg på samma ämne:

3. Öva på att själv ge konstruktiv feedback till andra. Om man inte själv är medveten om hur arbetet funkar och vilka svårigheter det finns med att ge respons är det också svårare att veta hur man ska tyda den. Ta alla chanser du kan för att ge feedback. Detta kommer både göra dig till en bättre författare och läsare.

4. Exponera dig själv för kritik. Det tror jag är det enda sättet att också förr eller senare kunna separera texten från dig själv. Att få lite hård hud skadar faktiskt inte i det här avseendet. Om du känner att du blir arg, sårad, ledsen osv. förminska inte dina känslor, men se reaktionen som en del av läroprocessen. Fråga dig själv, varför reagerade jag som jag gjorde? Var det för att det var icke-konstruktiv respons som jag skulle klarat mig utan, eller var det för att jag kände mig kritiserad som människa?

5. Fråga, men ifrågasätt inte. Om du inte förstår vad den som ger respons menar, fråga. Men ifrågasätt inte denna persons kunskaper eller dennes åsikter om din text bara för att du inte håller med. Vi har alla våra egna läsningar, och de kommer allra oftast ifrån en god vilja om att göra texten bättre. Den som läser gör dig alltid en tjänst, även om det känns som en björntjänst.

6. Tacka alltid för kritiken. Även om den är helt uppåt väggarna fel. Det är inte du som har blivit kritiserad, det är texten. Även felaktig kritik stärker din förmåga att hantera respons, dessutom stärker den berättelsen eftersom den tvingar dig att motivera motsatsen.

 
Övning: Inget är heligt

Ta fram en bok av en känd författare som du ännu inte läst. Kopiera upp de första fyra sidorna ur inledningen. Ge nu författaren feedback! Finns här något som skulle kunna utvecklas? Ställ frågor i marginalen och markera vad du känner inför de olika styckena och varför. Du får inte läsa resten av boken innan du gjort denna övning.

/Jens Klitgaard

Pin It on Pinterest