Skriv en roman i vinter

Skriv en roman i vinter

Snart är det dags för examen för de 12 lektörerna I  Sveriges första och enda lektörsutbildning. Jag är mäkta stolt över de här smarta och kunniga lektörerna som gått igenom 6-månadersutbildningen med massor av praktik. De gemensamma diskussionerna och genomgångarna har gett dem en styrka som enskilda lektörer saknar – kan jag säga som varit just en sådan.

En av de första aktiviteter de nyutexaminerad lektörerna kommer att genomföra, är att ge respons i skrivkursen Vinterskolan: Skriv en roman.

Kursen är till för dig som

  • vill satsa på att skriva lite varje dag
  • vill påbörja eller fördjupa ett romanprojekt
  • vill få struktur i både romanen och skrivprocessen

Varje deltagare I 10-veckorskursen får sin egen individuella lektör, som ger respons på en sida I veckan.

Skrivkursen startar den 5 december. Läs mer och anmäl dig här!

Action Taker-podden

I detta första avsnitt av Action Taker-podden träffar du oss – de två poddvärdarna, Maria Sundqvist och Ann Ljungberg. Detta är ett dubbelavsnitt, nästan en timme långt. I kommande avsnitt blir det intervjuer med våra förebilder. Vi intervjuar människor som tagit stora kliv, vågat ta sig vidare när livet vänder.

14697128_10153961325817997_1080005946_o

Maria Sundqvist är elittränare i friidrott, ska själv tävla i VM i Australien inom kort och hjälper företagare atttänka som elitidrottare.

Ann Ljungberg lämnade sitt chefsjobb i it-konsultbranschen för att långsegla och skapa en ny tillvaro som författarcoach och företagare.

#mittföretag

Denna månad deltar jag i Linda Hernestal da Silvas #bloggutmaning #bloggsucce för företagare och första uppgiften är att skriva om mitt företag.

Ja, tänk att jag blev företagare!

Under många år jobbade jag i riktigt stora organisationer, det största hade över 100000 anställda och det minsta runt 5000. Jag hade inte den minsta tanke på att starta eget. Men när vi drog iväg på långsegling 2002, min man och jag, hade jag sagt upp mig och skulle “bara vara”. Det var skönt i ett år. Vi ville fortsätta segla och jag ville samtidigt ha fler intellektuella utmaningar så jag började inventera mina intressen och kunskaper – vad skulle jag syssla med? Skrivandet har alltid varit min största hobby och på en del krokiga vägar kom jag att bli författarhjälpare. Jag startade egen firma 2004 med tanken att jobba som lektör, redaktör och arrangör av skrivkurser.

12 år senare har verksamheten vuxit rejält. Jag har fortbildat mig till författarcoach, leder egna skrivkurser runt om i världen, har jobbat med över 1000 manus och har en egen “teveshow” på nätet och roliga samarbeten med andra företagare, t ex Content Bootcamp – ett skrivläger för företagare. I år har jag också startat en 6-månaders utbildning för andra som vill bli lektörer. Till årsskiftet ombildar jag till AB och utökar verksamheten ännu mer, häng med denna månad så berättar jag mer 🙂

Vi seglar förresten fortfarande, båten ligger i USA där vintern kommer att tillbringas.

 

Bli min stjärna!

Ett spännande år väntar. Jag startar AB till årsskiftet och utökar verksamheten. Och jag behöver hjälp! Vill du jobba med mig? Framförallt med kundsupport, administration och marknadsföringsstöd? Läs vidare här.

Författarens yrkessjukdom

G_Fors

Varje vecka under sommaren kommer deltagarna i vår lektörsutbildning presentera sig själva och dela med sig av sina bästa skrivtips. Idag skriver Gärd Fors.

”Det låter spännande…”

Det var inte mitt manus som min vän, den kritikerrosade och minst sagt etablerade, deckarförfattaren kommenterade – det var min beskrivning av 4 dagars skrivkurs i folkhögskolemiljö. Han som skriver med guldpenna eller möjligtvis på guldtangenter blev intresserad och inspirerad av min beskrivning av en skrivkurs. Han som kan allt om story, dramaturgi, gestaltning, karaktärer och perspektiv.

Vad var det då som upplevdes som spännande för honom i en skrivkurs?

Jo, det faktum att detta sätt att skriva löste min skrivkramp och min vän författaren har nu befunnit sig i krampstadiet under större delen av 2016.

Yrkessjukdomar finns inom en mängd yrken och den vanligaste för oss författare är nog skrivkrampen. Enligt Arbetshälsoinstitutet är det viktigt för arbetstagaren att diagnostisera en yrkessjukdom. De anger följande: ” Arbetstagaren kan eventuellt fortsätta, symtomfri eller med lindriga symtom, i sitt arbete om exponeringen minimeras eller undanröjs, eller om olika arbetsarrangemangs- och behandlingsåtgärder vidtas”.

Att minimera eller undanröja exponeringen är knappast det en författare önskar men att däremot vidtaga olika arrangemangs- och behandlingsåtgärder… Vad har jag då insett om hur denna yrkessjukdom kan behandlas? Här kommer några av mina kramplösande tips:

Byt skrivmiljö

Det behöver inte innebära att resa bort – även om det givetvis är det ultimata.

Hitta en lugn/stökig, bekväm/obekväm, normal/annorlunda skrivmiljö. Testa något nytt!

Byt skrivmetod

Låt datorn vila och ta fram papper och penna. Känn hur orden strömmar från pennan till pappret. Låt flödet komma utan att peta med stavfel och ordföljd – redigeringen gör du när du sedan lägger över din text i datorn. Rödmarkeringarna när du skriver på datorn kan få det härligaste flödet att stanna upp och du fastnar i redigering istället för i skrivandet. Skriv, skriv, skriv!

Tjuvlyssna

Sätt dig med en kopp kaffe på ett café och tjuvlyssna på andra. Studera deras kroppsspråk och omvandla det till gestaltning i din text. Lyssna på vad de säger och omvandla det till dialog.

Lyssna med öron och ögon!

Skriv tillsammans med andra

På skrivarkursen, i Facebookgruppen eller i vänkretsen hittar du andra som såväl delar ditt skrivintresse som din ”arbetsskada”. Turas om att välja skrivtema.

Det kan vara att skriva om något som får alla att skratta, gråta, le, känna längtan, känna avsky, äcklas, förvånas, rysa… – och gör det på tid!

Kanske kan du använda texten eller så ser du det enbart som träning. Utmana dig själv och andra!

Läs texten högt

Läs upp din text för dig själv och/eller andra. Lyssna på hur det låter, känn och hör flödet, upplev känslorna och omgivningens reaktioner. Låt dig fascineras av din egen text!

Fråga andra

Fråga dina vänner hur de skulle reagera ifall… Vad de skulle svara på… Vad de skulle göra om… och använd deras svar som inspiration. Säg inte att du ska använda det i din text för då är risken stor att de tänker ut ett konstlat eller klokt svar. Ta tag i det spontana. Våga fråga!

Använd musik som hjälpmedel

För att komma i rätt stämning när en scen skall beskrivas kan musik vara till hjälp. Skapa egna spellistor för att uppnå rätt känsloläge. För att bli glad, ledsen, lugn, upprymd, pigg… Lyssna på texten, harmonierna, klangfärgen – hur kan du spela med detta i din text?

Känn kraften i musiken!

Ta hjälp av naturen

Att sitta på en stubbe i skogen eller en klippa vid havet, rensa hjärnan på alla måsten och bara vara – det är nog ändå den ultimata behandlingsåtgärden. Låt naturen beröra dig så att du i din tur kan beröra andra med dina texter!

 

Om inget av detta hjälper så anses pepparmynta vara starkt kramplösande…

 

Ha en riktigt flödande skrivsommar – det har jag!

 

Gärd Fors driver företaget EkuddenKonsult AB där hon bland annat jobbar som rådgivare, föreläsare och utbildare inom företagande – men hjärtat finns i textskapande. I rollen som skribent, debattör, spökskrivare och författare trivs hon bäst och hon känner ren lycka när hon får grotta ner sig i någon annans manus.

Att komma igång och skriva (igen)

porträtt_sv_v_litet

Varje vecka under sommaren kommer deltagarna i vår lektörsutbildning presentera sig själva och dela med sig av sina bästa skrivtips. Idag skriver Emma Åhlén.

Vill jag vara en person som pratar om att skriva eller en person som faktiskt skriver? Det läste jag i senaste numret av Skriva och det fastnade hos mig. Jag har gått omkring länge nog nu och sagt att jag vill börja skriva igen, men det är dags att sluta prata och faktiskt göra verklighet av det.

Som liten och yngre skrev jag jättemycket och hela tiden och fyllde mina skrivböcker från skolan med mina sagor, böcker, dikter och noveller. Sedan hände något, ungefär i 20-årsåldern. Prestationsångesten gjorde entré och det blev plötsligt viktigt att det skulle bli något. Jag fick skrivkramp, idéerna sinade och det hela dog sakta ut. Jag märkte det knappt själv. Jag gick några kortare skrivarkurser när jag var mellan 20-25 sådär, det hade inte helt lämnat mig. När åren gick och jag började jobba, bildade familj, skaffade hus (och löste därmed fritidsproblemen för all framtid) så har det varit svårt att hitta tillbaka till skrivandet. Lusten har alltid funnits där – att sätta ord på papper och fundera på formuleringar – men något har hållit mig tillbaka. Till viss del får jag den lusten tillfredsställd genom mitt jobb som skribent, och genom att läsa andras manus får jag ta del av andra människors skrivande, vilket är en ynnest. Men det väcker också min egen skrivlust, det gör faktiskt det.

Skrivtips: Att komma till skott
Men hur går man från skrivlust till att faktiskt börja skriva?

Delta i skrivartävlingar. Vi är många som jobbar bäst nära deadline – bestämmer man sig för att delta i en skrivartävling sätter man upp ett mål och en ram för sig själv och sitt skrivande. Texterna ska i regel inte vara så långa och projektet blir därmed inte övermäktigt. Här finns en jättebra lista på aktuella skrivartävlingar.

Rätt tillfälle är nu. Inspiration är inget som kommer flygande av sig själv – det kommer (i bästa fall) när man faktiskt sätter sig och skriver. Författaren Peter De Vries lär ha sagt: ”Jag skriver bara när jag är inspirerad, så jag ser till att jag är inspirerad varje dag klockan 9.” Jan Guillou har uttryckt det på ett liknande sätt: ”Att skriva romaner har inget med inspiration att göra, det är ett nio-till-femjobb. Att vänta på inspiration är det bara amatörer som har råd med. Som proffs gäller det att sätta sig ner och börja skriva.”

Finns det något härligare än att känna skrivflow? När det går lätt och fingrarna dansar fram på tangentbordet. Chansen att få flyt är större om du faktiskt sätter dig vid datorn (eller pappret) än om du sitter vid teven och väntar på inspiration.

Just do it! Stäng av teven, Facebook eller vad det nu är som du prioriterar istället för att skriva. Det handlar om vanor, vanor, vanor … Jag vet allt om det där. Barnen har lagt sig och jag ska bara softa lite och kolla Facebook lite snabbt … Och där gick en timme – till absolut ingenting.

Gå skrivarkurser eller -cirklar, med fysiska träffar eller helt och hållet på nätet. Det finns en uppsjö för alla tänkbara åldrar, smaker och ambitionsnivåer.

Åk bort och skriv! Kräver lite mer av dig men för den som har möjlighet är det fantastiskt. Åk själv eller tillsammans med en skrivarvän. Låna en släktings stuga i skogen eller köp en resa till solen, huvudsaken att du får ro att skriva.

Jag har bestämt mig för att börja skriva igen den här sommaren. Är du med? Antar du utmaningen?

//Emma Åhlén

 

Emma Åhlén driver företaget Bokstavligt Talat där hon bland annat jobbar som frilansskribent, redaktör, språkgranskare och kommunikatör – ja, egentligen allt som har med svenska texter att göra. Hon har läst förlagsutbildningen i Lund och har även en bakgrund som beteendevetare. Emma älskar skönlitteratur men brinner också lite extra för specialpedagogik och socialpsykologi.

Läs mer på: www.bokstavligttalat.se

Vad skapar du idag?

skapartisdag

Jag har infört en ny sak i min företagartillvaro – Skapartisdagar!

Varje tisdag resten av året (om jag inte reser eller håller kurs) kommer jag att skapa något. Det kan vara en bloggtext, en ny kurs, uppfräschning av en gammal kurs, text till en bok, affärsplan till en ny tjänst och så vidare.

Vad skulle DU skapa om du fick en ostörd dag i veckan? Skriva klart din roman? Göra en kampanj för din produkt?

I Facebookgruppen Framgång på ditt sätt kan du vara med och berätta vad du skapar. Häng med vet jag! Idag är det skapartisdag!

Att skriva (med) kroppen

Att skriva (med) kroppen

Varje vecka under sommaren kommer deltagarna i vår lektörsutbildning presentera sig själva och dela med sig av sina bästa skrivtips. Idag skriver Helena Hansen.

Att kroppen och skrivandet hör ihop är något som är ganska självklart. Det är handen som för pennan över pappret, eller fingrarna som rör sig över tangentbordet. Men hur funkar det egentligen? För den franska andra vågen-feministen Hélène Cixous handlar det om att återerövra kroppen genom skrivandet, samtidigt som det är genom kroppen som skrivandet återerövras.  

För att alludera på den amerikanska queer-feministen Judith Butler, som även hon intresserar sig för kroppens materialitet, bland annat i boken Bodies that Matter: On the Discursive Limits of Sex, skulle en kunna säga att Cixous gör både skrivandet och kroppen till en performativ akt, där det är repetitionen av handlingen som skapar både betydelser och verklighet(er).

Kvinnan måste skriva med kroppen, hon måste uppfinna det ointagliga språk som river ned skiljeväggarna, klasserna, retoriken, påbuden och reglerna; hon måste dränka, tränga igenom, övervinna den yttersta resterande diskursen; inklusive den som skrattar åt att behöva uttala ordet ”tystnad” […].”

Så skriver Cixous i sin genreöverskridande essä  Medusas skratt, som först publicerades 1975 i ett nummer av tidskriften Arc, tillägnat Simone de Beauvoir, och sedan i ”Le Rire de la Méduse et autres ironies” (”Medusas skratt och andra ironier”). Visst låter det som om det även skulle kunna handla om skrivkramp, som måste övervinnas? Eller varför inte om en författare som kämpar med att hitta sin egen röst och ett eget språk som sträcker sig över gränser och hegemonier?

Att det för Cixous just är kvinnan som måste skriva med kroppen kanske en kan tänka bort (en liten stund) med tanke på att människor av alla kön kan inta bokmarknaden idag (i alla fall lite lättare än då Cixous skrev sin ironiserande text), men alla kan även lida av skrivkramp som måste, om inte dränkas, så rivas ner. Och hur gör en det?

Varför inte göra som Cixous och studera James Joyce, som hon för övrigt har doktorerat om, eller kanske (ännu hellre?) Virginia Woolf, som krävde ett eget rum, men som även laborerade med olika berättarperspektiv? Båda, t.ex. Woolf i Mot fyren och Joyce i Odysseus, använde sig av en stream-of-consciousness- eller inre monolog-teknik. För varifrån kommer orden som handen skriver? Kanske just från hjärnans meandrar av materia?

Skrivtips: Skriv din egen inre monolog

Även om stream-of-consciousness eller inre monolog är ett berättartekniskt grepp för att gestalta karaktärernas inre röster och sinnesintryck går det (ju!) att tänka att en själv helt hämningslöst kan skriva ner sin inre monolog, eller bara skriva om vad som helst en stund, utan att, paradoxalt nog, tänka för mycket. För det är kanske just en flod eller ström av ord som hjälper dig att både hitta din egen röst och att förlösa dig från skrivkramp.

Mitt förslag är helt enkelt att börja lätt: sätt en timer på 10 minuter och skriv utan att tänka på att du måste följa några grammatiska eller andra språkliga regler, och speciellt inte på att det måste bli särskilt bra. Bara skriv – och lyssna på Hélène Cixous när hon i Medusas skratt utropar:

Och varför skriver du inte? Skriv! Skriften är för dig, du är till för dig, din kropp är din, ta den.  

Tror du inte att du kan skriva? Gör det ändå. Och skratta ironiskt som Cixous Medusa om någon säger att du inte kan. Min tanke är att alla som vill kan lära sig skriva, eller hitta sin egen röst. Det gäller bara att bli av med den där skrivkrampen.

//Helena Hansen

Helena Hansen har gått Lunds universitets Författarskola och har även en master-examen från Sorbonne i Paris i fransk litteraturvetenskap med inriktning genusvetenskap och postkolonialism. Just nu jobbar hon som översättare och content writer, och till hösten kommer hon att börja arbeta som lektör mot författare. Hon kan till exempel hjälpa dig med att utveckla starka karaktärer och att hitta ditt eget språk. Vill du kontakta Helena redan nu kan du mejla henne på helenahansentexta(snabela)gmail.com

Gästbloggen: Ta chansen att “berätta dig själv”

Gästbloggen: Ta chansen att “berätta dig själv”

Varje vecka under sommaren kommer deltagarna i vår lektörsutbildning presentera sig själva och dela med sig av sina bästa skrivtips. Först ut är skribenten Eva Bergengren.

Att skriva och läsa är kommunikation över tid och rum. Tänk om jag hade haft min mormors berättelse, skriven av henne själv ur hennes eget perspektiv. Det är för sent nu. Fast hon var den människa som kanske betydde mest för mig när jag var liten vet jag nästan inget om henne. Ibland kan människor stå oss så nära att vi inte ser dem alls.

För några år sedan råkade jag bli cirkelledare på Vuxenskolan. Ämnet var Skriv om ditt liv. Jag skulle leda en grupp seniorer som hade kommit på den utmärkta idén att berätta sin egen historia. De tänkte på sina barn och barnbarn. ”Jag vill få ner min egen version – medan jag fortfarande minns den”, påpekade någon galghumoristiskt vid första mötet.

Jag hade lite diffusa tankar om hur jag skulle bibringa gruppen mina berättartekniska knep och språkliga färdigheter. Men den som lärde sig mest var jag. Jag fick nio doser av livserfarenhet, insikt, klokhet och berättarglädje varje gång vi träffades. Jag fick Sveriges efterkrigshistoria från dem som var med IRL.

Om alfabetet är den största uppfinning som mänskligheten klurat ut så undrar jag om inte studiecirkeln borde komma in som god tvåa. Under två terminer träffades vi varannan vecka och läste texter, pratade om berättelser och minnen, skickade runt föremål och foton som i sin tur väckte nya minnen och tankar hos deltagarna. Ingen i cirkeln var mer än rent ytligt bekant med någon av de andra sedan tidigare, men efter fem träffar hade jag känslan av att ha känt dessa pensionärer sedan de var små barn.

Den gemenskap som uppstod liknade inget annat vi hade varit med om. Berättelserna kunde handla om tuffa krigsår, stränga lärare och svåra förluster. Lika väl som dråpliga episoder, knasiga syskon, galna grannar, första förälskelsen, utbildning till yrken som inte finns längre, 60-talsmode och musik som alla kände igen och någon gång hade dansat till. Brev, dagböcker, ransoneringskuponger, gamla leksaker, tidningsurklipp, skivor… Det fanns plats för allt och för alla.

Vi gav ett ömsesidigt tystnadslöfte kring det som diskuterades i gruppen och vad som slutligen hamnade i den skrivna texten som barn och barnbarn skulle få, det var vars och ens eget val. Berättelserna blev böcker, wordfiler, utskrifter, allt efter var och ens förmåga och ambitionsnivå. Vi gjorde också en bok tillsammans och fick bokstavligen ett minne för livet (går att läsa här).

Gruppen har fortsatt att träffas, skriva och berätta för varandra och jag har haft flera nya cirklar på Vuxenskolan, med deltagare i olika faser i livet. Jag har blivit snudd på beroende av få höra alla vackra, roliga, sorgliga och enastående historier som deltagarna skriver från träff till träff. Jag träffar riktiga hjältar varje vecka.

Det är alla vi ”vanliga” människor som är samhället. Det är våra erfarenheter som blir historia.

Du är värd att berättas – och ingen gör det bättre än du själv. Att gå i cirkel kan vara ett bra sätt att komma framåt.

 

Skrivtips: Bilda en berättarcirkel

 

För att bilda en berättarcirkel där ni minns och berättar tillsammans kan man göra så här.

1. Hitta din grupp. Ni kanske är några vänner som redan har tänkt tanken? Fråga runt i era respektive kontaktnät om fler är pigga på idén. Varför inte kasta ut en tråd på Facebook eller på föreningens hemsida? Kommer ni från olika sammanhang och inte känner varandra väldigt väl är det bara en fördel.

2. Ta kontakt med något studieförbund om ni behöver hjälp med ledare och lokal. (Ämnet passar också utmärkt för en så kallad kamratcirkel där man inte har en betald lärare utan någon av deltagarna tar ansvar för närvarolistan och fikat.)

3. Välj datum och eventuellt studiematerial. Min erfarenhet är att två veckor kan vara en lagom intervall. Träffas man varannan måndagskväll blir det tid att forska, skriva, läsa och reflektera mellan gångerna. Blir uppehållet längre är det lätt att tappa tråden till varandras berättelser och även till sin egen. Skrivprojekt mår ofta bra av lite grupptryck: Har man en inplanerad träff om en vecka är det större chans att man verkligen skriver.

Här är några böcker som jag tycker är bra och som kan fungera som stöd och inspiration:

  • Skriv ditt liv – handbok i livsberättande av Jenny Eklund. ISBN 978-91-86743-03-1
  • Att skriva om sitt liv – med livskartan på spaning efter minnen, mening och möjligheter av Inga-Lill Valfridsson. ISBN 978-91-7738-730-5.  (Kan vara svår att få tag på i vanliga bokhandeln – sök på antikvariat)
  • Att berätta sig själv – inspirationsbok för  den som vill skriva om sitt liv av Merete Mazzarella. ISBN 978-91-37-14127-5
  • Så gör jag – konsten att skriva av Bodil Malmsten. ISBN 978-91-7738-730-5
  • Det var en gång… om konsten att skriva sitt liv av Marja Bruzaeus och Monica Rönquist-Germanis. ISBN 9789186033200

Några tips från ”mina” berättarcirklar. (Ni kanske kommer på andra. Allt som fungerar är bra. Det viktiga är att alla blir respekterade och att ingen bryter förtroendet.)

  • Sex– sju personer är ett bra antal deltagare. Det är lagom för att samtalet ska få energi och infallsvinklar från olika håll. Helst inte fler än nio. Är gruppen större delar samtalet gärna upp sig i flera mindre delgrupper. Det kan kännas otryggt att dela med sig av i personliga erfarenheter i en större grupp.
  • Ge alla lika mycket tid. Använd timer.
  • Läs upp valda texter i tur och ordning.
  • Ge respons på innehållet och inte språket. (Den diskussionen har sina egna sammanhang och livsberättelsen har inte alltid litterära ambitioner.)
  • Gör en överenskommelse om tystnadsplikt kring det som sägs på träffarna.
  • Cirkeln är rund och alla får plats. Varje person deltar på sin egen nivå och väljer vad den vill dela med sig av och ha respons på. Någon kanske skriver på en närmast litterär nivå, en annan har bara med sig några stolpar som blir stommen till ett samtal och en tredje har hittat gamla fotografier till ett collage med bildtexter. Ni kommer hitta kraft och inspiration av varandras berättelser hur olika ni än är och på vilken nivå ni än väljer att ta er an uppgiften.

/Eva Bergengren

“I hela mitt vuxna liv har jag sysslat med att sätta 29 små grafiska krumelurer i olika ordning på papper eller i datorfiler. Jag slutar aldrig att förundras över vad dessa små tecken förmår. Jag älskar att hålla på med texter och jag läser alltid. Verkligen alltid. När jag inte skriver. Nu ska jag också bli lektör vilket innebär att jag får ännu fler möjligheter att syssla med den enda form av magi jag känner till som verkligen fungerar. Skriftspråket och berättelsen.”

Läs mer om Eva på: www.evabergengren.com

Tips! I slutet av juni startar Eva en webbkurs för ovana skribenter som vill komma igång att skriva

Skriv kort och långt

Skriv kort och långt

En av anledningarna till att jag skriver är för den underbara känslan att få vara helt upptagen i hantverket. Känna det där ruset av att allt utanför är oviktigt, bara låta det hända och skänka rösterna i huvudet en spelplats. Tiden är inte längre i samma dimension och jag vet inte längre om det är jag som skriver berättelsen eller om det är den som leker med mig.

I veckan hade jag en sådan upplevelse, vilket absolut inte inträffar varje gång jag skriver. Vissa dagar är det bara motstånd, andra mer trevande, vissa då jag inte ens lyckas börja. För att skriva långt behöver man visst tålamod och kunna tänka sig bli klar med något avlägset fram i tiden. Problemet är att jag är en ganska otålig person och vill ha saker och ting klart fort. Vill också gärna känna mig duktig och visa upp mina alster så att jag kan gå vidare med något nytt. Därför är det väldigt viktigt för mig att blanda olika typer av skrivande. Jag brukar dela in dem i korta och långa projekt.

De korta projekten gör jag nästan uteslutande i under en intensiv period. Gärna mot deadlines eller tävlingar och gärna bara under några få dagars tid. Fördelen med det är att jag faktiskt släpper en del på mina prestationskrav och får mer gjort. Känslan av att ha färdigställt något kreativt är ju något som är lätt att rida på och spiller över även i de längre projekten.

Genom att arbeta snabbt får jag också en annan typ av energi som jag tror avspeglar sig i texterna. De är kanske inte lika genomtänkta och putsade som de långa, men väger upp med det spontana de fångar i stunden.

Jag vill också gärna få någon att läsa dem ganska direkt efter att jag känner mig klar, vare sig det är med återkoppling eller inte. Att ha ett vittne till sin skrivprocess. Det mättar nämligen behovet av att vara produktiv (åtminstone för stunden).

De långa projekten får ligga och puttra. Ibland kommer det perioder av intensivt skrivande, men det är inget jag räknar med. Jag har förvisso något långsiktigt mål, men försöker ändå undvika att tänka alltför mycket i termer av resultat.

Jag försöker tänka på det lite som med andra praktiska saker. Om jag till exempel ska måla om något hemma så vill jag gärna göra det samma dag som jag kommer på idén. Rida på vågen av min egen lust. Och måla några köksluckor är ju möjligt på en dag, men att bygga ett hus kräver ju viss planering och framförhållning… Man vet ju också att det är lätt att sitta där och planera och drömma om det färdiga huset, men mer krävande att sätta igång. Därför tror jag att båda typerna av skrivande kan göras parallellt och gynnar varandra.

Fördelar med att blanda kort och långt skrivande:

  1. Känslan av att få något gjort med de korta projekten bidrar till mer energi till de långa.
  2. Du behåller ditt skrivande vitalt och stagnerar inte i en och samma idé
  3. Du övar upp din förmåga till att strukturera texter, börja och sluta.
  4. Du kan hitta nya former för ditt skrivande: poesi, noveller, dramatik, manus och kan bli mer mångfacetterad i ditt berättande.
  5. Det långa skrivandet bidrar till ditt språk och din tonsäkerhet i det korta.

Veckans tips är att försöka ha både något kort och långt på gång.

Övning:

Ta 10 minuter och skriv en lista på korta skrivprojekt som du kan jobba med.

Bli ditt husdjur

Bli ditt husdjur

Ni kanske känner igen er. Fram tills det att man sätter sig ned vid datorn för att skriva så har katten varit tyst och lugn, men nu ska den helt plötsligt ha all typ av uppmärksamhet. Och ger sig inte förrän balkongdörren öppnat och stängts sjutton gånger, den fått laddning på laddning med torrfoder och fullkomligt mördat den lilla kattmyntaimpregnerade fejkmusen som man pliktskyldigt dragit över köksgolvet. Skrivtimmen reduceras till ett minimum och trots din parallella insats känner du skuld för att du inte gjort mer för den lilla varelsen. De där uppfordrande ögonen som säger: Du är en dålig människa.

Obs! Detta är inte ett skrivtips om hur du kan få hjälp med att skriva trots husdjur, för i ärlighetens namn, om jag visste någon metod som också lämnade samvetet rent skulle jag skrivit det i första meningen. Har prövat hörlurar, men det får mig att känna mig usel och då kan jag ändå inte tänka på något annat. Och glöm att jag ska försöka stänga in mig i ett rum, stängda dörrar är det värsta min katt vet. Hon krafsar och jamar tills det går hål i både öron och dörr.

Jag tror att skrivande människor är grovt överrepresenterade i husdjursstatistiken. Varför? De hör till skrivarlivet på något sätt verkar det som, i alla fall om man ska tro Aase Berg som skrev om författarens relation till katten i en artikel jag hittat på DN.se. När jag läser den häpnar jag över ett citat ända bak till 1500-tals-filosofen Michel de Montaigne som skrivit ”När jag leker med min katt vet jag aldrig om hon leker med mig eller jag med henne”. Och visst är det fascinerande med djuren, vi kan ju aldrig helt veta vad de tänker…

Kanske handlar det vårt behov av närvaro – som inte pratar. Någon som bevakar vår vardag och som finns där som håller oss på jorden. Nu när jag varit borta länge hemifrån var det faktiskt denna lilla luddboll som jag saknat mest av allt. Hon är helt förmänskligat, dricker vatten ur dricksglas, kissar i badkaret, äter med tassarna och sover självklart i sängen. Hon är dessutom den katt som troligen åkt mest tunnelbana i stan.  Varje dag åker hon med min sambo till jobbet i denna lilla vagn. På cykelsäsongen hänger vi på den på pakethållaren. Det drar glada blickar till sig.

kattvagnen

Även om det inte är särskilt vanligt så finns det faktiskt en del vuxenlitteratur skriven helt ur djurens perspektiv. Bland annat boken Timbuktu av Paul Auster, skriven ur en hunds ögon och så klart klassikern Djurfarmen av George Orwell. I de novelltävlingar som jag har hållit är det också ett stående inslag, nästan alltid kommer det en eller ett par husdjursberättelser.

Och när man tänker på det är det är väl inte så konstigt att dessa själar, som tar upp så stor del av vår vardag och kärlek, också blir en inspirationskälla? För vad ser de egentligen? Vad tänker de på? Ja, det är veckans övning.

Övning:

Se livet ur ditt husdjurs perspektiv (om du inte har något får du föreställa dig). Vad har det för tankar, hur uppfattas du och miljön runtomkring? Vad blir viktigt?

/Jens Klitgaard

Vem blir du på en annan plats?

Vem blir du på en annan plats?

För några månader sen var jag i Argentina för tionde gången, det är på många sätt mitt andra hem på jorden.  Jag har min sambos familj där, men jag känner också något mer som drar mig dit. Eftersom jag behärskar språket och har varit där så pass många gånger att jag kommit förbi känslan av att allting bara är nytt och annorlunda så inbillar jag mig att jag kan jag se platsen bättre för vad den är, och mig i den.

Det är en stor skillnad på sättet som jag var där i början. Då, som turist, ser man ju bara en konstlad mikrovärld av ett land. Klichén. På gott och ont. Det är ju på ett sätt så mycket lättare. Tango, grillat kött i oändlighet och fotboll. Men så är ju inget land. Lika lite som Sverige bara är IKEA, blonda tjejer och vikingar.

Jag går på gatorna i Buenos Aires och ser mig omkring, finns till, eftersom staden är så ofantligt stor rör jag mig mest av allt i stadsdelen där vi bor. Att ta sig från en del till en annan kan vara dagens stora projekt. Det slukar tid och energi. Ett projekt om dagen brukar jag tänka, resten är bonus. Det bor fler invånare i en stadsdel än vad det gör i hela Stockholm, i staden fler än i hela Sverige. Så många människor och så mycket som händer hela tiden. Jag hade känt mig anonym om det inte vore för att alla uppmärksammar mig på att jag inte är härifrån. När jag berättar att jag är från Sverige, undrar de varför jag är här ”Där du bor är det ju så mycket bättre”. Sen har alla någon kusin eller vän till en vän som bor i Sverige (eller Tyskland eller Holland eller Schweiz, för det är samma sak). Och just det, man pratar med varandra här, i kiosker och på restauranger, i taxin (jag finns, du finns, vi existerar). När jag säger att jag gillar att vara här, men inte på grund av köttet, tangon eller fotbollen, så blir de förvånade och ofta lite reserverat stolta.

För mig handlar det om att sakta få tillträde till en plats, vilket jag vet kommer dröja länge än. Det är något man erövrar med de små medlen. Kan jag läsa en bok på spanska blir jag glad, kan jag uppfatta ett skämt blir jag glad, kan jag förstå var 152:ans buss går utan att se ut som ett självlysande frågetecken blir jag glad, kan jag förstå en politisk härva på TV (och det finns det gott om) blir jag glad. Varför, för att jag får känna mig som en del av platsen även fast den inte är min helt och hållet. Små landvinningar som ger mig nytt mod, som gör mig delaktig i livet här.

Jag är samma person var jag än är, MEN, olika delar av min personlighet kommer fram när jag är på en annan plats. När ens vanliga omgivning förändras så händer något. Här känner jag mig mindre oroad, tar saker i ett annat tempo och känner mig närmre en källa av kreativitet och liv, men mer begränsad på ett annat sätt. Säkerhet, jag måste hela tiden tänka på att jag kan bli rånad och vara extra försiktig var jag än går. Tillgången till vänner och nätverk, jag är inte lika självständig och har inte en frihet att ta mig var jag vill, när jag vill. Jag kan inte heller agera på samma sätt som hemma om jag tycker att något är fel, jag censurerar mig själv.

Jag blir hela tiden påmind om att jag ser annorlunda ut, som en turist. Det öppnar vissa dörrar och stänger andra. Folk är intresserad av mig på ett sätt som de inte skulle vara hemma. Men jag får också kämpa för att bli mer än mitt svenska utseende. Bortom klichén. Jag försöker gå så avslappnat som möjligt, för att det ska se ut precis som jag vet vart jag ska, jag väljer kläder som inte skriker extranjero. Jag följer sociala koder så gott jag kan, dricker mate (argentinskt te). Men det är ju bara det ytliga och kanske lurar jag mig själv att jag smälter in, men det dröjer inte länge förrän någon korrigerar mig. Berättar för mig att jag bara är här på besök. Och de har ju rätt, men ändå så fortsätter jag att försöka, för det gör mig glad.

Kort övning (10 minuter):

Hur blir din du eller din romankaraktär när den är på ett ställe som inte är dess ursprungliga miljö. Vilka karaktärsdrag kommer fram? Vilka försvagas? Hur behandlar du/hen språket och de kulturella skillnaderna. Finns någon särskild scen där detta blir tydligt?

Kort övning 2

Beskriv platsen som du känner som hemma, fast från perspektivet från någon som inte hör till den. Vad tror du att de uppmärksammar?

Lång övning

Skriv en kort reseskildring av ett ställe som du varit på, kan du hitta en situation från en resa som frammanade känslor kring existensen som främmande? Där man inte hör till per automatik. Tänk på att det inte behöver vara långt borta, att flytta till en grannkommun eller komma in på en ny arbetsplats kan skapa samma känslor, kanske till och med platsen som man upplever som sitt hem.

/Jens Klitgaard

Pin It on Pinterest