Christian Johansson har just kommit ut med boken Herr Lombardo och är pÃ¥ turne bland bloggarna. Idag har jag nöjet att välkomna honom hit. Eftersom vi bÃ¥da ägnar oss Ã¥t skrivande pÃ¥ ett eller annat sätt och inte bor i Sverige var min stora frÃ¥ga – hur gÃ¥r det med sprÃ¥ket? SÃ¥här skriver han:
Språket som försvann
När Dolph Lundgren blev internationell skådespelare och hade tillbringat hela tre månader utomlands så blev han intervjuad av en svensk reporter som försökte sig på att ställa frågor till stjärnan på svenska. Denna insåg snart att Dolph numera bara pratar engelska. Det var nästan som om han glömt sitt modersmål över en natt.
Det hela blev ganska uppskrivet och även om jag inte känner Dolph och har aldrig ens träffat honom, så är jag helt säker på att han skämtade, eller om det på kvällstidningsmanér förstorades upp och blev till något det inte var. Oavsett vad som än hände så tappar man inte sitt moderspråk så fort. Ja, om man nu inte blir nerslagen av någon beväpnad med en strumpa fylld med tvål. Språket finns kvar även om man bor utomlands i flera år. Jag bodde drygt två och ett halvt år i USA och bor sedan nio år i England och jag pratar fortfarande svenska utan några större svårigheter.
Självfallet är språkbruket ungefär som allt annat – använder man det inte så börjar man tappa vissa delar – och det finns stunder när jag tvingas hejda mig och tänka efter för att hitta ett ord. Jag vet vad det heter på engelska, men kan inte alltid finna det lika lätt när jag söker igenom den svenska ordbanken. Nu efter alla dessa år utomlands så händer det allt oftare att jag pratar med mig själv på engelska och min hustru envisas med att påstå att när jag pratar i sömnen, så är det ofta ett svamlande på engelska. Hemma pratar vi mest engelska. Ofta blir det dock engelska med en blandning av svenska och spanska ord, eftersom min hustru kommer från Madrid. Det har till och med gått så långt att vi börjat skapa våra egna ord som är en mix mellan tre språk och allt det för att hålla hjärnan fullt upptagen.
 Jag jobbar i ett engelskt företag. De flesta människor som jag träffas och umgås med regelbundet pratar engelska och de flesta böcker och tidningar som jag plöjer igenom är också på detta språk. Sålunda blir det mest engelska som jag tänker/talar och skriver. Betyder detta att jag håller på att förlora mitt modersmål? Nej. Aldrig. Det kommer jag aldrig att tillåta. Om du ringde mig i detta nu utan förvarning så skulle jag utan problem prata med dig utan att du ens skulle ha en aning om att jag bott utomlands en stor del av mitt liv. Men att prata i all ära, det blir en helt annan (kettle of fish – vilket var det första som dök upp i huvudet) femma, när det handlar om att skriva på svenska. Framförallt när det gäller långa texter typ ett manus till en roman. Jisses, vilken utmaning det är.
Det är när man börjar skriva, eller snarare när någon korrekturläser det man skrivit som den verkliga utmaningen uppdagas. Visst, modersmålet finns kvar. Det försvinner inte när man nått min ålder, men det börjar smyga sig in små fel här och var. Det kan röra sig om struntsaker. Plötsligt hittar man inte ett ord, eller så har man ett ord i huvudet, men är inte säker på om det verkligen finns eller om det enbart rör sig om någon underlig svengelsk skapelse som ens idoga hjärna knåpat ihop. Jag har börjat att vända på meningar. Det handlar inte alltid om någonting stort som är lätt att upptäcka, utan det rör sig snarare om småsaker, men småsaker kan i många fall vara tillräckligt för att ett annars välskrivet och bra manus ska ratas av en förläggare. För varför ska de bemöda sig med att publicera något av någon som inte vet hur en mening ska formuleras?
Prepositioner är ett annat elände. Förr i tiden satt de i ryggraden. Nu får man plötsligt börja Ibland önskar jag att det man kunde precis som när man tippar stryktips, fick helgardera. Stuva in alla som låter rätt och sedan kan läsaren själv få välja vilken hon eller han föredrar.
Hur behåller man sitt språk? Jag försöker att vässa min svenska genom att köpa på mig en hel del svenska böcker när jag är på besök i Sverige och har dessutom en snäll bror som skickar det bästa ur sitt bibliotek till mig så att jag har att läsa. Jag skriver varje dag. Även om det ibland bara blir en liten blogg eller en halv sida på något manus. Jag läser mitt manus högt. Framförallt de meningar som inte känns helt hundra. Det är lättare att finna fel när man hör det uttalat. Jag trycker upp mitt manus i bokform. Eftersom jag tycker att det är mycket enklare att korrekturläsa och finna fel – språkfel som andra fel när man kan ligga i sängen och läsa istället för att behöva sitta med näsan tryckt mot en skärm. (Jag använder mig av ett självkostnadsförlag som heter Lulu (lulu.com) – rekommenderas för alla er som vill korrläsa i bokform istället på dator). Dessutom är det en skön känsla för självkänslan att redan ha manuset i bokform, även om det är du själv som tvingats punga ut med 200 kronor för att få den tryckt. Jag låter andra läsa manuset och hjälpa till att hitta fel. Jag skickar mitt manus till Sverige och väl där har jag snälla människor som läser igenom det och letar fel. Jag gör minst sju-åtta drafter innan jag skickar det till förlaget. När Herr Lombardo skickades till förlaget i förra året, så betydde det knappast slutet på allt arbete.
Jag hade turen att få jobba med en kvinna vid namn Britt-Marie (eller Hököga som hon också kallas) som gick igenom manuset och utan hennes vaksamma ögon skulle många läsare säkerligen vrida sig likt maskar under spadbladet över mina ibland tveksamma meningar. Huruvida vi lyckades dölja alla spår av min svengelska får framtiden utvisa.
Om min bok
Herr Lombardo utspelar sig i England. Det är en historia som handlar om svåra val, rädsla och vad som händer när man förenar dessa. Jag har valt att kalla den för en thriller, men det är svårt att sätta en korrekt ettikett på en bok. Boken kommer ut på måndag (30 januari) och ges ut på förlaget Ord Text Mening.
Om du är intresserad av att veta mer om boken eller om mig, så är du välkommen att besöka min hemsida: http://christian-johansson.com
Vänligen Christian
Här är några som bloggat om torsdagens skrivmingel:
