Att skriva (med) kroppen

Att skriva (med) kroppen

Varje vecka under sommaren kommer deltagarna i vår lektörsutbildning presentera sig själva och dela med sig av sina bästa skrivtips. Idag skriver Helena Hansen.

Att kroppen och skrivandet hör ihop är något som är ganska självklart. Det är handen som för pennan över pappret, eller fingrarna som rör sig över tangentbordet. Men hur funkar det egentligen? För den franska andra vågen-feministen Hélène Cixous handlar det om att återerövra kroppen genom skrivandet, samtidigt som det är genom kroppen som skrivandet återerövras.  

För att alludera på den amerikanska queer-feministen Judith Butler, som även hon intresserar sig för kroppens materialitet, bland annat i boken Bodies that Matter: On the Discursive Limits of Sex, skulle en kunna säga att Cixous gör både skrivandet och kroppen till en performativ akt, där det är repetitionen av handlingen som skapar både betydelser och verklighet(er).

Kvinnan måste skriva med kroppen, hon måste uppfinna det ointagliga språk som river ned skiljeväggarna, klasserna, retoriken, påbuden och reglerna; hon måste dränka, tränga igenom, övervinna den yttersta resterande diskursen; inklusive den som skrattar åt att behöva uttala ordet ”tystnad” […].”

Så skriver Cixous i sin genreöverskridande essä  Medusas skratt, som först publicerades 1975 i ett nummer av tidskriften Arc, tillägnat Simone de Beauvoir, och sedan i ”Le Rire de la Méduse et autres ironies” (”Medusas skratt och andra ironier”). Visst låter det som om det även skulle kunna handla om skrivkramp, som måste övervinnas? Eller varför inte om en författare som kämpar med att hitta sin egen röst och ett eget språk som sträcker sig över gränser och hegemonier?

Att det för Cixous just är kvinnan som måste skriva med kroppen kanske en kan tänka bort (en liten stund) med tanke på att människor av alla kön kan inta bokmarknaden idag (i alla fall lite lättare än då Cixous skrev sin ironiserande text), men alla kan även lida av skrivkramp som måste, om inte dränkas, så rivas ner. Och hur gör en det?

Varför inte göra som Cixous och studera James Joyce, som hon för övrigt har doktorerat om, eller kanske (ännu hellre?) Virginia Woolf, som krävde ett eget rum, men som även laborerade med olika berättarperspektiv? Båda, t.ex. Woolf i Mot fyren och Joyce i Odysseus, använde sig av en stream-of-consciousness- eller inre monolog-teknik. För varifrån kommer orden som handen skriver? Kanske just från hjärnans meandrar av materia?

Skrivtips: Skriv din egen inre monolog

Även om stream-of-consciousness eller inre monolog är ett berättartekniskt grepp för att gestalta karaktärernas inre röster och sinnesintryck går det (ju!) att tänka att en själv helt hämningslöst kan skriva ner sin inre monolog, eller bara skriva om vad som helst en stund, utan att, paradoxalt nog, tänka för mycket. För det är kanske just en flod eller ström av ord som hjälper dig att både hitta din egen röst och att förlösa dig från skrivkramp.

Mitt förslag är helt enkelt att börja lätt: sätt en timer på 10 minuter och skriv utan att tänka på att du måste följa några grammatiska eller andra språkliga regler, och speciellt inte på att det måste bli särskilt bra. Bara skriv – och lyssna på Hélène Cixous när hon i Medusas skratt utropar:

Och varför skriver du inte? Skriv! Skriften är för dig, du är till för dig, din kropp är din, ta den.  

Tror du inte att du kan skriva? Gör det ändå. Och skratta ironiskt som Cixous Medusa om någon säger att du inte kan. Min tanke är att alla som vill kan lära sig skriva, eller hitta sin egen röst. Det gäller bara att bli av med den där skrivkrampen.

//Helena Hansen

Helena Hansen har gått Lunds universitets Författarskola och har även en master-examen från Sorbonne i Paris i fransk litteraturvetenskap med inriktning genusvetenskap och postkolonialism. Just nu jobbar hon som översättare och content writer, och till hösten kommer hon att börja arbeta som lektör mot författare. Hon kan till exempel hjälpa dig med att utveckla starka karaktärer och att hitta ditt eget språk. Vill du kontakta Helena redan nu kan du mejla henne på helenahansentexta(snabela)gmail.com

Gästbloggen: Ta chansen att “berätta dig själv”

Gästbloggen: Ta chansen att “berätta dig själv”

Varje vecka under sommaren kommer deltagarna i vår lektörsutbildning presentera sig själva och dela med sig av sina bästa skrivtips. Först ut är skribenten Eva Bergengren.

Att skriva och läsa är kommunikation över tid och rum. Tänk om jag hade haft min mormors berättelse, skriven av henne själv ur hennes eget perspektiv. Det är för sent nu. Fast hon var den människa som kanske betydde mest för mig när jag var liten vet jag nästan inget om henne. Ibland kan människor stå oss så nära att vi inte ser dem alls.

För några år sedan råkade jag bli cirkelledare på Vuxenskolan. Ämnet var Skriv om ditt liv. Jag skulle leda en grupp seniorer som hade kommit på den utmärkta idén att berätta sin egen historia. De tänkte på sina barn och barnbarn. ”Jag vill få ner min egen version – medan jag fortfarande minns den”, påpekade någon galghumoristiskt vid första mötet.

Jag hade lite diffusa tankar om hur jag skulle bibringa gruppen mina berättartekniska knep och språkliga färdigheter. Men den som lärde sig mest var jag. Jag fick nio doser av livserfarenhet, insikt, klokhet och berättarglädje varje gång vi träffades. Jag fick Sveriges efterkrigshistoria från dem som var med IRL.

Om alfabetet är den största uppfinning som mänskligheten klurat ut så undrar jag om inte studiecirkeln borde komma in som god tvåa. Under två terminer träffades vi varannan vecka och läste texter, pratade om berättelser och minnen, skickade runt föremål och foton som i sin tur väckte nya minnen och tankar hos deltagarna. Ingen i cirkeln var mer än rent ytligt bekant med någon av de andra sedan tidigare, men efter fem träffar hade jag känslan av att ha känt dessa pensionärer sedan de var små barn.

Den gemenskap som uppstod liknade inget annat vi hade varit med om. Berättelserna kunde handla om tuffa krigsår, stränga lärare och svåra förluster. Lika väl som dråpliga episoder, knasiga syskon, galna grannar, första förälskelsen, utbildning till yrken som inte finns längre, 60-talsmode och musik som alla kände igen och någon gång hade dansat till. Brev, dagböcker, ransoneringskuponger, gamla leksaker, tidningsurklipp, skivor… Det fanns plats för allt och för alla.

Vi gav ett ömsesidigt tystnadslöfte kring det som diskuterades i gruppen och vad som slutligen hamnade i den skrivna texten som barn och barnbarn skulle få, det var vars och ens eget val. Berättelserna blev böcker, wordfiler, utskrifter, allt efter var och ens förmåga och ambitionsnivå. Vi gjorde också en bok tillsammans och fick bokstavligen ett minne för livet (går att läsa här).

Gruppen har fortsatt att träffas, skriva och berätta för varandra och jag har haft flera nya cirklar på Vuxenskolan, med deltagare i olika faser i livet. Jag har blivit snudd på beroende av få höra alla vackra, roliga, sorgliga och enastående historier som deltagarna skriver från träff till träff. Jag träffar riktiga hjältar varje vecka.

Det är alla vi ”vanliga” människor som är samhället. Det är våra erfarenheter som blir historia.

Du är värd att berättas – och ingen gör det bättre än du själv. Att gå i cirkel kan vara ett bra sätt att komma framåt.

 

Skrivtips: Bilda en berättarcirkel

 

För att bilda en berättarcirkel där ni minns och berättar tillsammans kan man göra så här.

1. Hitta din grupp. Ni kanske är några vänner som redan har tänkt tanken? Fråga runt i era respektive kontaktnät om fler är pigga på idén. Varför inte kasta ut en tråd på Facebook eller på föreningens hemsida? Kommer ni från olika sammanhang och inte känner varandra väldigt väl är det bara en fördel.

2. Ta kontakt med något studieförbund om ni behöver hjälp med ledare och lokal. (Ämnet passar också utmärkt för en så kallad kamratcirkel där man inte har en betald lärare utan någon av deltagarna tar ansvar för närvarolistan och fikat.)

3. Välj datum och eventuellt studiematerial. Min erfarenhet är att två veckor kan vara en lagom intervall. Träffas man varannan måndagskväll blir det tid att forska, skriva, läsa och reflektera mellan gångerna. Blir uppehållet längre är det lätt att tappa tråden till varandras berättelser och även till sin egen. Skrivprojekt mår ofta bra av lite grupptryck: Har man en inplanerad träff om en vecka är det större chans att man verkligen skriver.

Här är några böcker som jag tycker är bra och som kan fungera som stöd och inspiration:

  • Skriv ditt liv – handbok i livsberättande av Jenny Eklund. ISBN 978-91-86743-03-1
  • Att skriva om sitt liv – med livskartan på spaning efter minnen, mening och möjligheter av Inga-Lill Valfridsson. ISBN 978-91-7738-730-5.  (Kan vara svår att få tag på i vanliga bokhandeln – sök på antikvariat)
  • Att berätta sig själv – inspirationsbok för  den som vill skriva om sitt liv av Merete Mazzarella. ISBN 978-91-37-14127-5
  • Så gör jag – konsten att skriva av Bodil Malmsten. ISBN 978-91-7738-730-5
  • Det var en gång… om konsten att skriva sitt liv av Marja Bruzaeus och Monica Rönquist-Germanis. ISBN 9789186033200

Några tips från ”mina” berättarcirklar. (Ni kanske kommer på andra. Allt som fungerar är bra. Det viktiga är att alla blir respekterade och att ingen bryter förtroendet.)

  • Sex– sju personer är ett bra antal deltagare. Det är lagom för att samtalet ska få energi och infallsvinklar från olika håll. Helst inte fler än nio. Är gruppen större delar samtalet gärna upp sig i flera mindre delgrupper. Det kan kännas otryggt att dela med sig av i personliga erfarenheter i en större grupp.
  • Ge alla lika mycket tid. Använd timer.
  • Läs upp valda texter i tur och ordning.
  • Ge respons på innehållet och inte språket. (Den diskussionen har sina egna sammanhang och livsberättelsen har inte alltid litterära ambitioner.)
  • Gör en överenskommelse om tystnadsplikt kring det som sägs på träffarna.
  • Cirkeln är rund och alla får plats. Varje person deltar på sin egen nivå och väljer vad den vill dela med sig av och ha respons på. Någon kanske skriver på en närmast litterär nivå, en annan har bara med sig några stolpar som blir stommen till ett samtal och en tredje har hittat gamla fotografier till ett collage med bildtexter. Ni kommer hitta kraft och inspiration av varandras berättelser hur olika ni än är och på vilken nivå ni än väljer att ta er an uppgiften.

/Eva Bergengren

“I hela mitt vuxna liv har jag sysslat med att sätta 29 små grafiska krumelurer i olika ordning på papper eller i datorfiler. Jag slutar aldrig att förundras över vad dessa små tecken förmår. Jag älskar att hålla på med texter och jag läser alltid. Verkligen alltid. När jag inte skriver. Nu ska jag också bli lektör vilket innebär att jag får ännu fler möjligheter att syssla med den enda form av magi jag känner till som verkligen fungerar. Skriftspråket och berättelsen.”

Läs mer om Eva på: www.evabergengren.com

Tips! I slutet av juni startar Eva en webbkurs för ovana skribenter som vill komma igång att skriva

Skriv kort och långt

Skriv kort och långt

En av anledningarna till att jag skriver är för den underbara känslan att få vara helt upptagen i hantverket. Känna det där ruset av att allt utanför är oviktigt, bara låta det hända och skänka rösterna i huvudet en spelplats. Tiden är inte längre i samma dimension och jag vet inte längre om det är jag som skriver berättelsen eller om det är den som leker med mig.

I veckan hade jag en sådan upplevelse, vilket absolut inte inträffar varje gång jag skriver. Vissa dagar är det bara motstånd, andra mer trevande, vissa då jag inte ens lyckas börja. För att skriva långt behöver man visst tålamod och kunna tänka sig bli klar med något avlägset fram i tiden. Problemet är att jag är en ganska otålig person och vill ha saker och ting klart fort. Vill också gärna känna mig duktig och visa upp mina alster så att jag kan gå vidare med något nytt. Därför är det väldigt viktigt för mig att blanda olika typer av skrivande. Jag brukar dela in dem i korta och långa projekt.

De korta projekten gör jag nästan uteslutande i under en intensiv period. Gärna mot deadlines eller tävlingar och gärna bara under några få dagars tid. Fördelen med det är att jag faktiskt släpper en del på mina prestationskrav och får mer gjort. Känslan av att ha färdigställt något kreativt är ju något som är lätt att rida på och spiller över även i de längre projekten.

Genom att arbeta snabbt får jag också en annan typ av energi som jag tror avspeglar sig i texterna. De är kanske inte lika genomtänkta och putsade som de långa, men väger upp med det spontana de fångar i stunden.

Jag vill också gärna få någon att läsa dem ganska direkt efter att jag känner mig klar, vare sig det är med återkoppling eller inte. Att ha ett vittne till sin skrivprocess. Det mättar nämligen behovet av att vara produktiv (åtminstone för stunden).

De långa projekten får ligga och puttra. Ibland kommer det perioder av intensivt skrivande, men det är inget jag räknar med. Jag har förvisso något långsiktigt mål, men försöker ändå undvika att tänka alltför mycket i termer av resultat.

Jag försöker tänka på det lite som med andra praktiska saker. Om jag till exempel ska måla om något hemma så vill jag gärna göra det samma dag som jag kommer på idén. Rida på vågen av min egen lust. Och måla några köksluckor är ju möjligt på en dag, men att bygga ett hus kräver ju viss planering och framförhållning… Man vet ju också att det är lätt att sitta där och planera och drömma om det färdiga huset, men mer krävande att sätta igång. Därför tror jag att båda typerna av skrivande kan göras parallellt och gynnar varandra.

Fördelar med att blanda kort och långt skrivande:

  1. Känslan av att få något gjort med de korta projekten bidrar till mer energi till de långa.
  2. Du behåller ditt skrivande vitalt och stagnerar inte i en och samma idé
  3. Du övar upp din förmåga till att strukturera texter, börja och sluta.
  4. Du kan hitta nya former för ditt skrivande: poesi, noveller, dramatik, manus och kan bli mer mångfacetterad i ditt berättande.
  5. Det långa skrivandet bidrar till ditt språk och din tonsäkerhet i det korta.

Veckans tips är att försöka ha både något kort och långt på gång.

Övning:

Ta 10 minuter och skriv en lista på korta skrivprojekt som du kan jobba med.

Bli ditt husdjur

Bli ditt husdjur

Ni kanske känner igen er. Fram tills det att man sätter sig ned vid datorn för att skriva så har katten varit tyst och lugn, men nu ska den helt plötsligt ha all typ av uppmärksamhet. Och ger sig inte förrän balkongdörren öppnat och stängts sjutton gånger, den fått laddning på laddning med torrfoder och fullkomligt mördat den lilla kattmyntaimpregnerade fejkmusen som man pliktskyldigt dragit över köksgolvet. Skrivtimmen reduceras till ett minimum och trots din parallella insats känner du skuld för att du inte gjort mer för den lilla varelsen. De där uppfordrande ögonen som säger: Du är en dålig människa.

Obs! Detta är inte ett skrivtips om hur du kan få hjälp med att skriva trots husdjur, för i ärlighetens namn, om jag visste någon metod som också lämnade samvetet rent skulle jag skrivit det i första meningen. Har prövat hörlurar, men det får mig att känna mig usel och då kan jag ändå inte tänka på något annat. Och glöm att jag ska försöka stänga in mig i ett rum, stängda dörrar är det värsta min katt vet. Hon krafsar och jamar tills det går hål i både öron och dörr.

Jag tror att skrivande människor är grovt överrepresenterade i husdjursstatistiken. Varför? De hör till skrivarlivet på något sätt verkar det som, i alla fall om man ska tro Aase Berg som skrev om författarens relation till katten i en artikel jag hittat på DN.se. När jag läser den häpnar jag över ett citat ända bak till 1500-tals-filosofen Michel de Montaigne som skrivit ”När jag leker med min katt vet jag aldrig om hon leker med mig eller jag med henne”. Och visst är det fascinerande med djuren, vi kan ju aldrig helt veta vad de tänker…

Kanske handlar det vårt behov av närvaro – som inte pratar. Någon som bevakar vår vardag och som finns där som håller oss på jorden. Nu när jag varit borta länge hemifrån var det faktiskt denna lilla luddboll som jag saknat mest av allt. Hon är helt förmänskligat, dricker vatten ur dricksglas, kissar i badkaret, äter med tassarna och sover självklart i sängen. Hon är dessutom den katt som troligen åkt mest tunnelbana i stan.  Varje dag åker hon med min sambo till jobbet i denna lilla vagn. På cykelsäsongen hänger vi på den på pakethållaren. Det drar glada blickar till sig.

kattvagnen

Även om det inte är särskilt vanligt så finns det faktiskt en del vuxenlitteratur skriven helt ur djurens perspektiv. Bland annat boken Timbuktu av Paul Auster, skriven ur en hunds ögon och så klart klassikern Djurfarmen av George Orwell. I de novelltävlingar som jag har hållit är det också ett stående inslag, nästan alltid kommer det en eller ett par husdjursberättelser.

Och när man tänker på det är det är väl inte så konstigt att dessa själar, som tar upp så stor del av vår vardag och kärlek, också blir en inspirationskälla? För vad ser de egentligen? Vad tänker de på? Ja, det är veckans övning.

Övning:

Se livet ur ditt husdjurs perspektiv (om du inte har något får du föreställa dig). Vad har det för tankar, hur uppfattas du och miljön runtomkring? Vad blir viktigt?

/Jens Klitgaard

Vem blir du på en annan plats?

Vem blir du på en annan plats?

För några månader sen var jag i Argentina för tionde gången, det är på många sätt mitt andra hem på jorden.  Jag har min sambos familj där, men jag känner också något mer som drar mig dit. Eftersom jag behärskar språket och har varit där så pass många gånger att jag kommit förbi känslan av att allting bara är nytt och annorlunda så inbillar jag mig att jag kan jag se platsen bättre för vad den är, och mig i den.

Det är en stor skillnad på sättet som jag var där i början. Då, som turist, ser man ju bara en konstlad mikrovärld av ett land. Klichén. På gott och ont. Det är ju på ett sätt så mycket lättare. Tango, grillat kött i oändlighet och fotboll. Men så är ju inget land. Lika lite som Sverige bara är IKEA, blonda tjejer och vikingar.

Jag går på gatorna i Buenos Aires och ser mig omkring, finns till, eftersom staden är så ofantligt stor rör jag mig mest av allt i stadsdelen där vi bor. Att ta sig från en del till en annan kan vara dagens stora projekt. Det slukar tid och energi. Ett projekt om dagen brukar jag tänka, resten är bonus. Det bor fler invånare i en stadsdel än vad det gör i hela Stockholm, i staden fler än i hela Sverige. Så många människor och så mycket som händer hela tiden. Jag hade känt mig anonym om det inte vore för att alla uppmärksammar mig på att jag inte är härifrån. När jag berättar att jag är från Sverige, undrar de varför jag är här ”Där du bor är det ju så mycket bättre”. Sen har alla någon kusin eller vän till en vän som bor i Sverige (eller Tyskland eller Holland eller Schweiz, för det är samma sak). Och just det, man pratar med varandra här, i kiosker och på restauranger, i taxin (jag finns, du finns, vi existerar). När jag säger att jag gillar att vara här, men inte på grund av köttet, tangon eller fotbollen, så blir de förvånade och ofta lite reserverat stolta.

För mig handlar det om att sakta få tillträde till en plats, vilket jag vet kommer dröja länge än. Det är något man erövrar med de små medlen. Kan jag läsa en bok på spanska blir jag glad, kan jag uppfatta ett skämt blir jag glad, kan jag förstå var 152:ans buss går utan att se ut som ett självlysande frågetecken blir jag glad, kan jag förstå en politisk härva på TV (och det finns det gott om) blir jag glad. Varför, för att jag får känna mig som en del av platsen även fast den inte är min helt och hållet. Små landvinningar som ger mig nytt mod, som gör mig delaktig i livet här.

Jag är samma person var jag än är, MEN, olika delar av min personlighet kommer fram när jag är på en annan plats. När ens vanliga omgivning förändras så händer något. Här känner jag mig mindre oroad, tar saker i ett annat tempo och känner mig närmre en källa av kreativitet och liv, men mer begränsad på ett annat sätt. Säkerhet, jag måste hela tiden tänka på att jag kan bli rånad och vara extra försiktig var jag än går. Tillgången till vänner och nätverk, jag är inte lika självständig och har inte en frihet att ta mig var jag vill, när jag vill. Jag kan inte heller agera på samma sätt som hemma om jag tycker att något är fel, jag censurerar mig själv.

Jag blir hela tiden påmind om att jag ser annorlunda ut, som en turist. Det öppnar vissa dörrar och stänger andra. Folk är intresserad av mig på ett sätt som de inte skulle vara hemma. Men jag får också kämpa för att bli mer än mitt svenska utseende. Bortom klichén. Jag försöker gå så avslappnat som möjligt, för att det ska se ut precis som jag vet vart jag ska, jag väljer kläder som inte skriker extranjero. Jag följer sociala koder så gott jag kan, dricker mate (argentinskt te). Men det är ju bara det ytliga och kanske lurar jag mig själv att jag smälter in, men det dröjer inte länge förrän någon korrigerar mig. Berättar för mig att jag bara är här på besök. Och de har ju rätt, men ändå så fortsätter jag att försöka, för det gör mig glad.

Kort övning (10 minuter):

Hur blir din du eller din romankaraktär när den är på ett ställe som inte är dess ursprungliga miljö. Vilka karaktärsdrag kommer fram? Vilka försvagas? Hur behandlar du/hen språket och de kulturella skillnaderna. Finns någon särskild scen där detta blir tydligt?

Kort övning 2

Beskriv platsen som du känner som hemma, fast från perspektivet från någon som inte hör till den. Vad tror du att de uppmärksammar?

Lång övning

Skriv en kort reseskildring av ett ställe som du varit på, kan du hitta en situation från en resa som frammanade känslor kring existensen som främmande? Där man inte hör till per automatik. Tänk på att det inte behöver vara långt borta, att flytta till en grannkommun eller komma in på en ny arbetsplats kan skapa samma känslor, kanske till och med platsen som man upplever som sitt hem.

/Jens Klitgaard

Gestalta din irritation

Gestalta din irritation

Karaktärsdrag kan gestaltas på en mängd olika sätt. Hur beror på oss och ju mer vi känner att något påverkar oss, desto större chans är det att vi kan förmedla det effektivt till en läsare. Jag brukar ofta utgå ifrån personer i min närhet. Hur mycket vi än älskar någon så finns det ju drag hos dem som irriterar oss, eller som får oss själva att bete oss på ett visst sätt. För det är ju just i dynamiken mellan de olika karaktärerna, eller mellan en karaktär och läsare, som gestaltningen sker. Där vi blir aktiva och sätter oss in i situationen.

Den här gången blir det en äldre manlig släkting som faller under luppen. För ett tag sen var vi på semester tillsammans och delade samma lägenhet.

Jag är en person som behöver många timmar själv under dagen för att må bra, så även de övriga i sällskapet. Han i motsats, vet inte vad han ska göra med sig själv och blir rastlös, en känsla han snabbt gör oss andra ansvariga till att stilla. Han frågar uppenbara frågor bara för att ha något att göra ”Arbetar du?”, involverar oss alla i att leta efter sina badbyxor som han anklagar någon annan att ha förlagt (medan de hela tiden låg i bilen). Det mest irriterande draget är att han svarar ”Vad?” på vad man än säger till honom. Man måste därför upprepa det man vill kommunicera minst en gång oavsett hur tydligt man sagt det från början. Det är som om han inte bryr sig om att lyssna den första gången. Min mottaktik blir att göra precis samma sak med honom. Inte för att det funkar, men det känns åtminstone lite tillfredställande. En intressant dynamik uppstår.

Här har alltså karaktär A (min släkting), skapat en reaktion i karaktär B (mig) som C, (läsaren) kan känna igen sig i och komplettera med egna erfarenheter. B:s respons med att inte bara enkelt finna sig i situationen, skapar i sin tur dramatik. Scenen är skriven ur B:s perspektiv vilket också säger något om dennes egna karaktärsdrag, läsaren förväntas identifiera sig med B, men behöver inte ensidigt stå på B:s sida, utan kan förstå att A också har känslor och reagerar på detta sätt av en anledning. Men för det krävs viss fördjupande information. Min släkting är nästan döv på ena örat, han är glad att vara på semester som han inte varit på flera år och vill gärna umgås med oss så mycket han kan.

Det är viktigt att vi inte glömmer bort varför personerna/karaktärerna gör som de gör och att vi kan känna med dem alla. Därför behöver vi sätta oss in i hur de tänker och vad saker och ting kommer ifrån – vilket ju oftare är lättare att veta med personer som är i vår närhet, eftersom vi också känner till deras historia.

Hur som helst. Att observera de karaktärer i vår närhet och deras egenheter, särskilt de vi känner bäst, är ovärderligt för vårt berättande. Detta även om vi bara lånar delar av deras karaktärsdrag till våra egna påhittade personer.

Dagens övning blir därför att i 15 minuter:

  1. Välja en person i din närhet.
  2. Tänka på hur personen irriterar dig, skriv en snabb lista.
  3. Försök nu att skriva ned särskilda uttryck eller situationer som detta brukar utspela sig.
  4. Spara dessa att använda till någon av dina karaktärer. Kom ihåg att du kan behålla kärnan av situationen, men byta ut detaljer så att ingen behöver känna sig utpekad i onödan.

Utökad övning:

Skriv ut en scen som uppenbarat sig från övningen ovan. Skriv den först ur ditt eget perspektiv, sedan ur dennes vars beteende du irriterar dig på.

Vad vill texten?

Vad vill texten?

För ungefär ett år sedan gick en skrivlärare till mig ur tiden och jag tänker på honom då och då när jag gör mina lektörsläsningar. Han var både författare och pedagog, en person som sett många av de senaste årtiondens svenska debutanter i sitt klassrum. Om det är något jag kommer ihåg från hans sätt att lära ut så är det att man alltid ska utgå från vad som är bäst för texten.

”Den här texten vill något annat” sa han ofta. Att texten ”vill något” är ju på ett sätt en ganska underlig tanke. Men för mig var det på samma gång helt logiskt. Texten har en vilja, författaren behöver inte nödvändigtvis ha samma. Men när de går åt samma håll så är det lättare att skriva något som känns äkta. Hela tanken om att texten är ”heligare” än författaren är också ett sätt att förstå att jag som skrivande alltid kan utveckla mig och mitt hantverk till att bli så pass bra som texten kräver. Så att säga, idén och textens vilja finns där bakom, sen gäller det att mejsla fram den så gott det går.

Det var många gånger som jag och mina klasskamrater inte höll med honom. ”Vad vet du om vad texten vill? Det är ju jag som har skrivit den”, ville jag gärna säga men lät bli. För när jag läst igenom den igen och tänkt efter så visade det sig ofta att han hade rätt. Han visste mer om min texts vilja än jag själv eftersom han kunde separera den från mitt något trubbiga hantverk.

Nu när jag själv börjat ha skrivelever eller ger lektörsläsningar så försöker jag alltid lyssna efter vad som är textens vilja och vad som är författarens – och jag tror att jag börjar se vad han menade. Det är något som kommer fram tydligare och tydligare ju fler texter man läser. Som läsare vill vi väldigt sällan tänka på att det finns en författare bakom. Vi vill vara helt inne i berättelsen. Några varningssignaler är när jag märker att en författare varit för förtjust i en mening, har några favoritord som återkommer genom hela berättelsen, har lagt till en karaktär som känns konstruerad eller putsat till en situation för att få den att passa in med sina egna värderingar. Detta är exempel på sådant som gör att jag ”kommer ur berättelsen” och börjar tänka på författarens närvaro.

Jag själv lär mig extremt mycket av att ha elever. Saker som jag själv snappat upp, blir jag nu tvungen att formulera och få någon annan att förstå. Inget har utvecklat mitt eget skrivande så mycket som att försöka utveckla andras. Särskilt när jag får frågor på mina kommentarer som: ”Hur menar du egentligen med att texten vill något annat?”

Dagens övning handlar därför om att lyssna på sin text.

Övning

Kan du hitta ställen i texten där du själv blir för närvarande och där det inte är mening att fokus ska ligga på dig?

Titta efter:

  • Ord som återkommer som du gärna använder, men som kanske inte passar karaktären eller berättelsen.
  • De meningar som du är mest förtjust i. (Varför är du det?)
  • Berättarrösten, finns det gånger som det är ”du” som vill säga något eller där det känns otydligt. Använder du berättelsen som ett verktyg för att få ut dina egna åsikter?
  • Tydliga politiska inslag som kommer från dig, som egentligen inte rimmar med karaktären. Kan det kännas som propaganda?
  • Ställen som du ändrat/tillrättalagt för att du inte vill framstå som konstig/löjlig/dum/elak osv. (Övning i att separera texten från DIG)
  • Passager som är din humor, men inte nödvändigtvis passar berättelsen/karaktären.
  • Smala referenser som en oinvigd inte förstår

När du hittat dem så kan du nu börja tänka på vad du ska göra åt dem. Vad får vara kvar och vad kan tas bort/ändras? Det viktiga med detta är att du själv blir uppmärksam på vad du gör. Lyssna på texten. Vad vill den

/Jens Klitgaard

En gång till – med känsla!

En gång till – med känsla!

Låt oss en gång för alla inse det. Att skriva skönlitterärt handlar mest av allt om en sak: att förmedla känslor. Inget annat är så viktigt för en bra läsupplevelse som detta. Du kan skriva hur snyggt som helst, framlägga geniala handlingsstrukturer eller ha den djupaste symboliska betydelsen i en text, men förmedlar den ingen gripbar känsla hos läsaren faller den ändå platt.

En författares farligaste fiende är det slentrianmässiga, det likgiltiga, det tråkiga och det själlösa. Känslor gör att vi engagerar oss som läsare. Känslor är liv och vi vill ha kött och blod, gestaltning. Som jag varit inne på tidigare räcker det inte med att rakt upp och ned berätta ”Hon kände sig” si och så. Det är faktiskt inte hur karaktären känner sig som är det viktiga (även om det hör ihop), det är hur vi som läsare reagerar på det som skrivits och vilka känslor det frammanar i oss. Och som ni förstår – det går inte att kontrollera var och ens individuella reaktion eller upplevelse. Det är en del av tjusningen med att skriva, att en sak kan innebära så mycket olika saker för olika människor. Men om vi vet om vilken känsla vi vill förmedla så har vi kommit en lång bit.

Jag tror att vi ibland försöker lite för mycket. Komplicerar det i onödan. Det är så lätt att gå in i det logiska, eller logistiska eller saker runt omkring som är av mindre betydelse. Låt säga att en karaktär ska från A till B. På vägen dit råkar ut denne ut för en hemsk olycka. Vi vill förmedla rädsla. Var ska fokus ligga för att komma närmast känslan?

Det finns inte bara ett sätt svara på den frågan, men det är frågan som är svaret. Förstår ni hur jag menar? Om vi som författare väljer att fokusera på att få fram känslan i en situation så kommer det betydligt oftare också att kännas hos läsaren.

KORT ÖVNING:

Skriv ut exemplet om olyckan som jag angivit ovan i en kort scen. Försök att förmedla just rädsla på ett sätt som känns när man läser det. Skriv max 15 minuter.

LÅNG ÖVNING:

  1. Kolla igenom ditt romanmanus/utkast och välj ut några passager som du anser vara nyckelscener.
  2. För dessa scener, skriv en lista på de känslor som du vill förmedla hos läsaren. Om det är flera i en scen, välj den som är viktigast.
  3. Be någon läsa dessa stycken och fråga personen vilken känsla de får (nämn inte vad du tänkt). Är det samma? Vad anser de vara orsaken i texten till att de känner som de känner?

Förresten, vad får ni för känsla när ni tittar på bilden ovan?

/Jens Klitgaard

Att skriva tillsammans?

Att skriva tillsammans?

Visst är det sant att många av oss behöver vara helt för oss själva i skrivandet. För många är detta naturligt och en förutsättning, för andra så är avsaknaden av en kollektiv process svårhanterlig. Ingen som sätter dina ramar, ingen som tvingar dig att bli färdig, förutom du själv. Dessutom krävs det att du ensam står för energin, kunskapen och hela hantverket…

Ibland suktar jag något enormt efter en gemenskap och ett nytt sätt att skriva, ibland tycker jag att det är väldigt skönt att vara själv. Det senaste åren har jag i princip suttit ensam merparten av mina arbetsdagar. Inte så att jag enbart skrivit under dessa timmar, verkligen inte, men jag har i stort sett endast mig själv som sällskap. Som tur är trivs jag ganska bra med det, särskilt som jag kan jobba på egna tider och på många sätt sätta mina egna villkor, men behöver jag ens säga att det också kan bli påfrestande? Ibland känner jag en rundgång av tankar och kan inte komma loss. Mina lungor andas samma använda luft, det blir tungrott och jag kan sitta flera timmar och bara stirra på skärmen. Demonerna kommer fram.

Jag vet att de allra flesta som skriver också har ett annat ”vanligt” jobb, något som håller en på jorden, for good and bad.  Mitt problem är att jag alltid har ogillat att ha en traditionell arbetsplats, folk som flåsar en i nacken, vill saker, obligatoriska fikapauser och onödigt långa möten och konflikter över småsaker, så jag har löst det på ett annat sätt. Men det kan också vara bra med ett mellanmänskligt utbyte… Jag förstår det. Ibland kan ju faktiskt det bästa för skrivandet vara att bara gå ifrån skärmen och träffa lite folk istället. Byta vardagliga kommentarer, finnas till i ett sammanhang.

Inom film och TV så är samarbetsprocessen i skrivandet ofta en förutsättning för att saker ska kunna bli gjorda, något som jag också har goda erfarenheter av. Det är kul att byta idéer, spåna karaktärer och få inspiration och energi av varandra. Men att skriva en roman på det sättet… tillsammans med någon? Tanken tar ändå emot. Det har nog en del att göra med den här gamla föreställningen om det ”ensamma geniet”, att det liksom är så det går till, men handlar också om att jag tänker att det är lättare att skriva själv. Uttrycka mig. Eller är det bara en egenuppsatt begränsning utan täckning? En del skönlitteratur på senare tid har ju skrivits av författarduos och andra konstellationer, bland annat den framgångsrika ”Cirkeln”-duon: Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg.

Kanske är det en ny trend som kommer hålla i sig och få flera intresserade av att bryta idén om det ensamma författargeniet? Vem vet, kanske kommer vi någon gång i framtiden till och med se ett nobelpris i litteratur som ges till en duo eller ett skrivarkollektiv?

Hur som helst så handlar veckans övning om att skriva tillsammans.

Kort övning (skriv i ca 10 min)

  • Lista fem saker som skulle vara spännande med att skriva tillsammans med någon eller några.
  • Vad skulle den personen behöva ha för egens kaper för att kunna jobba med dig?
  • Vad tror du att du skulle behöva kompromissa med för att få det att funka?

Längre övning

Pröva att skriva en text tillsammans med någon eller några. Börja enkelt med någonting kortare. Detta kan vara en väldigt bra övning för att också få syn på sitt eget sätt att använda språket.

Några olika metoder:

Stafettnovell – Den ena börjar, den andra fortsätter, växla så till dess att novellen är klar. Gå sedan igenom den tillsammans och redigera den så att språket känns enhetligt.

Följetong – skriv varsitt avsnitt i en egen längre berättelse. Försök fånga och hålla varandras ton och språk (den som börjar bestämmer). Testa att se om det går att hitta en gemensam nämnare.

Skriv varsin karaktär och växla deras kapitel – Det kan vara väldigt svårt att hålla samma språk. Ett trick för att komma runt det kan vara att skriva en egen karaktär som får låta på ett eget sätt.

Kom ihåg att det kan vara bra att testa först att leka med övningarna innan ni bestämmer er för ett långt projekt.

/Jens Klitgaard

Förhöj verkligheten!

Förhöj verkligheten!

Ni kanske har hört talas om genren magisk realism? För att ge en kort definition kan man beskriva den med orden ”förhöjd verklighet”. Det vill säga, det handlar om berättelser som utspelar sig i verkligheten, men där det finns en overklig dimension i historien som accepteras som en naturlig del av den.

Genren brukar ofta sammankopplas med latinamerikansk litteratur, till exempel Gabriel Garcia Marquez “100 år av ensamhet”, men innefattar även en stor vidd av litteratur från många kontinenter. Selma Lagerlöf var en svensk föregångare som långt innan genren fick sitt genomslag och namn skrev på detta sätt.

Jag har alltid fascinerats av magisk realism, genren ger både plats för det drömska och overkliga men förankrar det i vår värld på ett sätt som ofta har gör att vi tvivlar på vår egen verklighetsuppfattning. Det handlar till viss del om att öppna för det okända, och få det att kännas inuti. Medan vi i fantasy oftare kommer till nya världar med andra regler, vrids här reglerna i vår egen värld – det verkliga och det overkliga sida vid sida.

Många författare i denna genre har också en förmåga att vända sig både till en stor publik samtidigt som de gillas av kritikerna (vilken annan genre gör det?). Det är som om litteratur inom detta fält svävar mellan att vara både intellektuell och underhållande – fantasieggande – och tilltalar därför både hjärna och hjärta (om de nu skulle få för sig att vara separerade).

Denna vecka vill jag därför att vi ska försöka skriva lite magisk realism.

KORT ÖVNING

Skriv i 10 minuter om en dröm du haft, fast på ett sätt som om den vore helt verklig. Fortsätt skriva om händelser dagen efter drömmen utan att kommentera själva uppvaknandet. Du får alltså inte kommentera det konstiga i skeendena utan ska låta drömmen vara lika verklig som dagen då du vaknar. Det är helt ok att låta dagen och drömmen blandas ihop kronologiskt.

LÅNG ÖVNING (ca 30 min – 1 h)

Skriv en kort text där du utgår ifrån en verklig miljö och plats, men där någonting sker som går utanför vanlig logik. Skriv detta på ett sätt så att varken berättaren eller karaktären reflekterar över det som något onaturligt. Det bara händer.

Exempel på några författare som skrivit magisk realism förutom ovan nämnda: Julio Cortázar, Haruki Murakami, Isabel Allende, Mikhail Bulgakov och Angela Carter. För en lång lista på böcker och författare inom genren, kolla in: http://www.goodreads.com/list/show/143.Favorite_Magical_Realism_Novels eller: http://en.wikipedia.org/wiki/Category:Magic_realism_writers

/Jens Klitgaard

8 tips för att lindra prestationsångest

8 tips för att lindra prestationsångest

Prestationsångest är något som de allra flesta av oss har i olika skeden av vår skrivande process. Vissa har det mest hela tiden (jag själv, ironiskt nog), andra har det i tidiga skeden, en del när de väl är färdig med den skapande processen och ska gå in i redigeringen, och en del när de är redo för att lansera. Perfektionismen blir total och nojorna om att man inte duger och att andra människor hela tiden skriver bättre är mer produktiva och framgångsrika blir outhärdliga …

Det här är tips som jag tycker brukar funka för mig (men trots det brukar jag glömma bort dem om och om igen). Hoppas i alla fall att de kan komma till nytta för någon.

Vad är nästa lilla steg?

Vi kreativt skapande människor tenderar ofta att fokusera på det stora slutmålet med våra idéer och alster. Just att vi ger oss in i att skriva färdigt en roman, eller till och med en hel serie böcker skapar oundvikligt en stress. Vi ser det stora målet och det kan kännas oöverstigligt. Dessutom ska det vara perfekt även om det är den första gången vi gör det.  Det är lätt att bli handlingsförlamad, tappa sugen, gå in i detaljer eller helt enkelt skjuta upp den själva skrivande processen till ett senare tillfälle.

Jag menar inte att det är dåligt att ha en stor vision, det är helt nödvändigt! Men vi behandlar ofta den skrivande processen enbart som en väg till slutmålet istället för det roliga, kreativa och lustfyllda arbetet som det faktiskt är.

TIPS: Vad är nästa lilla steg som du kan bli klar med?

Använd små skrivstunder

Vi tänker ofta att vi behöver lång tid för att verkligen sitta och tänka och skriva. Men få av oss har den lyxen i vardagen. Att kunna använda de små stunderna kan i sin tur sänka prestationshetsen (den självpåtagna), för det är omöjligt att tänka att man ska hinna skriva särskilt mycket på en halvtimme. Men det räcker för att sätta igång hjärnan och kan öppna upp för oväntad energi och skrivlust.

TIPS: Använd dig av korta skrivstunder som sätter igång processen.

Behåll en del för dig själv – men våga också be om hjälp

Genom att prata om att man skriver inför andra kan ha både positiva och negativa konsekvenser beroende på vilka dessa människor är. Är man inne i en period med mycket prestationsångest är det hög risk att det sätter onödig press att prata om skrivande med folk som inte förstår den kreativa processen. Dessa kommer att fråga ”Hur går det med skrivandet då?”. Då tvingas antingen ljuga/undanhålla sanningen för sig själv och andra eller tvingas förklara sina egna våndor och få jobbiga tips och följdfrågor som man inte vill ha.

Samtidigt kan ju det vara just hjälp att komma vidare som man behöver. Och att då ha tillgång till en grupp med andra skrivande människor som förstår processen, eller någon som man litar på i dessa frågor kan vara guld värt. Ventilerar man sin prestationsångest och lyssnar på andras, kan man också få syn på sina rädslor med ett annat perspektiv. Kanske får man höra just de ord man själv behöver…

TIPS: Behåll din skrivprocess för dig själv minska på pressen eller dela den med utvalda personer som du litar på för att lätta på trycket.

Gör skrivandet lustfyllt

Lusten och energin till att skriva är vår största naturtillgång som författare. Den behöver vårdas. När energin är låg så kommer det troligen inte komma ut särskilt mycket. Istället för att då försöka pressa fram något, kan du satsa på att göra saker som skapar bra förutsättningar för att behålla din energi. Till exempel att undvika att straffa dig själv för allt du inte gjort… och i stället se till vad du skulle kunna göra i din vardag för att frigöra tid och ge dig själv lite pepp och belöning för det som du faktiskt åstadkommit. Och kanske för en stund strunta i att tänka på disciplin, karriär, vad allt ska bli, och börja leka lite mer.

TIPS: Krysta inte fram text när det dränerar din kreativa skaparlust, skapa istället förutsättningar för att behålla den. Till exempel genom att göra skrivövningar och tillåta dig själv ”onödigt” skrivande.

Intryck ger avtryck

Ett av sätten att uppbära energi och skrivlust är att få nya intryck. Det är lätt att man försummar sin lediga tid och lägger den helt på att prestera.

Ta tid att träffa nytt folk, gå kurser, på konserter, se pjäser, gå på café, resa, åka runt planlöst, ta risker, osv. En författare som inte fyller på sina kreativa reserver riskerar att gå på tomgång. Klart man känner prestationsångest om man inte har något att skriva om!

TIPS: Ta dig ut ur din lilla prestationsbubbla och fyll på intrycksreserverna!

Avundsjuka visar dig dina drömmar

Vi jobbar med det vi har – de förmågor, de historier som kommer till oss och våra ambitioner. Detta är något vi kan utveckla, förfina och ta oss an, men vi kan inte bli någon annan. Och även om det finns benhård konkurrens så har du faktiskt rätt att försöka. Det är bara du som kan berätta din berättelse på ditt sätt. Det finns alltid någon som har ”kommit längre”. Men vad spelar det egentligen för roll för historien du vill berätta?

TIPS: Kartlägg de personer som du är avundsjuk på eller jämför dig med. Vad hos dem är det som du skulle vilja uppnå? Läs mer i detta inlägg: http://www.annljungberg.se/2015/05/avundsjuka-en-dromindikator/

Undvik att värdera innan det är klart

Jag har skrivit om detta förut, men just att undvika att värdera sin text innan den är färdig kan släppa mycket av ångesten och få en att koncentrera sig på att bli färdig med råmaterialet istället för att hamna i perfektions-pill. Separera skrivprocessen från redigeringsprocessen och förebygg handlingsförlamning.

TIPS: Läs: http://www.annljungberg.se/2014/06/jens-skrivtips-skriv-forst-redigera-sen/

Analysera din prestationsångest

Många kreativa människor skulle säga att deras prestationsångest framförallt kommer från dem själva. Men det kan vara värt att gå djupare in i det än att bara lämna det där. Att just hitta kärnan i varför man känner sig tvingad att prestera och ständigt sätter till synes oöverstigliga mål och krav på perfektion har oftare än djupare anledning. Särskilt när det bildar ett mönster.

TIPS: Att använda sig av terapi, coaching, mentorer, metoder och annat som får din inre utveckling står i fokus kan hjälpa mycket!

Som avslutande ord. Jag tror det handlar om att älska processen, även om det är svårt i vårt resultatorienterade samhälle där vi är så fokuserade på slutprodukter, framgång och att allt ska bli så himla perfekt hela tiden. Klart vi alla vill att det vi gör ska bli bra, men det är också tråkigt att hela tiden gå runt och må dåligt för att vi vill det och missa det roliga i att vara kreativ.

Gulp! Måste vi ha roligt nu också, vilken press! 😉

/Jens Klitgaard

Varningsklockor

Varningsklockor

När jag går igenom romanmanus har jag såklart många saker som jag tittar på. För mig är det viktigt att manuset både har en engagerande handling och ett passande språk. Idag tänkte jag gå in lite mer på språksidan. Jag har märkt att det finns några ord som ringer särskilda varningsklockor hos mig som lektör, ord som jag väldigt ofta kommenterar på. Jag tänkte därför gå igenom några exempel på dem här nedan, med en liten motivering till hur jag resonerar.

1. ”Panik” och ”desperat”

Dessa är två ord som framförallt brukar få mig att tänka ”bristande gestaltning” och ”klichévarning” oavsett i vilken form de kommer i. Det är ord som är väldigt vanliga just när man inte lagt tillräcklig energi på att få fram denna känsla hos läsaren istället. Grunden i gestaltning handlar ju om att just bringa liv i situationer, men genom att överanvända dessa ord (det finns många fler liknande, men dessa är grovt överrepresenterade) riskerar situationen att kännas livlös och platt. Som läsare vill jag ha ett specifikt språk som passar just denna berättelse. Blir det för många klichéartade känslouttryck känns det som hjärnan matas med snabbmat utan egentligt innehåll och jag blir uttråkad.

2. Det kändes: underbart, ljuvligt, fantastiskt, hemskt, fruktansvärt …

Att beskriva hur något känns med ett adjektiv som följd kan funka då och då. Men använder man sig ofta av dem på det här sättet så kan det vara idé att se över om det går att skriva på något annat sätt som just skapar känslan hos läsaren istället för att berätta den rakt av. Det vi riskerar annars är att tappa själva medskapandet hos läsaren och en aktiv läsare blir mer engagerad i berättelsen.

3. ”Mycket”, ”nästan”, ”lite”, ”ganska”

Dessa adverb kan, om de används för ofta, bli något som slöar upp språket istället för att precisera en händelse. Jag märker att dessa tilläggsord ofta har med författarens vana att göra, mer än själva funktionen i berättandet.

4. ”Oerhört”,”enormt”, ”otroligt”

Dessa ord med funktionen att intensifiera en situation kan, om de används för ofta, få motsatt effekt. Och om de förstorar vanliga händelser tappar de sin ursprungliga funktion. Om allt är ”otroligt” blir det ju inte särskilt effektfullt. Dessutom kan dessa ord slöa upp språket.

5. Gråt, tårar, skratt och leenden

Det är helt naturligt att vi använder dessa känslouttryck i våra berättelser. De ligger nära till hands för att beskriva hur någon mår, MEN, de saknar ofta nyanserna som behövs för en levande gestaltning. Att skriva att någon gråter eller skrattar blir en enkel utväg och känns generellt om det görs för ofta. I berättandet är nyanserna det som skiljer ett levande språk från ett platt. I manus där man går från skratt till tårar hela tiden riskerar också karaktärerna att kännas omänskliga. Mer som hysteriska mangafigurer som går från noll till hundra. I verkligheten håller vi ju oss med betydligt fler känslolägen och de kan synas på många olika sätt. Bland annat genom: kroppshållning, gester, ansiktsuttryck, dialog, handlingar, tystnader, miljön, detaljer … osv.

6. ”Insåg”

Detta är ett ord som kan varna mig om att man inte litar på läsaren eller har gestaltat situationen ordentligt. Att behöva berätta hela tiden om någon insett något riskerar att bli stolpigt och får berättelsen att kännas övertydlig. Kombinationen ”plötsligt insåg” är en typisk varningsklocka.

Alla ord och uttryck som nämnts ovan går ju såklart att använda hur man vill. Min poäng med samtliga dessa punkter är att uppmärksamma på hur man kan gå från det generella till det specifika berättandet eftersom det är ofta mer engagerande.

Övning

Gå igenom ditt manus med sökfunktionen i ordbehandlaren.

– Hur ofta använder du orden i punkterna ovan? Känns de som om de passar där de är, eller finns det ord och uttryck som skulle kunna göra situationen mer specifik, närvarande, medskapande och engagerande för läsaren?

/Jens Klitgaard

Yrkesutbildning för lektörer

reading-glasses-452543_640

Det skrivs som aldrig förr i Sverige och många blivande författare som verkligen satsar på sitt författarskap tar hjälp av lektörer innan de skickar manus till förlag. Lektör är en växande yrkesroll. När jag startade som lektör år 2004 fanns det en handfull personer i Sverige som tog emot manus direkt från författarna – nu finns det fler än 50. Och det räcker inte. För egen del är jag alltid fullbokad minst 4 månader framåt.

Därför har jag bestämt mig för att hjälpa 12 personer att bli lektörer i år.

Utbildningen beskrivs i detta webinarium (inspelning från 24 mars) och jag tar emot ansökningar för intervju till min mailadress.

 

Fördelar med presens

Fördelar med presens

Många av de manus som jag får inskickade till mig är berättade i preteritum (imperfekt), eller blandat med andra former av dåtid – de bär alltså på ett återberättande inslag i själva formen. Jag undrar om det är något särskilt som hindrar från att berätta i presens? Eller är det vanans makt?

Jag är faktiskt lite förvånad med tanke på hur nutiden ser ut, med alla snabba intryck, korta klipp och en ”jag” och ”nu”-trend som synts väldigt mycket i senaste tidens populärkultur (och samtid). Är det kanske så att det är svårare att skriva i presens på djupet? Blir det för närgånget, ytligt?

Jag menar inte att en tempus-form är bättre än en annan, det beror helt på berättelsen och vad den (och författaren) vill förmedla. Det är snarare förmågan att kunna använda hela registret när det passar som jag skulle vilja uppmuntra till. När jag anmärker på tempus i ett romanmanus är det för att jag känner att en växling skulle kunna göra stor skillnad för berättelsens helhetsintryck. Här kommer jag därför med några argument för att våga pröva att skriva i presens ibland.

Direkthet och närvaro

Genom att uppleva händelserna samtidigt som karaktärerna får vi en känsla av att vara med dem i samma stund. Detta kan underlätta att skapa närvaro i en situation. Man blir alltså mer som en kamera än en röst. Detta blir ju lite abstrakt i tanken, men jag tror ni förstår.

Rörelse/action/tempo

Det kan skapa en känsla av levande rörelse i något som händer nu. Detaljer uppenbarar sig, försvinner. Vi är på väg. Det kan göra just att tempot ökar. Vi följer med i händelsernas centrum och tvära vändningar.

Spänning

Vi kan inte veta vad som händer i framtiden om vi är i ett nu (eller?), ingen sitter inne på sanningen. Det skapar en ytterligare dimension av oförutsägbarhet.

Karaktären måste ”hantera” nuet

Själva karaktärskapandet blir annorlunda om vi hela tiden får ”nu”-information, och vi lär känna personen snarare med dess reaktioner än eftertankar. Det kan få in en viss spontanitet och nerv. Personen blir liksom ”fast i nuet”.

I en riktigt bra roman tänker man sällan på tempus, det viktiga är ju såklart att hitta det som passar berättelsen och låta flödet ta en dit. Men det kan åtminstone vara en frågeställare – vad passar här?

Det går ju faktiskt att ha olika delar av en bok (eller kapitel) i skilda tempus, så länge man gör det på ett läsbart begripligt sätt. Fördjupa dig gärna lite mer om ämnet på Peter Larssons hemsida om svenska språket:

http://www.satsdelar.se/tempus-skrivande.php

Veckans övning:

1. Ta ett parti ur något du skrivit i preteritum (eller annan dåtidsform), eller skriv något nytt. Texten får gärna skildra en tempofylld situation där det händer en del. Max 1/2 A4.

2. Skriv om stycket i presens.

3. Hur kändes det?

/Jens Klitgaard

Tjuvlyssna …

Tjuvlyssna …

Jag har skaffat mig en ovana. Kanske är det en oartig sådan, men den sprider varken giftiga ångor omkring mig eller förbrukar familjens sparkonton. Jag erkänner, jag stjäl röster, jag är en tjuvlyssnare. Ibland bara händer det, ibland gör jag det medvetet och jag kan inte sluta.

Häromdagen åkte jag som vanligt med bussen in till stan med öronen påslagna och bara satt där, ingen bok, inga hörlurar, bara bussen och det gråa vädret. En kille och en tjej i tidiga 20-års åldern kommer in och sätter sig bakom mig. De pratar engelska med varandra, men båda har en väldigt tydlig svensk brytning á la landstingspolitiker som tvingats uttala sig i utländsk press. Jag ställer direkt in frekvensen på dem. Killen har nyss tagit körkort och har ärvt en gammal gul VW Polo.

Kille: I mean that old car is going out to Europe! fattar du vad vi kommer glänsa in that ride.

Tjej: Alltså, so nice, but let’s go to typ Jokkmokk first? Then we could visit Sanna som …. eh … säsongsarbetar där.

Av någon anledning känner de sig manade att blanda hela konversationen på svengelska, och detta helt okommenterat under hela resan. Jag blir upprymd, det är som om jag upptäckt deras personligheter bara i denna språkdetalj. Drömmarna om att ha ett härligt äventyr tillsammans verkar bara funkar på det här talspråket, för dem, just nu. I konversationen lever de i en imaginär “roadmovie” och jag kan inte hindra mig från att ryckas med.

Just det specifika i denna typ av utsnitt, röster ur verkligheten, tycker jag är inspirerande som skrivande person. Det är också ofta på det sättet något går från berättat till gestaltat, att använda just de där detaljerna som gör att vi är inne i just precis den situationen och ingen annan.

Dialog är såklart bara en sån faktor, men en väldigt kraftfull. Hur vi använder talspråket kan avslöja så mycket om en människa:  Viljor, längtan, bakgrund, känsloläge, hierarkier, social status, rädslor, kunskap, ålder, sammanhang. Och det enda vi kan göra för att lära oss är faktiskt att lyssna. Tune in! som mina röstobjekt skulle sagt…

Det kan annars vara ett hopplöst projekt att försöka beskriva en karaktär utan att veta hur de behandlar språket. Då blir det också lättare att man faller tillbaka till gamla klichéer. Ett exempel är när författare försöker skriva “ungdomars talspråk”. det märks ofta smärtsamt tydligt om bilden inte hängt med – eftersom detta ju är något som i princip ändras från månad till månad och plats till plats.

I veckans tips vill jag därför att ni ställer in era egna radioapparater på frekvenserna i er omgivning.

Övning:

1. Snappa upp en konversation som ger er känslan av att ni upptäckt något specifikt. Det kan vara var, vad och mellan vilka som helst, men samtalet ska locka er. Skriv ned det du kommer ihåg och försök återge själva känslan i deras språk.

2. Skriv nu vilka du tror att personerna är. Beskriv vad dessa människor vill och var de är på väg (i livet eller bara denna dag, bestäm själv!).

3. Tror du att du själv pratar på ett visst sätt som andra skulle kunna snappa upp? Testa att spela in en konversation som du själv för med någon, kanske på din arbetsplats eller med en vän. Finns där något specifikt?

/Jens Klitgaard

Att skriva om sitt liv

Jag började skriva på ett blogginlägg igår som utvecklades till en helt ny affärsidé! Så det blev inget bloggande men hade det inte varit för utmaningen #blogg100 hade idén fortfarande legat i sin kokong där den småjäst i några år.  På fredag blir den en förtjusande fjäril som jag släpper ut på vift.

Men här kommer en helt annan inbjudan. Den 15 mars kl 19-20 har jag ett samtal med författaren Ulrika Jannert Kallenberg om att skriva om sitt liv. Vi har ett kostnadsfritt webinarium och besvarar så många tittarfrågor vi hinner. Anmäl dig här om du vill vara med under direktsändningen och/eller få inspelningen.

15mars

Skriv-TV idag, om att skriva feel-good

File 2016-01-14 08 21 50

Feel-good är en omåttligt populär bokgenre och vi diskuterar fenomenet i dag kl 15-16, i avsnitt 5 av Skriv-TV. Gäst i studion är Annika Estassy, författaren bakom böckerna Solviken och Croissants till frukost.

Skriv-TV är ett teveprogram på webben för alla som skriver. Vi har ett nytt tema varje gång och ett stående inslag där tittarfrågor besvaras. Programmet sänds varannan fredag kl 15-16. Inspelade program kan ses på www.skrivtv.se.

Samarbete is da sh*t

Älskar älskar älskar att göra saker tillsammans med begåvade människor. I år har jag en bra mix av egna grejer och samarbeten. Har varit på roadtrip i Florida de senaste dagarna och inte haft så mycket tid att jobba men har haft en del tidiga morgonmöten (= eftermiddag i Sverige) med både kunder och samarbetspartners och det ger extra energi.

Roligt coming up:

Content Bootcamp – ett skrivläger för företagare i lyxig miljö i Sitges nära Barcelona. Där kommer Ann Klefbohm och jag att hjälpa företagare att skapa innehåll för webben. Pst, hemlis: det kommer att handla en hel del om affärsutveckling också!

Forma ditt liv med ord – en skrivkurs i Ljungskile för alla som vill skriva om sitt liv. Det finns många sätt att skriva på, jag är där för att hjälpa de som vill skriva en roman. Tillsammans med Ulrika Jannert Kallenberg, författare och översättare som skrivit om sitt liv. Förra året hade vi 16 deltagare och vi har plats för lika många i år.

Skriv2016 – storebror till min bebis Författarkliniken som hållits i Stockholm de senaste två åren. I år samarbetar jag med tidningen Skriva för att skapa en suverän upplevelse för alla som skriver.

Keep ’em coming!
(Förlåt, alla språkpoliser, jag är i USA och ibland tar det över 😉 )

Redigeringstips # 1

Jag befinner mig i USA och här är det fortfarande onsdag 2 mars. Dag 2 i #blogg100

En stor del av den här utmaningen handlar för mig om att skriva en checklista för dig som redigerar en roman. Det är ju mycket att hålla reda på. Tipsen kommer lite huller om buller i bloggen men kommer så småningom att utmynna i en strukturerad checklista.

Ok, tips nummer 1.

Låt manuset vila, länge, innan du sätter igång med redigeringen. Minst 2 veckor, och ju längre du väntar desto bättre kommer du att kunna se på det med nya ögon. Jobba gärna med andra texter under väntetiden för att skapa ännu mer distans. När du väl tar tag i manuset, läs igenom snabbt, utan att stanna till och peta i det. Ha möjligen en markeringspenna i handetn (eller motsvarande verktyg på datorn), för att snabbt markera var du skulle vilja göra ändringar. Syftet med den första genomläsningen är att se om du har en story som håller.

Blogga i 100 dagar

Nu ger jag mig på att blogga varje dag i utmaningen Blogg100.

Jag kommer att blogga om:

  • redigering (för att skapa den ultimata redigeringschecklistan för romaner)
  • annat om skrivande, både för författare och företagare
  • saker jag gör med min iPad (påbörjade en gång en lista med 111 saker, vore kul att avsluta den någon gång)
  • livet som digital nomad (just nu är jag i USA,kommer att jobba från många olika länder i år)
  • … och säkert en del annat

Eftersom några kanske hittar till den här bloggen för första gången tack vare utmaningen tänkte jag börja med en kort presentation av mig själv.

Jag heter Ann Ljungberg, jobbar som författarcoach och bor på en segelbåt som just nu ligger i Georgia, USA. Via nätet jobbar jag med författare och företagare som vill utveckla sitt skrivande. Ibland ses vi på plats, oftast på en inspirerande plats som London, New York, Sitges/Barcelona eller någonstans i Grekland där jag har kurser varje år. Jag erbjuder också en mängd självstudiekurser på webben. Även en som är gratis.

Du som vill ha stöd i skrivandet tillsammans med andra kan få det i mina skrivklubbar för författare eller företagare. Det går också att anlita mig som lektör eller individuell författarcoach om du kan vänta, fullbokat till juli.

Ett av mina favoritverktyg för att hålla kontakten med följare på nätet är via webinarier. Varannan fredag kl 15 är det Skriv-TV. Den 4 mars pratar vi om feel-good, en populär romangenre, med ett par gäster i “studion”

Som företagare är jag fascinerad av möjligheterna på webben. Har drivit mitt företag i 13 år nu och det hade varit knöligt, minst sagt, utan nätet eftersom jag ständigt är på resande fot. Om ett par veckor ska jag delta i en konferens i San Diego för att bli en ännu bättre internetbaserad företagare, kommer förstås att rapportera från den också.

Häng med på resan de närmaste 100 dagarna! I morgon blir det ett redigeringstips.
Vill du också vara med på #Blogg100?  Läs mer om Blogg100 på Bisonblog.

 

Pin It on Pinterest