Söker du spänning i livet?

Söker du spänning i livet?

Varje vecka under sommaren har deltagarna i vår lektörsutbildning presenterat sig själva och delat med sig av sina bästa skrivtips. Nu är det dags för det sista inlägget, skrivet av Catrine Tollström.

Kul att få gästblogga! Jag heter Catrine Tollström och är passionerat nördig när det gäller att utveckla text så den blir spännande. I slutet av inlägget delar jag med mig av tips. Du kanske också går omkring med ett thrillermanus i skallen? I så fall är det risk att du börjar uppvisa vissa symtom. Jag radar upp några, så du förstår vad jag menar:

  • Du märker inte att fiket tystnar när du ställer researchfrågor till polisens forensiker om blodmönster och likstelhet.
  • Alla tror att tjejen före dig i kassakön bara har en yogamatta i väskan, men du förstår ju att det även får plats minst ett avsågat hagelgevär där.
  • Du utvecklar intressant lyftteknik när du lastar in varor i bilen utanför Ica Maxi, eftersom du egentligen försöker lista ut hur man på bästa sätt baxar in en död kropp i bagageutrymmet.
  • När du kör hem tänker du att mannen i bilen bakom ser alldeles för normal ut. Han måste vara en hitman.
  • Självklart blir vardagen mer spännande genom kamp mot klockan. Lyckas du inte rädda frysvarorna ur den varma bilen inom 15 sekunder kommer verandan att sprängas.
  • En stund senare sparkar du upp dörren till grovköket och kastar dig in med två fingrar formade till en pistol. Du måste ju få veta hur det känns.
  • På kvällens dejt ställer du frågor av typen ”Skulle du helst dö av att ramla ner i random slukhål när du rymmer från din sadistiske kidnappare eller för att någon lömsk person har gjort din brödrost strömförande?”

Vardagen blir helt enkelt lite intressantare när man klurar på synopsis. Nyligen släpptes min psykologiska thriller Experimentet i Danmark, Norge och Finland, samt som pocket på svenska. I min kommande thriller försvinner en av segerfavoriterna under Vasaloppet. Hjältinnan, som är researcher på SVT, tvingas fly när hon inser att alla spår leder mot en person som skyldig till mord – hon själv. Tempot är skyhögt från första till sista sidan och slutet blir givetvis oväntat. Ja, ni förstår ju hur lärorik den har varit att skriva. Hur känns det att vara jagad och ständigt behöva se sig över axeln? Hur går tankarna när man planerar ett psykologiskt spel för att lura sin fiende?

Att hjälpa människor utvecklas och följa sina drömmar har varit en röd tråd i mitt yrkesliv, t ex som kurator och yrkesvägledare. Genom Ann Ljungbergs lektörsutbildning får jag möjlighet att kombinera det med min passion för litteraturanalys, skrivteknik och förlagskunskap. Jag är högskoleutbildad inom kultur- och beteendevetenskap, har läst marknadsföring, NLP och har en coachutbildning. Vid sidan av mitt författarskap hos HarperCollins Nordic vill jag hjälpa andra mot utgivning t ex genom coaching, lektörsläsning och föreläsningar, gärna med fokus på spänning. Ja, olika former av spänning är ju viktigt inom många skönlitterära genrer. Få längtar efter att läsa en seg och tråkig bok.

3 tips för att fängsla dina läsare

  • Sätt något på spel direkt och lägg sedan till faktorer för att göra situationen värre. Visst känns det extra gripande om det visar sig finnas ett dagis i byn som håller på att bli omringad av skogsbränder? Att Stina blir kidnappad kanske berör mer om det sker dagen innan hon ska gifta sig? Och bara Stina känner till den underjordiska gång som skulle kunna rädda dagisbarnen. Ja, ni fattar.
  • Etablera närhet till huvudpersonen före första vändpunkten i din dramatiska kurva.
  • Väck nyfikenhet. Hur kommer Lotta att reagera när hon får veta att Stefan lever dubbelliv? Vad finns i källaren som alla undviker att gå ned i? Vågar grannen berätta om det han såg genom fönstret? Kommer barnet börja gråta och avslöja gömstället?

3 exempel på spänningsskapare

  • Låt tiden vara nära att rinna ut. Hjältinnan i ditt romantiska drama kanske springer med fladdrande kjolar och våta kinder längs kajen. Om mannen hon älskar hinner stiga ombord på fartyget får hon aldrig se honom igen.
  • Kasta läsaren mellan känslor. När vittnet blir avsläppt på säker adress och stänger ytterdörren bakom sig börjar läsaren andas ut. Just då skymtar en skugga i hallspegeln. Mördaren är redan i huset.
  • Låt läsaren veta sådant som inte romanfiguren vet. Hjältinnan riskerar att förlora jobbet om hon lyssnar på kollegan som ljuger. Vännens avgörande brev ligger oöppnat på hallbyrån. Dessutom vet läsaren att det finns det en bomb på bussen som hjältinnan just klev på.

I verkliga livet dödar jag inte ens myggor. Bara så ni vet! Jag känner genuin kärlek till allt liv. Ja, utom fästingar. Förstås. Mer om mig hittar du på författarhemsidan catrinetollstrom.se. Där kommer jag att erbjuda mina lektörstjänster framöver. Det vore kul om du vill följa min författarsida på Facebook där jag planerar att lägga ut många sköna inlägg om skrivande https://www.facebook.com/tollstromcatrine/

Allt gott och kör hårt med ditt manus!

/Catrine Tollström

Foto: Armand Dommer

#mittföretag

Denna månad deltar jag i Linda Hernestal da Silvas #bloggutmaning #bloggsucce för företagare och första uppgiften är att skriva om mitt företag.

Ja, tänk att jag blev företagare!

Under många år jobbade jag i riktigt stora organisationer, det största hade över 100000 anställda och det minsta runt 5000. Jag hade inte den minsta tanke på att starta eget. Men när vi drog iväg på långsegling 2002, min man och jag, hade jag sagt upp mig och skulle “bara vara”. Det var skönt i ett år. Vi ville fortsätta segla och jag ville samtidigt ha fler intellektuella utmaningar så jag började inventera mina intressen och kunskaper – vad skulle jag syssla med? Skrivandet har alltid varit min största hobby och på en del krokiga vägar kom jag att bli författarhjälpare. Jag startade egen firma 2004 med tanken att jobba som lektör, redaktör och arrangör av skrivkurser.

12 år senare har verksamheten vuxit rejält. Jag har fortbildat mig till författarcoach, leder egna skrivkurser runt om i världen, har jobbat med över 1000 manus och har en egen “teveshow” på nätet och roliga samarbeten med andra företagare, t ex Content Bootcamp – ett skrivläger för företagare. I år har jag också startat en 6-månaders utbildning för andra som vill bli lektörer. Till årsskiftet ombildar jag till AB och utökar verksamheten ännu mer, häng med denna månad så berättar jag mer :-)

Vi seglar förresten fortfarande, båten ligger i USA där vintern kommer att tillbringas.

 

Författaren och stoffet

Författaren och stoffet

Varje vecka under sommaren kommer deltagarna i vår lektörsutbildning presentera sig själva och dela med sig av sina bästa skrivtips. Idag skriver Paulina Martinez.

Som i de flesta konstarter är det viktigt att ha en teknik för det man gör. I vårt fall handlar det bland annat om att kunna hantera berättarrösterna, skapa djupa karaktärer och välja tempus för manuset. Att ha koll på hantverket helt enkelt. Det är grunden som gör att vi sen kan glida iväg och experimentera, och hitta nya spännande vägar för texten.

Idag finns det massor av skrivhandböcker och skrivkurser som lär oss det. Skrivteknik är en sån sak man alltid kan lära sig genom regelbunden övning, och mycket läsning. Även om det kan ta lång tid är jag övertygad om att alla som vill lära sig, kan göra det.

Jag tror att skillnaden mellan en författare och en som inte är det, är att författaren helt enkelt vill skriva och tar sig tiden till att göra det. Medan den andra inte har behovet av att uttrycka sig på det sättet.

Men när vi har lärt oss tekniken då? Vad återstår då?

Då återstår stoffet. Det är det vi fyller våra böcker med. Det är råmaterialet som genom en lång process av omskrivningar, redigeringar och korrektur – slutligen blir en bok. Och då kanske man frågar sig: Men var kommer allt detta ifrån, varifrån hämtas stoffet vi behöver ha för att fylla boken? Den behöver ju ha en berättelse av något slag, men också karaktärer, intrig, miljöer, händelser och dialoger och mycket mer. Allt detta tror jag, kommer ur livet självt. Ur våra liv, upplevelser och erfarenheter. Det kommer bland annat från människorna vi träffar på under livets gång, de som står oss är nära och de som passerar oss flyktigt. De mest minnesvärda blir kvar och blir till vårt stoff.

Författaren använder sig av sitt stoff och skapar med det imaginära berättelser på sitt speciella vis. Hur hon använder det, är det som utmärker henne från alla andra. 

En författare kan skaka liv i ett gammalt minne, och skriva ner en berättelse av det. Vi skriver ner det när en annan människa kanske väljer att uttrycka det genom att sjunga en sång, eller måla en tavla. Och om minnet inte räcker till för en hel berättelse, har vi förmågan att ge den en början och ett slut och mer däremellan. Vi ger den ramar. En författare fångar sina drömmar, vi är såna som stiger upp mitt i natten för att skriva ner dem, och från den drömmen skapar vi någonting större. Och vi behöver inte befinna oss på den plats vi väljer att skriva om, eller ha erfarenhet om det vi skriver. Vår fantasi och massor av research tar oss dit ändå.

Stoffet kommer inte ur det tomma intet. Eller ur ett vakuum i våra liv. Det kommer från oss själva och är ingenting vi behöver lära oss, bara lära oss hur vi får ner det i text så att en läsare ska kunna ta till sig det.

Men om man upplever att man inte samlat på sig så mycket erfarenhet i livet? Man kanske inte har levt så länge, man kanske aldrig har varit i ett förhållande eller hunnit besöka ett annat land? Vad kan man då göra för att få mer stoff att fylla sina böcker med?

5 tips för att samla ditt stoff:

  • Bli en observatör. Ibland lever man i sin egen bubbla för att man är van vid det och känns tryggt. Kom ut ur den och se andra människor. Notera hur de rör sig. Hur rör de sina händer? Hur är deras ansiktsmimik och kroppsspråk när de pratar med någon? Förändras det när de pratar med någon annan? Kan du se på någon om den är ledsen? Förälskad? Förbannad? Observera den ordlösa kommunikationen som vi människor använder oss av och använd det sedan när du gestaltar.
  • Bli en lyssnare. Människor tycker i allmänhet om att berätta om sig själva. Inte för att de har stora egon, det är nog bara naturligt för oss människor. Om de upplever att du lyssnar kommer du att få höra många historier. Detta kan bli viktigt stoff för dina böcker. Glöm inte att lyssna på skvaller också, eller privata samtal (som inte längre är det) på tunnelbanan eller bussen. Tro mig, här finns mycket att hämta.
  • Bli en läsare. Det är du nog redan och tipset hör nog till det mest vanliga man brukar få. Men man kan utmana sig själv genom att läsa sånt man inte är van vid. Behärskar du ett annat språk? Läs på det språket som ett sätt att vidga ditt eget. Läs biografier av spännande personligheter, eller faktaböcker om ett särskilt ämne. Brukar du läsa deckare? Läs fantasy istället. Vill du bli bättre på att skriva stramt och kärnfullt? Läs japanska Haiku som bara tillåter ett visst antal stavelser, men där en hel värld kan ingå. Och skriv några själv!
  • Bli inspirerad genom filmer, serier, teater och musik. Och när du gör det, välj något du vanligtvis inte brukar välja. Istället för gå på rockkonsert, varför inte gå på operan? Istället för att se en fransk dramafilm, varför inte se en actionfilm?
  • Bli en samlare av idéer, tankar, drömmar och händelser. Köp en vacker anteckningsbok och skriv ner allt, och ha som egen databas för framtida bruk.

Tips på läsning:

Slavenka Drakulić har skrivit förordet till den svenska utgåvan av Steven Galloways, “Cellon i Sarajevo”. Där resonerar hon kring frågan om författaren måste ha varit med om en verklig händelse, för att skriva om den på ett sätt som berör? Eller är det den som inte har varit på plats, men som kan konsten att gestalta, som bäst levandegör händelsen för läsaren?

“Väl gestaltad litteratur blir – det är konstens paradox – sannare än sanningen.”
Slavenka Drakulić

Paulina Martinez är utbildad inom klassisk sång och ekonomi. Hon har tidigare läst grundkursen i litterär gestaltning på Jakobsbergs folkhögskola och läst praktisk svenska på universitetet. För närvarande arbetar hon på familjerättens kontaktverksamhet, samtidigt som hon skriver sitt första skönlitterära manus. Hon ser fram emot att få börja ta uppdrag som lektör.

Läs mer om henne på hemsidan: www.pmwilson.se

Gör språket till ditt bästa verktyg

Gör språket till ditt bästa verktyg

Varje vecka under sommaren kommer deltagarna i vår lektörsutbildning presentera sig själva och dela med sig av sina bästa skrivtips. Idag skriver Ingrid Ekström.

Det var inte så mycket han sa vid sitt besök. Han kikade mest över kanten på sina glasögon, sög fundersamt på sin pipa medan han begrundade våra frågor utan att ge några uttömmande svar.  Han rundade av med att det enligt hans åsikt inte går att lära ut hur man blir författare.

Att luften gick ur oss är bara förnamnet. Det var som om han tyckte att det vi höll på med inte behövdes.  Ja, värre än så. Det var snudd på meningslöst. Vi – en spretig grupp individer på skrivarkurs. Han – en av landets mest hyllade författare och blivande ledamot i Svenska Akademien. När han åkt sin väg glodde vi bara storögt på varandra och satt tysta en lång stund.

– Varför tror ni att han kom? sa någon till slut.

Ingen hade någon bra teori. Så här långt efteråt kan jag tänka att vi kanske hade fel förväntningar eller inte lyssnade tillräckligt noga på vad han egentligen sa. Trots att han var så framgångsrik var han lågmäld. Men jag minns faktiskt en annan sak han sa. Han menade att man vid 20 års ålder har upplevt tillräckligt mycket för att hålla sig sysselsatt som författare ett helt liv. Jag vet fortfarande inte om det stämmer, men utgångspunkten är intressant.

Min egen utgångspunkt var egentligen inte någon författardröm, utan snarare en stor kärlek till det skrivna språket. När jag hamnade på den här folkhögskolan, hade jag arbetat ett år som reporter på en lokaltidning och planen var egentligen att komma in på en journalistutbildning. Skrivarlinjen blev ett sätt att hitta mitt eget språk, eftersom jag upplevde att det är lätt att fastna i ett språkbruk när man producerar text i ett visst sammanhang under en längre tid. Man tappar bort sin egen röst.

När det gäller mitt sätt att uttrycka mig blev skrivarlinjen verkligen en nystart. Men det viktigaste jag lärde mig var nog att låta andra läsa och diskutera mina alster. Det är något många tycker är svårt eftersom vårt språk är väldigt personligt och ligger så nära de vi är inombords. Det gjorde jag också i början. Men det behöver inte vara obehagligt eller svårt, det går utmärkt att lära sig om det sker under ordnade former.

Det är också något jag haft stor hjälp av i arbetet som skribent och kommunikatör. Jag stämmer gärna av mina texter med en eller flera kollegor, förutom personen jag intervjuat. Och ibland förväntas även intervjupersonens chef och chefens chef få tycka…

Det kan vara en stor utmaning att få till en text som alla är nöjda med internt och som är tydlig, läsbar och har förutsättningar att nå fram till den tänkta målgruppen. Men det är samtidigt det roligaste. Att hitta den rätta tonen, orden, dispositionen och att inte vara rädd för att stryka, lägga till och skriva om.

Naturligtvis är det något helt annat att skriva skönlitterärt. Men medvetenhet om sitt eget språk och sin skrivprocess är ett sätt att utveckla sitt skrivande, oavsett om resultatet ska bli en spänningsroman eller en webbnyhet. Medvetenhet om vad som utmärker olika genre och stilar kan bidra till att utveckla det egna språket, göra det rikare, mer nyanserat och ändamålsenligt.

Mitt främsta skrivråd är att öva på att skriva i olika genre och olika stilnivåer, som till exempel att skriva om en roman till en dikt eller en tidningsartikel. Sitt eget personliga uttryck ska man naturligtvis vara rädd om, men genom att utveckla sin känsla för varför språket uppfattas på ett visst sätt, kan man bli skickligare på att använda det. Det handlar inte om att bli språkpolis, utan om att vässa sina språkliga verktyg och förhålla sig till språkets utveckling, i samhället omkring oss och inom oss själva.

Boktips:

Språkriktighetsboken (Norstedts akademiska förlag)
Kan man skriva varm korvgubbe? Heter det större än mig? Det och mycket annat får man svar på här. Boken resonerar kring olika språkriktighetsproblem, och ger därför bredare förståelse för hur språk fungerar och hur språknormer uppstår och förändras.

Att skriva bättre i jobbet – en basbok om brukstexter (Norstedts juridik)
Boken ger råd och tips utifrån flera vanliga typer av texter i arbetslivet. Bland annat med många praktiska exempel på hur texten kan göras läs- och läsarvänlig.

Svenska skrivregler (Liber)
Språkrådets rekommendationer för hur man skriver och utformar texter. En utmärkt uppslagsbok för hur man skriver förkortningar, citat och anföring, punktuppställningar och mycket mer.

Den som har specifika språkfrågor kan även vända sig direkt till Språkrådet, som har samlat användbar information på sin webb: www.sprakochfolkminnen.se/sprak/sprakradgivning

Ingrid Ekström utbildade sig till journalist vid Lunds universitet, med en fil kand. i svenska, litteraturvetenskap och konstvetenskap som grund. Hon har erfarenhet som reporter från lokalpress, kvällspress, radio och som frilansskribent. Sedan 2002 har hon arbetat som kommunikatör inom Region Halland, Hallands sjukhus och nu senast på Högskolan i Halmstad. I höst studerar hon Språkrådgivning och textvård vid Linnéuniversitetet och nystartar samtidigt den egna verksamheten Skrivbolaget, med inriktning mot textproduktion, textbearbetning och lektörstjänster.

Är du vaken?

Är du vaken?

Varje vecka under sommaren kommer deltagarna i vår lektörsutbildning presentera sig själva och dela med sig av sina bästa skrivtips. Idag skriver Camilla Bergman Mollung.

När jag i våras var gravid i åttonde månaden dök ett nytt livsval upp. Bara så där. Det var ett sånt där tillfälle där något som inte alls varit efterfrågat tar plats i livet och framstår som det mest självklara.

Lektörsutbildningen är det naturliga steget vidare i mitt skrivande och läsande liv. Och det är till stor del just det som är mitt liv. De senaste tio åren har jag använt en mycket stor del av min fritid åt skrivande och skrivarkurser. De senaste tre åren har veckans höjdpunkt varit tisdagarna med skrivarcirkeln. Det är mycket tack vare den som jag förstod att jag hade en förmåga att granska text på det vis som krävs av en lektör. Under den här utbildningen vässar jag mina kunskaper ytterligare för att bli fullständigt redo att ta mig an nya manus och hjälpa dem vidare till utgivning. Jag skriver själv inom genrerna feelgood och humor. Det är även framför allt den typen av manus jag kommer att ta mig an som färdig lektör.

Fritiden inrymmer numera tre barn, en man, husrenovering, ett stort trädgårdsintresse och ett antal husdjur. Jag har dessutom skrivit vid sidan av mitt arbete (som inte alls är litteraturrelaterat) de senaste tio åren och samtidigt gått flera skrivarkurser. Nu senast Kreativt skrivande på Linnéuniversitetet.

Ett par timmar extra per dygn krävs för att ro allting i land. Och jag har hittat dem, med hjälp av några små justeringar i dagsschemat.

Så nu ser jag fram emot de mörka morgnarna. Det är då det går att få riktigt mycket gjort. Inget är som tysta mörka morgnar.

Mitt skrivtips blir därför:

  • Kliv upp en eller ett par timmar före alla andra.
  • Tänd ett ljus, ett speciellt utvalt.
  • Ta fram din förberedda presskanna med kaffe
  • Gör en macka – om du inte gjort den också kvällen före.
  • Slå upp den bärbara datorn på köksbänken. Eller iPad på köksbordet.
  • Nu ser du speglingen av ljuset i fönstret.
  • Öppna filen till DIN roman.
  • Skriv!

Men, det är ju urjobbigt att kliva upp klockan fem???

Japp, till en början, innan man inser vikten av att gå och lägga sig vid nio och skippa Netflixserien som man lika gärna kan se en annan gång (och det borde du, notera dessutom storykonstruktionen noga!).

Men nu till mitt bästa skrivtips.

  • Gör inte detta ensam.
  • Avtala med någon att stiga upp samtidigt, det kan vara någon i en Facebook-grupp, någon du inte känner så väl, det är nästan en fördel.

Det enda du vill säga den personen är nämligen:

– Godmorgon! Jag är vaken.

Det är lite enklare att veta att det finns någon mer som kämpat sig upp. Ta det gärna via messenger, men bara appen. Öppna för allt i världen inte Facebook!

Avslutningsvis vill jag länka till dikten “Happiness” skriven av novellmästaren Raymond Carver som finns att läsa eller lyssna på här! 

Camilla Bergman Mollung

 

Låt kaoset hjälpa ditt skrivande

Låt kaoset hjälpa ditt skrivande

Varje vecka under sommaren kommer deltagarna i vår lektörsutbildning presentera sig själva och dela med sig av sina bästa skrivtips. Idag skriver Louise Bonta.

Kaos är källan till kreativitet, fantasin frodas mellan kaos och ordning sa Matti Bergström (1922-2014) som var professor i hjärnfysiologi vid Helsingfors universitet. Vi har två grundkrafter i oss, kaos och ordning. Kaoset kommer från djupet, det är en kraft som väcker hjärnan. I en barnhjärna finns sagorna, drömmarna och allt är möjligt. Det har vi med oss in i vuxenlivet också, men som vuxna vill vi ha ordning och reda.

Det pågår en ständig tvåvägstrafik mellan det medvetna och det undermedvetna när det gäller tänkandet. I ena riktningen fokuserar vi på nya erfarenheter, stoppar in frågor och idéer, hinder och möjligheter. I det undermedvetna smälts och prövas alla data. Och sedan vänder trafiken upp mot det medvetna, som mottar impulser och associationer som kan ge upphov till heurekaupplevelsen. Och man vet aldrig när den kommer. Oftast när man minst anar det – när man gör en paus, springer i skogen, metar, vaknar tidigt.

Vad har då kaos med skrivandet att göra?

När inspirationen tryter kommer lätt en känsla av kaos smygande. Men det är när kaos kolliderar med kunskap som idéer uppstår. De har inget med logik att göra, det handlar om fantasi helt och hållet.

För några år sedan under en föreläsning om kreativitet, om vad som stjälper och hjälper den, fick jag en fråga om hur man kan använda kreativiteten i romanskrivandet.

Oftast börjar det med att man får en idé. Man vill skriva om något. Man behöver veta vad man ska skriva om, man måste ha en historia, platser, en intrig.

Handlingen är viktig men den skulle vara tunn och till slut bli ointressant för läsaren om inte karaktärer funnes som hjälper till att driva handlingen framåt. Det är det karaktärerna gör, hur de tänker och reagerar, vad som händer dem och varför, som gör att man vill fortsätta att läsa och läsa ända till sista bladet.

Personen som ställde frågan ville också få tips om hur göra personbeskrivningar som inte liknade varandra och inte liknade honom själv. Dennes romankaraktär var en poliskommissarie. En kvinnlig sådan. Lotta fick hon heta.

Tre ord skrev jag på tavlan: stol, lampa, matta. Vad tänker man på när man ser dessa ord?

Det blev ord, ord, ord …

Stol: fyrkantig, rokokostol, hård, mjuk, rak rygg, skön, trästol, fyrbent, raka ben, hög rygg, nattduksbord, gömma sig, trädgårdsstol, pall, stolskudde, skrivbordsstol, tre ben, flygplansstol, skivspelare, lastpall, öronlappsfåtölj, dyna, stabil…

Lampa: Idérik, varm, golvlampa, slå av/slå på, bordslampa, fönsterlampa, skomakarlampa, värmelampa, ficklampa, pannlampa, elkänslig, sänglampa, mörkrädd, snål, hatt, sol, solkänslig, solarium, skärm, glasögon, dörrlampa, gul…

Matta: trasmatta, persisk matta, heltäckande matta, flygande matta, badrumsmatta, äkta matta, mormor, mattrasor, dyrt, dörrmatta, ljudisolera, gamla kläder, sax, fransar…

Vi hade vansinnigt roligt under den här övningen och enades om att Lotta såg ut så här:

Lotta är en fyrkantig person, hon är hjulbent och har en vaggande gång. Hon rör sig tyst. Hon har rak rygg för att hon är stolt över vad hon kan. Hon har temperament, blir fort arg men lika fort går det över. På sitt kontor har hon en stol med hög rygg och mjuk dyna. Stolarna bredvid skrivbordet är överbelamrade med papper och pärmar för att hennes bokhyllor är fulla. Hon bär solglasögon för att hon är känslig för starkt ljus. När hon är ute på uppdrag har hon med sig ficklampa för att kunna se i alla skrymslen och vrår. Hon har sax och pannlampa i en axelremsväska gjord av en gammal trasmatta därför att när hon är ute och spanar vill hon vara väl förberedd så att hon inte missar något. Hon har en dörrmatta framför dörren, därför att det är viktigt att torka av fötterna och blir tvärarg om någon kommer in med smutsiga skor. Hon har en hemstickad mössa med små fransar därför att den är varm och smiter åt om huvudet. Hemma har hon en stor persisk äkta matta i vardagsrummet dels för att hon alltid varit intresserad av den persiska kulturen och för att hon tycker om att omge sig med vackra saker, dels för att det är bra att stoppa saker under den, dammtussar men där hamnar även en och annan hemlighet; heltäckningsmatta i sovrummet för att hon tycker om att ha det skönt under fötterna när hon vaknar och för att inte väcka den som sover bredvid henne. Hon har en värmelampa i badrummet för att hon fryser lätt. Hon har en gul öronlappsfåtölj och en golvlampa så att hon kan sitta och njuta av cd-spelaren på stolen bredvid så att hon inte behöver kliva upp och byta cd. Hon är noga med att släcka lamporna i lägenheten därför att hon är snål. Dörrlampan är dock alltid tänd så att hon kan se vem som knackar eller ringer på. Hon har ett helikopterperspektiv för att lättare se möjligheterna och få överblick.

Detta var Lotta. Så fortsätter man med karaktär nummer två, kanske boven eller någon annan.

Skrivtips

Med hjälp av tre ord kan man lätt brainstorma fram karaktärer så att de inte liknar en själv eller liknar varandra.

Varför-frågor är användbara när man vill gå ett steg djupare och bättre förstå sin karaktär, varför gör karaktären som den gör? Varför tycker hon det? Varför har hon det?  Svaren: Hon gör det så att, tycker det därför att, har det för att

Varför vill Lotta ha överblick? Varför vill hon vara ute och spana? Varför har hon en sax med sig? Varför är hon snål? Varför har hon alltid solglasögon? Varför gömmer hon saker under mattan? Varför, varför, varför? Det kan bero på feghet, rädsla, ilska, osäkerhet/säkerhet, misstänksamhet, stolthet – alla sorters inre fiender, och vänner, som alla människor har.

Och vad händer i mötet när hon konfronteras med andra människor? Då kan det bli spännande. Blir mötet kylskåpskallt eller rumsvarmt? Blir det frostigt eller glödhett? Slår det gnistor i mötet eller skickas amorpilar? Roliga, dråpliga, sorgliga situationer och förfärliga missförstånd med dödlig utgång kan uppstå.

Absolut att man ska frossa i och använda sin fantasi och kreativitet i sitt skrivande.  Några av fienderna till kreativiteten är att vi gärna vill veta hur saker och ting ska eller bör vara; vi vill ha perfektion, vi blir blockerade, vi blir rädda för att göra fel. Hjärnan vill ha roligt. Därför ska vi välja att vara spontana, ha drömmar, ha tillit, vara passionerade i vårt skrivande – våga ta för oss och ta ut svängarna.

Fantasin är en fri värld där vad som helst kan hända.

”One must have chaos within one, to give birth to a dancing star.”
Friedrich Nietzsche

Louise Bonta, driver företaget Kommunikationsnyckeln sedan 1995. Kommunikation i alla former är nyckeln till framgång – i relationer, marknadsföring, sammanträden, förhandlingar – även i skrivandet. Har arbetat som konsult, föreläsare, översättare och SFI- lärare, lärare i hur man talar och skriver på Linköpings universitet, Campus Norrköping, skrivit böcker och håller numera kurser i skriv-ditt-liv och talar gärna och brett om att ens drömmar försvinner inte även om man, som hon, har passerat pensionsåldersgränsen.

Läs hennes blogg på: www.sampolill.com 

Min väg till skrivandet

Min väg till skrivandet

Varje vecka under sommaren kommer deltagarna i vår lektörsutbildning presentera sig själva och dela med sig av sina bästa skrivtips. Idag skriver Cecilia Lindblad.

Jag har alltid läst väldigt mycket och jag började tidigt med spännande böcker. Efter Hemliga sjuan och Fem-böckerna hittade jag Kitty. Mamma tycker att jag var för liten för dem, så jag läste i smyg.

Därefter tog jag mig an pappas bokhylla som var full med deckare. Favoriten var Agatha Christie. Först läste jag de som var på svenska. Det måste ha varit innan vi började med engelska i skolan, för jag kommer ihåg att jag uttalade Mr som”mörr” och Mrs som ”mörrs”. Efter Agatha Christie kom Dorothy Sayers, Bo Baldersson och så pappas och min gemensamma favorit P.D. James. Utöver deckare läste jag en hel del så kallad kvinnolitteratur, Marilyn French, Suzanne Brögger till exempel.

Det var inte förrän långt senare, mitt i livet, som jag började skriva. Det har nog funnits ett frö nånstans långt inne i mig, som har grott allt eftersom jag har läst böcker. Jag läste en deckare, förstås, och tänkte plötsligt att jag också skulle kunna skriva en. För snart ett år sen kom min första bok ut på Hoi förlag, en spänningsroman som heter Och sedan aldrig mer. Uppföljaren kommer ut i mars 2017. Innan dess kommer första boken ut som pocket.

Jag sa upp mig från mitt jobb som ekonom i januari. Planen var att kombinera mitt skrivande med andra uppdrag. Ann Ljungbergs lektörsutbildning kom precis i rätt tid. Jag tror att jag kan bli en bättre författare av att jobba med andras manus och att jag kan bli en bra lektör just eftersom jag själv skriver. Och så är det ju så roligt!

Första steget mot att bli en skrivande person var att gå skrivkurs. Jag valde Att skriva krim, i Ordfronts regi. Det gav otroligt mycket! Förutom allt jag lärde mig om skrivande så fick jag också kurskamrater, som jag fortfarande har kontakt med flera år senare. Jag gick så småningom även fördjupningskursen där jag lärde mig ännu mer och fick ännu fler kurskamrater.

Under tiden som jag filade på mitt första manus och gjorde några försök med inskick till förlag började jag också gå på diverse ”skrivevenemang”, som till exempel Ann Ljungbergs författarmingel, Författarkliniken och Bokmässan i Göteborg. Det var så jag lärde känna författare som var utgivna på Hoi förlag, vilket ledde till att jag skickade mitt manus till dem.

Jag har även varit med i flera facebookgrupper om skrivande, där jag har lärt känna massor av folk som jag i en del fall också har träffat IRL. Ytterligare en viktig del har varit nätverken, Täbyförfattarna och Stockholmsförfattarna.

Det som slog mig när jag hamnade i den skrivande världen är att alla är så generösa. Författare, utgivna eller ännu ej utgivna, hjälper varandra och delar med sig av kunskap och erfarenhet. Man kan få tips om bra kurser, fotografer till debutantporträttet, hur man tolkar biblioteksersättningen, vilka växter som är dödliga, hur man gör formatmallar i word och en massa andra saker. Allt detta gör att man känner sig som kollegor snarare än konkurrenter. Undrar om detta förekommer i någon annan bransch?

När du skriver, känn efter vad som passar för dig. Det finns författare som skriver som bäst på livliga caféer eller i soffan framför tv:n. Andra måste sitta isolerade i en stuga ute på landet i total tystnad. Jag behöver ett eget rum, att kunna stänga dörren ibland och ha allt framme (anteckningar, pennor, handböcker mm).  Medan jag skriver vill jag helst ha tyst, jag kan inte lyssna på musik med text och vill inte höra tv:n. När jag redigerar är det inte lika känsligt. Alla är olika, prova vad som funkar för dig!

Mina skrivtips:

  • Gå kurser, på plats eller på distans
  • Läs skrivhandböcker, se exempel nedan
  • Läs vanliga böcker
  • Gå med i facebookgrupper, som Författarsällskapet och Författare på facebook
  • Var med på evenemang, som författarmingel och Skriv2016
  • Läs tidningar, t.ex Skriva och Books & Dreams
  • Gå på bokreleaser
  • Skriv…

Tips på skrivhandböcker:

  • Konsten att döda, Sören Bondeson
  • Författarboken, Kristina Svensson
  • Tre enkla regler, Elisabet Norin
  • Skriv på! Elizabeth George

Cecilia Lindblad

Läs hennes blogg här: www.cecilialindblad.se/blogg/

Bli min stjärna!

Ett spännande år väntar. Jag startar AB till årsskiftet och utökar verksamheten. Och jag behöver hjälp! Vill du jobba med mig? Framförallt med kundsupport, administration och marknadsföringsstöd? Läs vidare här.

Författarens yrkessjukdom

G_Fors

Varje vecka under sommaren kommer deltagarna i vår lektörsutbildning presentera sig själva och dela med sig av sina bästa skrivtips. Idag skriver Gärd Fors.

”Det låter spännande…”

Det var inte mitt manus som min vän, den kritikerrosade och minst sagt etablerade, deckarförfattaren kommenterade – det var min beskrivning av 4 dagars skrivkurs i folkhögskolemiljö. Han som skriver med guldpenna eller möjligtvis på guldtangenter blev intresserad och inspirerad av min beskrivning av en skrivkurs. Han som kan allt om story, dramaturgi, gestaltning, karaktärer och perspektiv.

Vad var det då som upplevdes som spännande för honom i en skrivkurs?

Jo, det faktum att detta sätt att skriva löste min skrivkramp och min vän författaren har nu befunnit sig i krampstadiet under större delen av 2016.

Yrkessjukdomar finns inom en mängd yrken och den vanligaste för oss författare är nog skrivkrampen. Enligt Arbetshälsoinstitutet är det viktigt för arbetstagaren att diagnostisera en yrkessjukdom. De anger följande: ” Arbetstagaren kan eventuellt fortsätta, symtomfri eller med lindriga symtom, i sitt arbete om exponeringen minimeras eller undanröjs, eller om olika arbetsarrangemangs- och behandlingsåtgärder vidtas”.

Att minimera eller undanröja exponeringen är knappast det en författare önskar men att däremot vidtaga olika arrangemangs- och behandlingsåtgärder… Vad har jag då insett om hur denna yrkessjukdom kan behandlas? Här kommer några av mina kramplösande tips:

Byt skrivmiljö

Det behöver inte innebära att resa bort – även om det givetvis är det ultimata.

Hitta en lugn/stökig, bekväm/obekväm, normal/annorlunda skrivmiljö. Testa något nytt!

Byt skrivmetod

Låt datorn vila och ta fram papper och penna. Känn hur orden strömmar från pennan till pappret. Låt flödet komma utan att peta med stavfel och ordföljd – redigeringen gör du när du sedan lägger över din text i datorn. Rödmarkeringarna när du skriver på datorn kan få det härligaste flödet att stanna upp och du fastnar i redigering istället för i skrivandet. Skriv, skriv, skriv!

Tjuvlyssna

Sätt dig med en kopp kaffe på ett café och tjuvlyssna på andra. Studera deras kroppsspråk och omvandla det till gestaltning i din text. Lyssna på vad de säger och omvandla det till dialog.

Lyssna med öron och ögon!

Skriv tillsammans med andra

På skrivarkursen, i Facebookgruppen eller i vänkretsen hittar du andra som såväl delar ditt skrivintresse som din ”arbetsskada”. Turas om att välja skrivtema.

Det kan vara att skriva om något som får alla att skratta, gråta, le, känna längtan, känna avsky, äcklas, förvånas, rysa… – och gör det på tid!

Kanske kan du använda texten eller så ser du det enbart som träning. Utmana dig själv och andra!

Läs texten högt

Läs upp din text för dig själv och/eller andra. Lyssna på hur det låter, känn och hör flödet, upplev känslorna och omgivningens reaktioner. Låt dig fascineras av din egen text!

Fråga andra

Fråga dina vänner hur de skulle reagera ifall… Vad de skulle svara på… Vad de skulle göra om… och använd deras svar som inspiration. Säg inte att du ska använda det i din text för då är risken stor att de tänker ut ett konstlat eller klokt svar. Ta tag i det spontana. Våga fråga!

Använd musik som hjälpmedel

För att komma i rätt stämning när en scen skall beskrivas kan musik vara till hjälp. Skapa egna spellistor för att uppnå rätt känsloläge. För att bli glad, ledsen, lugn, upprymd, pigg… Lyssna på texten, harmonierna, klangfärgen – hur kan du spela med detta i din text?

Känn kraften i musiken!

Ta hjälp av naturen

Att sitta på en stubbe i skogen eller en klippa vid havet, rensa hjärnan på alla måsten och bara vara – det är nog ändå den ultimata behandlingsåtgärden. Låt naturen beröra dig så att du i din tur kan beröra andra med dina texter!

 

Om inget av detta hjälper så anses pepparmynta vara starkt kramplösande…

 

Ha en riktigt flödande skrivsommar – det har jag!

 

Gärd Fors driver företaget EkuddenKonsult AB där hon bland annat jobbar som rådgivare, föreläsare och utbildare inom företagande – men hjärtat finns i textskapande. I rollen som skribent, debattör, spökskrivare och författare trivs hon bäst och hon känner ren lycka när hon får grotta ner sig i någon annans manus.

Att komma igång och skriva (igen)

porträtt_sv_v_litet

Varje vecka under sommaren kommer deltagarna i vår lektörsutbildning presentera sig själva och dela med sig av sina bästa skrivtips. Idag skriver Emma Åhlén.

Vill jag vara en person som pratar om att skriva eller en person som faktiskt skriver? Det läste jag i senaste numret av Skriva och det fastnade hos mig. Jag har gått omkring länge nog nu och sagt att jag vill börja skriva igen, men det är dags att sluta prata och faktiskt göra verklighet av det.

Som liten och yngre skrev jag jättemycket och hela tiden och fyllde mina skrivböcker från skolan med mina sagor, böcker, dikter och noveller. Sedan hände något, ungefär i 20-årsåldern. Prestationsångesten gjorde entré och det blev plötsligt viktigt att det skulle bli något. Jag fick skrivkramp, idéerna sinade och det hela dog sakta ut. Jag märkte det knappt själv. Jag gick några kortare skrivarkurser när jag var mellan 20-25 sådär, det hade inte helt lämnat mig. När åren gick och jag började jobba, bildade familj, skaffade hus (och löste därmed fritidsproblemen för all framtid) så har det varit svårt att hitta tillbaka till skrivandet. Lusten har alltid funnits där – att sätta ord på papper och fundera på formuleringar – men något har hållit mig tillbaka. Till viss del får jag den lusten tillfredsställd genom mitt jobb som skribent, och genom att läsa andras manus får jag ta del av andra människors skrivande, vilket är en ynnest. Men det väcker också min egen skrivlust, det gör faktiskt det.

Skrivtips: Att komma till skott
Men hur går man från skrivlust till att faktiskt börja skriva?

Delta i skrivartävlingar. Vi är många som jobbar bäst nära deadline – bestämmer man sig för att delta i en skrivartävling sätter man upp ett mål och en ram för sig själv och sitt skrivande. Texterna ska i regel inte vara så långa och projektet blir därmed inte övermäktigt. Här finns en jättebra lista på aktuella skrivartävlingar.

Rätt tillfälle är nu. Inspiration är inget som kommer flygande av sig själv – det kommer (i bästa fall) när man faktiskt sätter sig och skriver. Författaren Peter De Vries lär ha sagt: ”Jag skriver bara när jag är inspirerad, så jag ser till att jag är inspirerad varje dag klockan 9.” Jan Guillou har uttryckt det på ett liknande sätt: ”Att skriva romaner har inget med inspiration att göra, det är ett nio-till-femjobb. Att vänta på inspiration är det bara amatörer som har råd med. Som proffs gäller det att sätta sig ner och börja skriva.”

Finns det något härligare än att känna skrivflow? När det går lätt och fingrarna dansar fram på tangentbordet. Chansen att få flyt är större om du faktiskt sätter dig vid datorn (eller pappret) än om du sitter vid teven och väntar på inspiration.

Just do it! Stäng av teven, Facebook eller vad det nu är som du prioriterar istället för att skriva. Det handlar om vanor, vanor, vanor … Jag vet allt om det där. Barnen har lagt sig och jag ska bara softa lite och kolla Facebook lite snabbt … Och där gick en timme – till absolut ingenting.

Gå skrivarkurser eller -cirklar, med fysiska träffar eller helt och hållet på nätet. Det finns en uppsjö för alla tänkbara åldrar, smaker och ambitionsnivåer.

Åk bort och skriv! Kräver lite mer av dig men för den som har möjlighet är det fantastiskt. Åk själv eller tillsammans med en skrivarvän. Låna en släktings stuga i skogen eller köp en resa till solen, huvudsaken att du får ro att skriva.

Jag har bestämt mig för att börja skriva igen den här sommaren. Är du med? Antar du utmaningen?

//Emma Åhlén

 

Emma Åhlén driver företaget Bokstavligt Talat där hon bland annat jobbar som frilansskribent, redaktör, språkgranskare och kommunikatör – ja, egentligen allt som har med svenska texter att göra. Hon har läst förlagsutbildningen i Lund och har även en bakgrund som beteendevetare. Emma älskar skönlitteratur men brinner också lite extra för specialpedagogik och socialpsykologi.

Läs mer på: www.bokstavligttalat.se

Vad skapar du idag?

skapartisdag

Jag har infört en ny sak i min företagartillvaro – Skapartisdagar!

Varje tisdag resten av året (om jag inte reser eller håller kurs) kommer jag att skapa något. Det kan vara en bloggtext, en ny kurs, uppfräschning av en gammal kurs, text till en bok, affärsplan till en ny tjänst och så vidare.

Vad skulle DU skapa om du fick en ostörd dag i veckan? Skriva klart din roman? Göra en kampanj för din produkt?

I Facebookgruppen Framgång på ditt sätt kan du vara med och berätta vad du skapar. Häng med vet jag! Idag är det skapartisdag!

När det tar stopp framför datorn

När det tar stopp framför datorn

Varje vecka under sommaren kommer deltagarna i vår lektörsutbildning presentera sig själva och dela med sig av sina bästa skrivtips. Idag skriver Gisela Jansson.

När jag skriver är det inte helt ovanligt att jag drabbas av tillfälliga avbrott i mitt arbete. Ibland bara för några minuter men andra gånger under så lång tid att det enda jag lyckats skriva innan jag stänger av datorn, är lösenordet för att logga in.

All den tid som skulle ägnats åt att vara kreativ gick istället åt till att göra helt meningslösa saker som till exempel att surfa till Facebook och Instagram eller läsa Aftonbladets nätupplaga. En del dagar hinner jag göra alla dessa sidbesök flera gånger innan jag hittar tillbaka till min text. Och då med en känsla av besvikelse över att jag inte är tillräckligt ambitiös. För visst är det så att riktiga författare, inte sådana som jag, de sätter sig minsann ner och bara producerar? Text efter text, Bok efter bok. Och allt blir bra.

Fast det där sista om författare, det är inte helt sant. Det är faktiskt väldigt många som drabbas av liknande företeelser som jag. Skrivkramp kallas det, eller Writer’s block på engelska. Det är helt enkelt en oförmåga att börja skriva, eller att man tappar motivationen att skriva vidare på det man påbörjat.

Vad är skrivkramp?

Skrivkramp är en variant av prestationsångest. Rädslan att inte nå den ribba man satt som godkänd för sig själv. Ofta lägger man skulden på omgivningen, för att man tror att de inte ska godkänna det man skapat. Men skrivblockeringen är inte omgivningens fel. Det är faktiskt författarens eget.

Prestationsångest handlar till mångt och mycket om att vi är rädda för att inte bli omtyckta som de personer vi är. Undermedvetet tror vi att den enda chansen att bli accepterade är att vara bäst, att inte göra misstag.

Ett ineffektivt sätt att få stopp på dessa tankar är att göra något helt annat – att prokrastinera. Det kan till exempel innebära att man istället för att skriva gör som jag och flyr till olika sociala medier för att läsa om andra författare som lyckats eller för att hitta tips och texter som handlar om att skriva. Men inte blir jag än bättre skribent av det.

Det enda sättet att utvecklas är att skriva. Att öva och träna precis som alla andra grupper av människor. Jämför till exempel en författare med en idrottsman. Att bara sitta still och läsa om hur andra gör resulterar inte i några utmärkelser. Jämförelsen kanske känns lite långsökt men jag tror att du förstår vad jag menar.

Utöver de mentala hindren så kan det finnas rent fysiska orsaker till skrivkramp. Stressade människor kan märka att den kreativa processen påverkas, genom att man helt enkelt tänker långsammare. Medicinskt kan det förklaras med att det så kallade limbiska systemet tar kraft från den kreativa processen som sker i området cerebral cortex och därför måste gå på sparlåga.

Så hur kan du lösa din skrivkramp?

Jag har några tips du kan prova på:

  1. Ha flera skrivprojekt på gång samtidigt, så om du fastnar på ett av dem, välj ett annat. Variation är bra. Du behöver inte bara skriva långa romaner, prova på att skriva en novell eller varför inte en pjäs? Poesi kan också sätta fart på hjärnan och kreativiteten etc.
  2. Kan du prova nya sätt att skriva? Istället för att sitta vid datorn kan det vara kul att prova att skriva för hand eller varför inte spela in dina texter allt eftersom de dyker upp.
  3. Sitter du på samma ställe varje gång? Prova ett nytt. Utnyttja caféer och bibliotek och känn efter om det känns bra. Nu på sommaren kan det vara skönt att sitta under ett parasoll om det är fint väder.
  4. Rör på dig. Fysiska aktiviteter är fenomenalaför att ge hjärnan mer harmoni och lugn.
  5. Ta hjälp av andra. Sök upp en skrivgrupp eller gå med i en Facebookgrupp med likasinnade. Skaffa dig testläsare som kan ge dig feedback.
  6. Ta en paus om du jobbat eller suttit i skrivkramp för länge. Gör något annat, (bortsett från sociala medier då som är otäcka tidstjuvar). Gå ut bland folk. I bästa fall kan du samla på dig massor av nya idéer i form av nya karaktärer och roliga dialoger m.m.
  7. Sätt upp delmål och fira när du når dem.
  8. Var stolt över dig själv och ditt skrivande. För du är Good enough!

Lycka till!

Att skapa en värld

Att skapa en värld

Varje vecka under sommaren kommer deltagarna i vår lektörsutbildning presentera sig själva och dela med sig av sina bästa skrivtips. Idag skriver Jenny H Owenius.

Varje berättelse är en värld och i den kan allt vara möjligt. Den kan vara byggd på realism eller fantasi, utspela sig inuti en karaktärs medvetande eller befinna sig långt ute i universums tomhet. Den kan vara detaljerad eller fragmenterad, drömlik eller brutal. Men var har den sin början? I muntlig berättartradition får berättelsens värld färg och liv i nuet genom talarens uttryck och rörelser. Om berättelsen ska skrivas ner spelar det ingen roll om världen redan är både färgrik och komplett i författarens tankar; om den är ett frö som väntar på att få gro, eller en vag idé i medvetandets utkant. Den skapas inte förrän den finns på pränt.

Dessa filosofiska funderingar brukade oftast dyka upp vid tiotiden på kvällen då min skrivstund tog slut och jag insåg att jag inte hade skrivit ett ord, utan i stället hade ägnat den senaste timmen åt att spela tio partier patiens. Orden. Berättelsen. Texten. De fanns där och längtade efter att få komma ut. Ibland bankade de så hårt på dörren att det kändes som om gångjärnen i huvudet skulle gå sönder. Men jag visste inte hur jag skulle släppa ut dem. Vi hamnade i ett långvarigt dödläge. Men en kväll gav de filosofiska tankarna resultat och jag insåg var mitt problem låg. Jag började helt enkelt i fel ände. Jag lade fokus på hur berättelsen skulle se ut när den blev färdig i stället för hur den skulle växa fram. Jag såg ett dokument med 300 fullskrivna sidor framför mig och kände att det inte fanns en chans att jag skulle kunna fylla dessa sidor med något som gick att läsa. Jag förstod inte att texten behövde utvecklas ord för ord, mening för mening för att kunna bli en berättelse i sin egen värld.

Skrivtips:

Med den insikten i bakhuvudet var det lättare att hitta ett konkret sätt att gå vidare, och efter att ha provat några fruktlösa idéer har jag äntligen hittat ett sätt att angripa skrivandet från rätt håll. Jag börjar med ett tomt papper och skriver sedan ner de ord som spontant dyker upp i tankarna. Det spelar ingen roll om jag har storyn och miljön klar för mig, eller om det bara är en konturlös idé som fladdrar runt i bakgrunden. Ord dyker alltid upp, och dessa ord skriver jag ner. Det viktiga är att det bara får vara ett ord i taget. Inga meningar, inga kluriga formuleringar, inga vidareutvecklingar. Utan bara ord, nakna och ensamma. När sidan är fylld får dessa ord utgöra grunden för den värld jag ska skapa. Jag använder dem som byggstenar och flyttar runt dem, river loss dem och bygger vidare på dem. Till slut hamnar orden där de ska och världen växer fram. Berättelsen får sin inramning.

Detta tillvägagångssätt har hjälpt mig väldigt mycket i mitt skrivande. Det är inte säkert att det fungerar för dig, men om tanken på att skriva en roman känns övermäktig eller skrivkrampen vägrar ge med sig kan det vara värt att prova.

Jenny startade för drygt tio år sedan firman Ordbyrån Jennys Humligheter och har sedan dess främst ägnat sig åt talskrivande och korrekturläsning. Hon har dock alltid hyst en förhoppning om att få jobba med skönlitteratur och om hon som barn haft en aning om att det fanns ett yrke som hette lektör, skulle det garanterat ha varit svaret på frågan: ”Vad vill du bli när du blir stor?”

Läs mer på: www.jennyowenius.com (Sidan är under uppbyggnad)

Att skriva (med) kroppen

Att skriva (med) kroppen

Varje vecka under sommaren kommer deltagarna i vår lektörsutbildning presentera sig själva och dela med sig av sina bästa skrivtips. Idag skriver Helena Hansen.

Att kroppen och skrivandet hör ihop är något som är ganska självklart. Det är handen som för pennan över pappret, eller fingrarna som rör sig över tangentbordet. Men hur funkar det egentligen? För den franska andra vågen-feministen Hélène Cixous handlar det om att återerövra kroppen genom skrivandet, samtidigt som det är genom kroppen som skrivandet återerövras.  

För att alludera på den amerikanska queer-feministen Judith Butler, som även hon intresserar sig för kroppens materialitet, bland annat i boken Bodies that Matter: On the Discursive Limits of Sex, skulle en kunna säga att Cixous gör både skrivandet och kroppen till en performativ akt, där det är repetitionen av handlingen som skapar både betydelser och verklighet(er).

Kvinnan måste skriva med kroppen, hon måste uppfinna det ointagliga språk som river ned skiljeväggarna, klasserna, retoriken, påbuden och reglerna; hon måste dränka, tränga igenom, övervinna den yttersta resterande diskursen; inklusive den som skrattar åt att behöva uttala ordet ”tystnad” […].”

Så skriver Cixous i sin genreöverskridande essä  Medusas skratt, som först publicerades 1975 i ett nummer av tidskriften Arc, tillägnat Simone de Beauvoir, och sedan i ”Le Rire de la Méduse et autres ironies” (”Medusas skratt och andra ironier”). Visst låter det som om det även skulle kunna handla om skrivkramp, som måste övervinnas? Eller varför inte om en författare som kämpar med att hitta sin egen röst och ett eget språk som sträcker sig över gränser och hegemonier?

Att det för Cixous just är kvinnan som måste skriva med kroppen kanske en kan tänka bort (en liten stund) med tanke på att människor av alla kön kan inta bokmarknaden idag (i alla fall lite lättare än då Cixous skrev sin ironiserande text), men alla kan även lida av skrivkramp som måste, om inte dränkas, så rivas ner. Och hur gör en det?

Varför inte göra som Cixous och studera James Joyce, som hon för övrigt har doktorerat om, eller kanske (ännu hellre?) Virginia Woolf, som krävde ett eget rum, men som även laborerade med olika berättarperspektiv? Båda, t.ex. Woolf i Mot fyren och Joyce i Odysseus, använde sig av en stream-of-consciousness- eller inre monolog-teknik. För varifrån kommer orden som handen skriver? Kanske just från hjärnans meandrar av materia?

Skrivtips: Skriv din egen inre monolog

Även om stream-of-consciousness eller inre monolog är ett berättartekniskt grepp för att gestalta karaktärernas inre röster och sinnesintryck går det (ju!) att tänka att en själv helt hämningslöst kan skriva ner sin inre monolog, eller bara skriva om vad som helst en stund, utan att, paradoxalt nog, tänka för mycket. För det är kanske just en flod eller ström av ord som hjälper dig att både hitta din egen röst och att förlösa dig från skrivkramp.

Mitt förslag är helt enkelt att börja lätt: sätt en timer på 10 minuter och skriv utan att tänka på att du måste följa några grammatiska eller andra språkliga regler, och speciellt inte på att det måste bli särskilt bra. Bara skriv – och lyssna på Hélène Cixous när hon i Medusas skratt utropar:

Och varför skriver du inte? Skriv! Skriften är för dig, du är till för dig, din kropp är din, ta den.  

Tror du inte att du kan skriva? Gör det ändå. Och skratta ironiskt som Cixous Medusa om någon säger att du inte kan. Min tanke är att alla som vill kan lära sig skriva, eller hitta sin egen röst. Det gäller bara att bli av med den där skrivkrampen.

//Helena Hansen

Helena Hansen har gått Lunds universitets Författarskola och har även en master-examen från Sorbonne i Paris i fransk litteraturvetenskap med inriktning genusvetenskap och postkolonialism. Just nu jobbar hon som översättare och content writer, och till hösten kommer hon att börja arbeta som lektör mot författare. Hon kan till exempel hjälpa dig med att utveckla starka karaktärer och att hitta ditt eget språk. Vill du kontakta Helena redan nu kan du mejla henne på helenahansentexta(snabela)gmail.com

Gästbloggen: Ta chansen att “berätta dig själv”

Gästbloggen: Ta chansen att “berätta dig själv”

Varje vecka under sommaren kommer deltagarna i vår lektörsutbildning presentera sig själva och dela med sig av sina bästa skrivtips. Först ut är skribenten Eva Bergengren.

Att skriva och läsa är kommunikation över tid och rum. Tänk om jag hade haft min mormors berättelse, skriven av henne själv ur hennes eget perspektiv. Det är för sent nu. Fast hon var den människa som kanske betydde mest för mig när jag var liten vet jag nästan inget om henne. Ibland kan människor stå oss så nära att vi inte ser dem alls.

För några år sedan råkade jag bli cirkelledare på Vuxenskolan. Ämnet var Skriv om ditt liv. Jag skulle leda en grupp seniorer som hade kommit på den utmärkta idén att berätta sin egen historia. De tänkte på sina barn och barnbarn. ”Jag vill få ner min egen version – medan jag fortfarande minns den”, påpekade någon galghumoristiskt vid första mötet.

Jag hade lite diffusa tankar om hur jag skulle bibringa gruppen mina berättartekniska knep och språkliga färdigheter. Men den som lärde sig mest var jag. Jag fick nio doser av livserfarenhet, insikt, klokhet och berättarglädje varje gång vi träffades. Jag fick Sveriges efterkrigshistoria från dem som var med IRL.

Om alfabetet är den största uppfinning som mänskligheten klurat ut så undrar jag om inte studiecirkeln borde komma in som god tvåa. Under två terminer träffades vi varannan vecka och läste texter, pratade om berättelser och minnen, skickade runt föremål och foton som i sin tur väckte nya minnen och tankar hos deltagarna. Ingen i cirkeln var mer än rent ytligt bekant med någon av de andra sedan tidigare, men efter fem träffar hade jag känslan av att ha känt dessa pensionärer sedan de var små barn.

Den gemenskap som uppstod liknade inget annat vi hade varit med om. Berättelserna kunde handla om tuffa krigsår, stränga lärare och svåra förluster. Lika väl som dråpliga episoder, knasiga syskon, galna grannar, första förälskelsen, utbildning till yrken som inte finns längre, 60-talsmode och musik som alla kände igen och någon gång hade dansat till. Brev, dagböcker, ransoneringskuponger, gamla leksaker, tidningsurklipp, skivor… Det fanns plats för allt och för alla.

Vi gav ett ömsesidigt tystnadslöfte kring det som diskuterades i gruppen och vad som slutligen hamnade i den skrivna texten som barn och barnbarn skulle få, det var vars och ens eget val. Berättelserna blev böcker, wordfiler, utskrifter, allt efter var och ens förmåga och ambitionsnivå. Vi gjorde också en bok tillsammans och fick bokstavligen ett minne för livet (går att läsa här).

Gruppen har fortsatt att träffas, skriva och berätta för varandra och jag har haft flera nya cirklar på Vuxenskolan, med deltagare i olika faser i livet. Jag har blivit snudd på beroende av få höra alla vackra, roliga, sorgliga och enastående historier som deltagarna skriver från träff till träff. Jag träffar riktiga hjältar varje vecka.

Det är alla vi ”vanliga” människor som är samhället. Det är våra erfarenheter som blir historia.

Du är värd att berättas – och ingen gör det bättre än du själv. Att gå i cirkel kan vara ett bra sätt att komma framåt.

 

Skrivtips: Bilda en berättarcirkel

 

För att bilda en berättarcirkel där ni minns och berättar tillsammans kan man göra så här.

1. Hitta din grupp. Ni kanske är några vänner som redan har tänkt tanken? Fråga runt i era respektive kontaktnät om fler är pigga på idén. Varför inte kasta ut en tråd på Facebook eller på föreningens hemsida? Kommer ni från olika sammanhang och inte känner varandra väldigt väl är det bara en fördel.

2. Ta kontakt med något studieförbund om ni behöver hjälp med ledare och lokal. (Ämnet passar också utmärkt för en så kallad kamratcirkel där man inte har en betald lärare utan någon av deltagarna tar ansvar för närvarolistan och fikat.)

3. Välj datum och eventuellt studiematerial. Min erfarenhet är att två veckor kan vara en lagom intervall. Träffas man varannan måndagskväll blir det tid att forska, skriva, läsa och reflektera mellan gångerna. Blir uppehållet längre är det lätt att tappa tråden till varandras berättelser och även till sin egen. Skrivprojekt mår ofta bra av lite grupptryck: Har man en inplanerad träff om en vecka är det större chans att man verkligen skriver.

Här är några böcker som jag tycker är bra och som kan fungera som stöd och inspiration:

  • Skriv ditt liv – handbok i livsberättande av Jenny Eklund. ISBN 978-91-86743-03-1
  • Att skriva om sitt liv – med livskartan på spaning efter minnen, mening och möjligheter av Inga-Lill Valfridsson. ISBN 978-91-7738-730-5.  (Kan vara svår att få tag på i vanliga bokhandeln – sök på antikvariat)
  • Att berätta sig själv – inspirationsbok för  den som vill skriva om sitt liv av Merete Mazzarella. ISBN 978-91-37-14127-5
  • Så gör jag – konsten att skriva av Bodil Malmsten. ISBN 978-91-7738-730-5
  • Det var en gång… om konsten att skriva sitt liv av Marja Bruzaeus och Monica Rönquist-Germanis. ISBN 9789186033200

Några tips från ”mina” berättarcirklar. (Ni kanske kommer på andra. Allt som fungerar är bra. Det viktiga är att alla blir respekterade och att ingen bryter förtroendet.)

  • Sex– sju personer är ett bra antal deltagare. Det är lagom för att samtalet ska få energi och infallsvinklar från olika håll. Helst inte fler än nio. Är gruppen större delar samtalet gärna upp sig i flera mindre delgrupper. Det kan kännas otryggt att dela med sig av i personliga erfarenheter i en större grupp.
  • Ge alla lika mycket tid. Använd timer.
  • Läs upp valda texter i tur och ordning.
  • Ge respons på innehållet och inte språket. (Den diskussionen har sina egna sammanhang och livsberättelsen har inte alltid litterära ambitioner.)
  • Gör en överenskommelse om tystnadsplikt kring det som sägs på träffarna.
  • Cirkeln är rund och alla får plats. Varje person deltar på sin egen nivå och väljer vad den vill dela med sig av och ha respons på. Någon kanske skriver på en närmast litterär nivå, en annan har bara med sig några stolpar som blir stommen till ett samtal och en tredje har hittat gamla fotografier till ett collage med bildtexter. Ni kommer hitta kraft och inspiration av varandras berättelser hur olika ni än är och på vilken nivå ni än väljer att ta er an uppgiften.

/Eva Bergengren

“I hela mitt vuxna liv har jag sysslat med att sätta 29 små grafiska krumelurer i olika ordning på papper eller i datorfiler. Jag slutar aldrig att förundras över vad dessa små tecken förmår. Jag älskar att hålla på med texter och jag läser alltid. Verkligen alltid. När jag inte skriver. Nu ska jag också bli lektör vilket innebär att jag får ännu fler möjligheter att syssla med den enda form av magi jag känner till som verkligen fungerar. Skriftspråket och berättelsen.”

Läs mer om Eva på: www.evabergengren.com

Tips! I slutet av juni startar Eva en webbkurs för ovana skribenter som vill komma igång att skriva

Skriv kort och långt

Skriv kort och långt

En av anledningarna till att jag skriver är för den underbara känslan att få vara helt upptagen i hantverket. Känna det där ruset av att allt utanför är oviktigt, bara låta det hända och skänka rösterna i huvudet en spelplats. Tiden är inte längre i samma dimension och jag vet inte längre om det är jag som skriver berättelsen eller om det är den som leker med mig.

I veckan hade jag en sådan upplevelse, vilket absolut inte inträffar varje gång jag skriver. Vissa dagar är det bara motstånd, andra mer trevande, vissa då jag inte ens lyckas börja. För att skriva långt behöver man visst tålamod och kunna tänka sig bli klar med något avlägset fram i tiden. Problemet är att jag är en ganska otålig person och vill ha saker och ting klart fort. Vill också gärna känna mig duktig och visa upp mina alster så att jag kan gå vidare med något nytt. Därför är det väldigt viktigt för mig att blanda olika typer av skrivande. Jag brukar dela in dem i korta och långa projekt.

De korta projekten gör jag nästan uteslutande i under en intensiv period. Gärna mot deadlines eller tävlingar och gärna bara under några få dagars tid. Fördelen med det är att jag faktiskt släpper en del på mina prestationskrav och får mer gjort. Känslan av att ha färdigställt något kreativt är ju något som är lätt att rida på och spiller över även i de längre projekten.

Genom att arbeta snabbt får jag också en annan typ av energi som jag tror avspeglar sig i texterna. De är kanske inte lika genomtänkta och putsade som de långa, men väger upp med det spontana de fångar i stunden.

Jag vill också gärna få någon att läsa dem ganska direkt efter att jag känner mig klar, vare sig det är med återkoppling eller inte. Att ha ett vittne till sin skrivprocess. Det mättar nämligen behovet av att vara produktiv (åtminstone för stunden).

De långa projekten får ligga och puttra. Ibland kommer det perioder av intensivt skrivande, men det är inget jag räknar med. Jag har förvisso något långsiktigt mål, men försöker ändå undvika att tänka alltför mycket i termer av resultat.

Jag försöker tänka på det lite som med andra praktiska saker. Om jag till exempel ska måla om något hemma så vill jag gärna göra det samma dag som jag kommer på idén. Rida på vågen av min egen lust. Och måla några köksluckor är ju möjligt på en dag, men att bygga ett hus kräver ju viss planering och framförhållning… Man vet ju också att det är lätt att sitta där och planera och drömma om det färdiga huset, men mer krävande att sätta igång. Därför tror jag att båda typerna av skrivande kan göras parallellt och gynnar varandra.

Fördelar med att blanda kort och långt skrivande:

  1. Känslan av att få något gjort med de korta projekten bidrar till mer energi till de långa.
  2. Du behåller ditt skrivande vitalt och stagnerar inte i en och samma idé
  3. Du övar upp din förmåga till att strukturera texter, börja och sluta.
  4. Du kan hitta nya former för ditt skrivande: poesi, noveller, dramatik, manus och kan bli mer mångfacetterad i ditt berättande.
  5. Det långa skrivandet bidrar till ditt språk och din tonsäkerhet i det korta.

Veckans tips är att försöka ha både något kort och långt på gång.

Övning:

Ta 10 minuter och skriv en lista på korta skrivprojekt som du kan jobba med.

Bli ditt husdjur

Bli ditt husdjur

Ni kanske känner igen er. Fram tills det att man sätter sig ned vid datorn för att skriva så har katten varit tyst och lugn, men nu ska den helt plötsligt ha all typ av uppmärksamhet. Och ger sig inte förrän balkongdörren öppnat och stängts sjutton gånger, den fått laddning på laddning med torrfoder och fullkomligt mördat den lilla kattmyntaimpregnerade fejkmusen som man pliktskyldigt dragit över köksgolvet. Skrivtimmen reduceras till ett minimum och trots din parallella insats känner du skuld för att du inte gjort mer för den lilla varelsen. De där uppfordrande ögonen som säger: Du är en dålig människa.

Obs! Detta är inte ett skrivtips om hur du kan få hjälp med att skriva trots husdjur, för i ärlighetens namn, om jag visste någon metod som också lämnade samvetet rent skulle jag skrivit det i första meningen. Har prövat hörlurar, men det får mig att känna mig usel och då kan jag ändå inte tänka på något annat. Och glöm att jag ska försöka stänga in mig i ett rum, stängda dörrar är det värsta min katt vet. Hon krafsar och jamar tills det går hål i både öron och dörr.

Jag tror att skrivande människor är grovt överrepresenterade i husdjursstatistiken. Varför? De hör till skrivarlivet på något sätt verkar det som, i alla fall om man ska tro Aase Berg som skrev om författarens relation till katten i en artikel jag hittat på DN.se. När jag läser den häpnar jag över ett citat ända bak till 1500-tals-filosofen Michel de Montaigne som skrivit ”När jag leker med min katt vet jag aldrig om hon leker med mig eller jag med henne”. Och visst är det fascinerande med djuren, vi kan ju aldrig helt veta vad de tänker…

Kanske handlar det vårt behov av närvaro – som inte pratar. Någon som bevakar vår vardag och som finns där som håller oss på jorden. Nu när jag varit borta länge hemifrån var det faktiskt denna lilla luddboll som jag saknat mest av allt. Hon är helt förmänskligat, dricker vatten ur dricksglas, kissar i badkaret, äter med tassarna och sover självklart i sängen. Hon är dessutom den katt som troligen åkt mest tunnelbana i stan.  Varje dag åker hon med min sambo till jobbet i denna lilla vagn. På cykelsäsongen hänger vi på den på pakethållaren. Det drar glada blickar till sig.

kattvagnen

Även om det inte är särskilt vanligt så finns det faktiskt en del vuxenlitteratur skriven helt ur djurens perspektiv. Bland annat boken Timbuktu av Paul Auster, skriven ur en hunds ögon och så klart klassikern Djurfarmen av George Orwell. I de novelltävlingar som jag har hållit är det också ett stående inslag, nästan alltid kommer det en eller ett par husdjursberättelser.

Och när man tänker på det är det är väl inte så konstigt att dessa själar, som tar upp så stor del av vår vardag och kärlek, också blir en inspirationskälla? För vad ser de egentligen? Vad tänker de på? Ja, det är veckans övning.

Övning:

Se livet ur ditt husdjurs perspektiv (om du inte har något får du föreställa dig). Vad har det för tankar, hur uppfattas du och miljön runtomkring? Vad blir viktigt?

/Jens Klitgaard

Vem blir du på en annan plats?

Vem blir du på en annan plats?

För några månader sen var jag i Argentina för tionde gången, det är på många sätt mitt andra hem på jorden.  Jag har min sambos familj där, men jag känner också något mer som drar mig dit. Eftersom jag behärskar språket och har varit där så pass många gånger att jag kommit förbi känslan av att allting bara är nytt och annorlunda så inbillar jag mig att jag kan jag se platsen bättre för vad den är, och mig i den.

Det är en stor skillnad på sättet som jag var där i början. Då, som turist, ser man ju bara en konstlad mikrovärld av ett land. Klichén. På gott och ont. Det är ju på ett sätt så mycket lättare. Tango, grillat kött i oändlighet och fotboll. Men så är ju inget land. Lika lite som Sverige bara är IKEA, blonda tjejer och vikingar.

Jag går på gatorna i Buenos Aires och ser mig omkring, finns till, eftersom staden är så ofantligt stor rör jag mig mest av allt i stadsdelen där vi bor. Att ta sig från en del till en annan kan vara dagens stora projekt. Det slukar tid och energi. Ett projekt om dagen brukar jag tänka, resten är bonus. Det bor fler invånare i en stadsdel än vad det gör i hela Stockholm, i staden fler än i hela Sverige. Så många människor och så mycket som händer hela tiden. Jag hade känt mig anonym om det inte vore för att alla uppmärksammar mig på att jag inte är härifrån. När jag berättar att jag är från Sverige, undrar de varför jag är här ”Där du bor är det ju så mycket bättre”. Sen har alla någon kusin eller vän till en vän som bor i Sverige (eller Tyskland eller Holland eller Schweiz, för det är samma sak). Och just det, man pratar med varandra här, i kiosker och på restauranger, i taxin (jag finns, du finns, vi existerar). När jag säger att jag gillar att vara här, men inte på grund av köttet, tangon eller fotbollen, så blir de förvånade och ofta lite reserverat stolta.

För mig handlar det om att sakta få tillträde till en plats, vilket jag vet kommer dröja länge än. Det är något man erövrar med de små medlen. Kan jag läsa en bok på spanska blir jag glad, kan jag uppfatta ett skämt blir jag glad, kan jag förstå var 152:ans buss går utan att se ut som ett självlysande frågetecken blir jag glad, kan jag förstå en politisk härva på TV (och det finns det gott om) blir jag glad. Varför, för att jag får känna mig som en del av platsen även fast den inte är min helt och hållet. Små landvinningar som ger mig nytt mod, som gör mig delaktig i livet här.

Jag är samma person var jag än är, MEN, olika delar av min personlighet kommer fram när jag är på en annan plats. När ens vanliga omgivning förändras så händer något. Här känner jag mig mindre oroad, tar saker i ett annat tempo och känner mig närmre en källa av kreativitet och liv, men mer begränsad på ett annat sätt. Säkerhet, jag måste hela tiden tänka på att jag kan bli rånad och vara extra försiktig var jag än går. Tillgången till vänner och nätverk, jag är inte lika självständig och har inte en frihet att ta mig var jag vill, när jag vill. Jag kan inte heller agera på samma sätt som hemma om jag tycker att något är fel, jag censurerar mig själv.

Jag blir hela tiden påmind om att jag ser annorlunda ut, som en turist. Det öppnar vissa dörrar och stänger andra. Folk är intresserad av mig på ett sätt som de inte skulle vara hemma. Men jag får också kämpa för att bli mer än mitt svenska utseende. Bortom klichén. Jag försöker gå så avslappnat som möjligt, för att det ska se ut precis som jag vet vart jag ska, jag väljer kläder som inte skriker extranjero. Jag följer sociala koder så gott jag kan, dricker mate (argentinskt te). Men det är ju bara det ytliga och kanske lurar jag mig själv att jag smälter in, men det dröjer inte länge förrän någon korrigerar mig. Berättar för mig att jag bara är här på besök. Och de har ju rätt, men ändå så fortsätter jag att försöka, för det gör mig glad.

Kort övning (10 minuter):

Hur blir din du eller din romankaraktär när den är på ett ställe som inte är dess ursprungliga miljö. Vilka karaktärsdrag kommer fram? Vilka försvagas? Hur behandlar du/hen språket och de kulturella skillnaderna. Finns någon särskild scen där detta blir tydligt?

Kort övning 2

Beskriv platsen som du känner som hemma, fast från perspektivet från någon som inte hör till den. Vad tror du att de uppmärksammar?

Lång övning

Skriv en kort reseskildring av ett ställe som du varit på, kan du hitta en situation från en resa som frammanade känslor kring existensen som främmande? Där man inte hör till per automatik. Tänk på att det inte behöver vara långt borta, att flytta till en grannkommun eller komma in på en ny arbetsplats kan skapa samma känslor, kanske till och med platsen som man upplever som sitt hem.

/Jens Klitgaard

Gestalta din irritation

Gestalta din irritation

Karaktärsdrag kan gestaltas på en mängd olika sätt. Hur beror på oss och ju mer vi känner att något påverkar oss, desto större chans är det att vi kan förmedla det effektivt till en läsare. Jag brukar ofta utgå ifrån personer i min närhet. Hur mycket vi än älskar någon så finns det ju drag hos dem som irriterar oss, eller som får oss själva att bete oss på ett visst sätt. För det är ju just i dynamiken mellan de olika karaktärerna, eller mellan en karaktär och läsare, som gestaltningen sker. Där vi blir aktiva och sätter oss in i situationen.

Den här gången blir det en äldre manlig släkting som faller under luppen. För ett tag sen var vi på semester tillsammans och delade samma lägenhet.

Jag är en person som behöver många timmar själv under dagen för att må bra, så även de övriga i sällskapet. Han i motsats, vet inte vad han ska göra med sig själv och blir rastlös, en känsla han snabbt gör oss andra ansvariga till att stilla. Han frågar uppenbara frågor bara för att ha något att göra ”Arbetar du?”, involverar oss alla i att leta efter sina badbyxor som han anklagar någon annan att ha förlagt (medan de hela tiden låg i bilen). Det mest irriterande draget är att han svarar ”Vad?” på vad man än säger till honom. Man måste därför upprepa det man vill kommunicera minst en gång oavsett hur tydligt man sagt det från början. Det är som om han inte bryr sig om att lyssna den första gången. Min mottaktik blir att göra precis samma sak med honom. Inte för att det funkar, men det känns åtminstone lite tillfredställande. En intressant dynamik uppstår.

Här har alltså karaktär A (min släkting), skapat en reaktion i karaktär B (mig) som C, (läsaren) kan känna igen sig i och komplettera med egna erfarenheter. B:s respons med att inte bara enkelt finna sig i situationen, skapar i sin tur dramatik. Scenen är skriven ur B:s perspektiv vilket också säger något om dennes egna karaktärsdrag, läsaren förväntas identifiera sig med B, men behöver inte ensidigt stå på B:s sida, utan kan förstå att A också har känslor och reagerar på detta sätt av en anledning. Men för det krävs viss fördjupande information. Min släkting är nästan döv på ena örat, han är glad att vara på semester som han inte varit på flera år och vill gärna umgås med oss så mycket han kan.

Det är viktigt att vi inte glömmer bort varför personerna/karaktärerna gör som de gör och att vi kan känna med dem alla. Därför behöver vi sätta oss in i hur de tänker och vad saker och ting kommer ifrån – vilket ju oftare är lättare att veta med personer som är i vår närhet, eftersom vi också känner till deras historia.

Hur som helst. Att observera de karaktärer i vår närhet och deras egenheter, särskilt de vi känner bäst, är ovärderligt för vårt berättande. Detta även om vi bara lånar delar av deras karaktärsdrag till våra egna påhittade personer.

Dagens övning blir därför att i 15 minuter:

  1. Välja en person i din närhet.
  2. Tänka på hur personen irriterar dig, skriv en snabb lista.
  3. Försök nu att skriva ned särskilda uttryck eller situationer som detta brukar utspela sig.
  4. Spara dessa att använda till någon av dina karaktärer. Kom ihåg att du kan behålla kärnan av situationen, men byta ut detaljer så att ingen behöver känna sig utpekad i onödan.

Utökad övning:

Skriv ut en scen som uppenbarat sig från övningen ovan. Skriv den först ur ditt eget perspektiv, sedan ur dennes vars beteende du irriterar dig på.

Vad vill texten?

Vad vill texten?

För ungefär ett år sedan gick en skrivlärare till mig ur tiden och jag tänker på honom då och då när jag gör mina lektörsläsningar. Han var både författare och pedagog, en person som sett många av de senaste årtiondens svenska debutanter i sitt klassrum. Om det är något jag kommer ihåg från hans sätt att lära ut så är det att man alltid ska utgå från vad som är bäst för texten.

”Den här texten vill något annat” sa han ofta. Att texten ”vill något” är ju på ett sätt en ganska underlig tanke. Men för mig var det på samma gång helt logiskt. Texten har en vilja, författaren behöver inte nödvändigtvis ha samma. Men när de går åt samma håll så är det lättare att skriva något som känns äkta. Hela tanken om att texten är ”heligare” än författaren är också ett sätt att förstå att jag som skrivande alltid kan utveckla mig och mitt hantverk till att bli så pass bra som texten kräver. Så att säga, idén och textens vilja finns där bakom, sen gäller det att mejsla fram den så gott det går.

Det var många gånger som jag och mina klasskamrater inte höll med honom. ”Vad vet du om vad texten vill? Det är ju jag som har skrivit den”, ville jag gärna säga men lät bli. För när jag läst igenom den igen och tänkt efter så visade det sig ofta att han hade rätt. Han visste mer om min texts vilja än jag själv eftersom han kunde separera den från mitt något trubbiga hantverk.

Nu när jag själv börjat ha skrivelever eller ger lektörsläsningar så försöker jag alltid lyssna efter vad som är textens vilja och vad som är författarens – och jag tror att jag börjar se vad han menade. Det är något som kommer fram tydligare och tydligare ju fler texter man läser. Som läsare vill vi väldigt sällan tänka på att det finns en författare bakom. Vi vill vara helt inne i berättelsen. Några varningssignaler är när jag märker att en författare varit för förtjust i en mening, har några favoritord som återkommer genom hela berättelsen, har lagt till en karaktär som känns konstruerad eller putsat till en situation för att få den att passa in med sina egna värderingar. Detta är exempel på sådant som gör att jag ”kommer ur berättelsen” och börjar tänka på författarens närvaro.

Jag själv lär mig extremt mycket av att ha elever. Saker som jag själv snappat upp, blir jag nu tvungen att formulera och få någon annan att förstå. Inget har utvecklat mitt eget skrivande så mycket som att försöka utveckla andras. Särskilt när jag får frågor på mina kommentarer som: ”Hur menar du egentligen med att texten vill något annat?”

Dagens övning handlar därför om att lyssna på sin text.

Övning

Kan du hitta ställen i texten där du själv blir för närvarande och där det inte är mening att fokus ska ligga på dig?

Titta efter:

  • Ord som återkommer som du gärna använder, men som kanske inte passar karaktären eller berättelsen.
  • De meningar som du är mest förtjust i. (Varför är du det?)
  • Berättarrösten, finns det gånger som det är ”du” som vill säga något eller där det känns otydligt. Använder du berättelsen som ett verktyg för att få ut dina egna åsikter?
  • Tydliga politiska inslag som kommer från dig, som egentligen inte rimmar med karaktären. Kan det kännas som propaganda?
  • Ställen som du ändrat/tillrättalagt för att du inte vill framstå som konstig/löjlig/dum/elak osv. (Övning i att separera texten från DIG)
  • Passager som är din humor, men inte nödvändigtvis passar berättelsen/karaktären.
  • Smala referenser som en oinvigd inte förstår

När du hittat dem så kan du nu börja tänka på vad du ska göra åt dem. Vad får vara kvar och vad kan tas bort/ändras? Det viktiga med detta är att du själv blir uppmärksam på vad du gör. Lyssna på texten. Vad vill den

/Jens Klitgaard

Pin It on Pinterest