Veckans gäst: Iza Melody Frost

Iza Melody Frost

I februari 2014 publicerades min första romantiska och erotiska novell i serien Vardagserotik hos e-bokförlaget RoM (Reads of Mine). Den sjunde och sista novellen beräknas komma ut i juli.

Hur började det?

För drygt åtta år sedan gick förlaget Harlequin ut på sin hemsida och berättade att de sökte svenskskrivna manus i svenska miljöer. Herregud, vad min hjärna spann loss. Det fanns ju inga romantiska kärlekshistorier som utspelade sig i våra djupa skogar, bland vackra klippor eller på våra härliga stränder längs kusten. Jag ville så gärna läsa en sådan bok att jag bestämde mig för att skriva en själv. Men jag var ung och hade ingen disciplin. Åren gick och Harlequin lade ner satsningen utan att ge ut något. Jag var dock redan biten av skrivandet och kämpade vidare, men inte i samma genre för jag trodde det var omöjligt att skriva om kärlek och bli utgiven. Simona Ahrnstedt skulle senare bevisa mig fel. Ytterligare flera år senare började det verkligen hända grejer; Simona gav romance-genren ett ansikte i Sverige och e-böckerna blev allt vanligare. Småförlag poppade upp som svampar ur marken, och möjligheterna kändes större, häftigare och framför allt friare. Jag anmälde mig till Simonas romance-kurs, och bestämde mig. Jag skulle skriva i den här genren och jag skulle satsa!

Varför digital utgivning?

För ungefär tre år sedan lärde jag känna en tjej på nätet, vi hyste samma intresse för romantik och hon startade RoM, ett digitalt ’indie’-förlag med fokus på unga vuxna och crossover. Första gången vi träffades på riktigt var sommaren 2013 på Simonas kurs och jag tror att den gav oss båda ett förnyat sug efter romance. I efterdyningarna av kursen skrev jag på skoj ett antal noveller med småtokiga arbetstitlar, en sysselsättning som var menad att roa mig själv och ge mig en paus från de bokmanus som jag slet med för tillfället. När jag väl hade skrivit novellerna insåg jag att jag ville att de skulle bli lästa. Eftersom jag själv läser enormt mycket e-böcker och tilltalas av formatet var det självklart att publicera dem digitalt.

Varför romantik och erotik?

Under våren har sex av de sju planerade novellerna i serien Vardagserotik getts ut på RoM förlag. Vardagserotik är en hyllning till Svensson-ligget, till det enkla och okomplicerade, till människor som älskar varandra, oavsett hur länge de har levt tillsammans eller om de nyss har träffats. Mina noveller innehåller ljuv romantik, lika väl som pirrig erotik, och jag är fullkomligt övertygad om att fler än jag vill läsa den här sortens berättelser. Jag har hittat det jag vill göra och oavsett om jag i framtiden väljer att skriva paranormal, suspense eller contemporary, så kommer kärnan bestå av romance, för är det något man aldrig kan få för mycket av så är det kärlek. Och sex. Men mest kärlek.

Läs mer om Iza Melody Frost här: www.izadoramelodyfrost.wordpress.com

Veckans gäst: Stefan Nilsson

Stefan Nilsson

Jag har levt på att skriva hela mitt vuxna liv. Men att skriva roman var något annat. Det fanns en hel del att lära under resan fram till utgiven bok.

Jag skrev min första tidningsartikel när jag var 17 år. 39 år senare jobbar jag fortfarande på GT i Göteborg. Hur många artiklar det blivit har jag ingen aning om. De flesta artiklar jag skriver är 2000–3000 tecken. Skriver jag riktigt, riktigt långt hamnar jag på 7000–8000. Men det är max två gånger per år jag får breda ut mig så. Min debutroman ”I flyktens skugga” innehåller ungefär 850000, för er som hellre använder ord som längdmått är siffran ungefär 150000. Fram tills jag satte vad jag trodde var den sista punkten i mitt manus hade jag ingen om att jag stod inför en process jag aldrig tidigare varit i kontakt med.

Även om jag var osäker på om jag överhuvudtaget skulle nå några läsare kände jag mig ändå trygg i mitt skrivande. Det är ju mitt yrke att sitta vid datorn och formulera mig. Att jag skrivit boken några timmar då och då under tio års tid i en brassestol i ett husvagnstält vid Medelhavet upplevde jag inte som ett problem, jag tyckte storyn hängde ihop bra ändå.

Men när boken väl kom ut i april förra året hade jag varit med om en del omvälvande upplevelser. Som många andra hade jag haft mina ångestpromenader till brevlådan för att plocka ut den ena refuseringen efter den andra. Efter att några år senare ha vänt mig till en lektör och fått en ordentlig läsning för att äntligen få ut min bok blev jag generalsågad.

Men det mesta dramatiska var ändå att själva fundamentet i berättande skakades. I drygt tre decennier har jag levt med uppfattningen att om jag bara har en början och ett slut på min berättelse löser sig resten. Detta oavsett om jag skriver kort eller långt eller om jag håller föredrag eller berättar inför publik. Men när ”I flyktens skugga” kom ut fanns både en ny inledning och ett helt nytt slut där jag kastade bort 45 slutsidor och ersatte dem – med något som faktiskt blev mycket bättre.

Ann Ljungberg, min författarcoach, lärde mig läxan. Ska boken bli intressant måste man vara beredd till förändring. Inget är heligt. Darlingar måste killas.

När jag nu närmar mig utgivning av roman nummer två har jag haft bättre koll på förutsättningarna och skrev naturligtvis ett manus som kunde användas rakt av utan större korrigeringar.

Icke så.

Medan jag i jobbet fortsätter ösa ur mig bokstäver både i papperstidningen och på webben är det fortfarande en helt annan sak att skriva en bok. Men den här gången räckte det att jag skrev om slutet.

Jag fick behålla början.

Nästa gång siktar jag på att behålla både början och slutet.

Stefan Nilsson

Hittills utgivet: ”I flyktens skugga” (Hoi) 2013

Läs mer om Stefan på: http://stefannilsson.hoi.se/

Foto: Jan Wiridén

 

Veckans gäst – Susan Casserfelt

Susan Casserfelt

Behöver du vara ett geni eller ens talangfull för att skriva en roman?

Nej, påstår jag, inte alls! Kan jag, kan du!

Jag heter Susan Casserfelt och debuterade förra året med Prästens lilla flicka, en psykologisk spänningsroman. Boken gavs ut på eget förlag som man så käckt säger när man inte har en stor utgivare i ryggen och den har fått ett fint mottagande.

Jag har haft alla odds mot mig, med början i grundskolan då jag kämpade med svenska språket. Jag minns en enskild diagnostisk test, på punkt och kommatering, som jag klarade enbart tack vare lärarinnans övertydliga läsning och nickningar. Något år senare fick jag gå på extrasvenska för att lära mig forma läpparna som Kalle Anka för att göra lätet Y.

Istället för att rada upp mina språkliga tillkortakommanden hoppar vi från 70-talet till milleniets början. Det svider lite fortfarande. Under tre år arbetade jag som reporter på nyhetsredaktionen på SVT. TV är ett talat medium och ingen kunde se mina stavfel. För ingen läste väl mina manus, underlagen för inslagen? Men jo, självfallet var det så. Nyhetsredaktören på SVT, en lång och vass stör, kluckade roat inför hela redaktionen när han ondgjorde sig över min stavning.

”Medans… Vad betyder det?”

Nu för tiden bortser jag inte från ord med röd eller grön taggtråd under sig. Vad behövs då för att skriva en bok? Inspiration?
Ja och nej. Inspiration är som förälskelse, det håller bara i början. Inspiration är glöden som får dig att skriva de första fem sidorna, men det som avslutar en roman är din rumpa på stolen.

På samma sätt som ett älskande par låter förälskelsen glida över i kärlek, matar författaren på med disciplin. Bli den slitvargen som vägrar ge upp. Hantverket kan du alltid lära sig på vägen, så sätt dig ner och börja skriv, helst varje dag. Jag skrev om Prästens lilla flicka fyra gånger, stuvade om och skrotade säkert en fjärdedel av manuset varje gång. Varje sida är i genomsnitt redigerad mellan tio och tjugo gånger. Nu när jag sitter och skriver på uppföljaren blir det extra tydligt vad som krävs.

”Jag saknade inspiration idag …” Tyvärr, inte en giltig ursäkt.

Sätt rumpan på stolen, behåll fokus och skriv. Och låt dig absolut inte distraheras, som att skriva små texter som den här.

 

Läs mer om Susan på hennes blogg: www.susancasserfelt.se

Veckans gäst: Dag Öhrlund

Dag Öhrlund (foto: Knut Koivisto) Foto: Knut Koivisto

Dag Öhrlund är journalist, författare, föredragshållare, coach, debattör och fotograf. Han har skrivit, fotograferat och medverkat i 40 böcker, tagit över en miljon bilder och publicerat dokumentärreportage i magasin i 20 länder, idag är han veckans gäst här på bloggen.

Jag har passat på att ställa Dag en del frågor just i sin egenskap av att vara både lektör och författare med lång erfarenhet i bokbranschen.

Hur går det till när du läser manus? Hur är din arbetsprocess?

Det beror lite på vad författaren vill ha av mig – enbart lektörsutlåtande (jag tar inte redaktörsuppdrag) eller även coaching. Men normalt sett så gör jag en noggrann lektörsläsning och återkommer med ett stort antal noter om vilka eventuella svagheter jag tycker mig se och vad som skulle kunna förbättras.

Vad är det absolut vanligaste misstaget folk gör som skickar in sin text till dig för bedömning och hjälp?

Det kanske låter elakt, men att de inte har tillräcklig självinsikt utan exempelvis tror blint på att en historia om deras helt vanliga barndom ska bli en succé som säljer 100 000 exemplar. Ett annat misstag är att i stort sett alla vill skriva deckare, ett misstag eftersom förhållandevis få kan göra det så bra som det krävs, och eftersom konkurrensen i den genren är hårdare än i någon annan.

Gillar du att läsa e-böcker eller är du en sån som helst läser på papper?

Jag tycker väldigt mycket om inbundna böcker Jag älskar att dra in doften, känna på papperet, njuta av ett skyddsomslag. Vi har tusentals band i bokhyllorna hemma och lider varje gång vi måste rensa av utrymmesskäl. Böcker är inte bara underhållning, inspiration och källor till eftertanke – de är också en vacker del av möblemanget.

Hur gör du för att hålla ångan uppe i ditt eget skrivande när du tar hand om andras hela tiden?

Jag försöker minimera lektörs- och coachuppdragen under de perioder då jag själv skriver manus, för att inte bli för splittrad eller riskera att “ramla ur” min egen historia. Jag måste hålla en oerhörd disciplin när jag skriver och störande moment som avbryter författandet gör att jag måste ägna mycket tid åt att komma in i min egen berättelse igen.

Du har varit med i bokbranschen länge, långt innan den sorts egenutgivning vi har idag tog sin början, hur skulle du beskriva utvecklingen på det området?

På gott och ont. Gott för att vissa delar av egenutgivningsprocessen har blivit billigare och mindre riskfylld. Jag tänker exempelvis på att man idag kan trycka POD eller ge ut en e-bok med väldigt små ekonomiska risker, medan man förr var tvungen att chansa på en större tryckt upplaga för att få ekonomi i det hela. En annan god sida är att en egenutgivare i dag har
tillgång till ett brett informationsflöde om hur man ska göra för att undvika misstag. Det är lätt att få råd av andra via sociala medier, exempelvis min grupp “Författare på Facebook”, det finns böcker i ämnet och man kan googla sig till en hel del.

Den onda delen av det hela är att egenutgivningsbranschen har förvandlats till ett delvis vilt och skamlöst Klondyke, där det växt upp företag som svampar i skogen som “erbjuder tjänster” till egenutgivare. För en debutant som vill ge ut själv kan det vara svårt att förstå vad man verkligen får för pengarna hos dessa företag. Alla framhåller att de “hjälper till” med redaktör, sättning, formgivning, ISBN-nummer, tryck och så vidare – tjänster som man faktiskt kan leta upp och köpa själv. Men
ytterst få redovisar öppet och exakt hur de tänker arbeta med den viktiga del som heter marknadsföring och försäljning.

Jag råder alla egenutgivare att be om referenser innan de köper tjänster. Det finns ingen certifiering, ingen kvalitetsgaranti på det här området. Som egenutgivare är det viktigare än någonsin att se till att boken blir så bra och professionell som möjligt. Jag har just kommit hem från en träff med flera hundra bokhandlare och de gör ingen hemlighet av att de fortfarande är skeptiska till egenutgivna böcker. Därför brukar jag säga till blivande författare: “Du får bara ett skott, se till att det sitter i
krysset!”

Kommer de traditionella förlagen agera på samma sätt som skivbranschens dinosaurier under tidigt 2000-tal?

Det har de redan gjort i åratal, och det fortsätter de till stora delar att göra. Jag kommer från tidningsbranschen som jag upplevde som konservativ. Först efter flera år i bokbranschen insåg jag att tidningsbranschen var revolutionär i jämförelse. Bokbranschen är fortfarande en koloss med alltför många cementerade uppfattningar om att “vi gör som vi alltid har gjort”. Man har inte uppmärksammat hotet från ny konkurrens, som exempelvis de digitala formaten, förrän alldeles för sent
och det finns fortfarande människor i branschen som tror att e-boken aldrig kommer att bli en allvarlig konkurrent till den tryckta boken.

Var kommer egenutgivningen att vara om tio år tror du? 

Jag tror att den kommer att vara ännu mycket större än i dag. Miljoner svenskar när en dröm om att skriva en bok och om bara fem procent av dem förverkligar drömmen så kommer det förstås att vräkas många fler böcker än i dag. Det stora problemet är tyvärr att alltför många av dem kommer att vara av undermålig kvalitet, vilket knappast kommer att öka respekten för egenutgivning i distributions- och försäljningsleden. Därför måste alla som jobbar med egenutgivning försöka dra åt samma håll och kämpa för en hård kvalitetskontroll. I det läget måste prestige och sug efter pengar få
komma i andra hand.

Du har ju samarbetat tillsammans med Ann länge, framför allt kring kurser i “verkligheten”, nu senast i London. När träffades ni första gången?

Oj! Det är många år sedan nu och i ärlighetens namn minns jag inte hur vi träffades första gången. Men vi har ju samarbetat på olika sätt med både mingel, kurser och om enskilda elever. Jag har en stor respekt för Anns erfarenhet, kunnande och för hennes ödmjuka approach. Vi är på flera sätt olika men vi delar ett brinnande intresse för ord och jag tror att vi kompletterar varandra väldigt väl, det säger i alla fall kursdeltagarna.

Till sist, vad har du för skrivprojekt på gång?

En hel del. I år har jag just kommit ut med en spänningsroman, Besökaren, och ytterligare en, Erövraren, kommer i höst. Jag kommer att ha medverkat i fem, kanske sex, antologier innan året är slut. Bland andra den amerikanska A Darker Shade of Sweden där jag får vara med bland kända namn som Stieg Larson, Henning Mankell, Håkan Nesser, Maj Sjöwall och Sara Stridsberg. Jag skriver regelbundet krönikor i tidningen “Skriva”, gör några reportage för tidningar och skriver en hel del samhällsdebatt.

För – det finns ju inget roligare än att skriva!

Text: Jens Klitgaard

Veckans gäst – Anne-Lie Högberg

Anne-Lie Högberg

Jag blev debutant i oktober. Ja, jag är väl fortfarande debutant. Tänk vilket härligt ord. Debutant. Vad det betyder mycket. För mig blev det en härlig tid. Tre releasefester. En massa folk kom och gratulerade och köpte min bok. Firade mig och mitt lilla verk. Många vågade väl inget annat. De hade ju inte undgått vad jag höll på med. Champagne och blommor, fina presenter. Ja allt som hör till. Min roman heter ”Det kommer aldrig mer vara du”. En historia om en skilsmässa. Självklart mycket lik min egen för många år sedan.

Min bokresa började för ganska precis tre år sedan. Först en termin på Ordfront och kursen Skriva krim. Men långa resor och sena kvällar fick mig att ge upp. Våren efter fick jag se att Skrivarakademin hade distanskurser. Och jag sökte. Mitt i sommaren ringer de upp och talar om att jag fått plats! Nästan samtidigt ringer en av tjejerna från krimkursen. Vill du hänga med på en skrivhelg? Vi hade inte setts på ett år. Det var bara så självklart att tacka ja! En helg med sol, skrivande och mycket prat blev alltså den allra första starten på min bok. Sedan följde tio månaders tjänstledighet med fokus på mitt skrivande. Och den blev krokig. Men rolig! Mycket jobb har det varit. Ganska precis ett och ett halvt år senare är boken färdig. Tryckt och såld. Den har sålt massor! Så många har hört av sig. Tyckt om. Gråtit. Älskat. Själv är jag överväldigad och chockad över all positiv respons!

Den har till och med hunnit komma i pocket. Så roligt!

Men allt har inte varit roligt. Tre veckor efter boksläppet får jag besked att jag hade bröstcancer. Det blev operation den 29 november. Det senaste halvåret har jag inte skrivit alls. Tiden har gått åt att gå igenom cellgiftsbehandlingarna. Åka fram och tillbaka till Uppsala. Från denna vecka skall jag fortsätta åka till Uppsala för strålning. Varje dag i fem veckor.

För ett par veckor sedan tänkte jag försöka få tillbaka lite skrivlust. Anmälde mig till Anns distanskurs: Skriv romanen på 10 veckor. Nu tror jag inte jag kommer hinna med det. MEN jag har börjat på uppföljaren. Första kapitlet är i gång. Lusten är tillbaka! Min uppföljare kommer förhoppningsvis nästa år. Datum inte ännu så viktigt. Att viljan till skrivandet och livet är tillbaka är mycket viktigare!

I tisdags var det Anns skrivmingel. Jag älskar dessa mingel. Första gången kände jag ingen när jag gick dit. Nu är de flesta som kommer och pratar mina vänner. Jag älskar mitt liv!

Läs mer om Anne-Lie på hennes hemsida: anneliehogberg.se, eller på facebook: Anne-Lie Högberg Författare.

 

Veckans gäst: Camilla Davidsson

Camilla Davidsson

KANSKE BÖRJADE ALLTIHOP den dag för snart 15 år sedan då jag sa upp mig istället för att tacka ja till företagets åtråvärda managementprogram. Jag led av allvarliga sömnstörningar, hade minnesproblem, hjärtklappning och ångest, och klarade mig inte utan långa minneslistor. Efter ett halvårs paus var jag tillbaka på ett nytt karriärjobb. I flera år försökte jag hitta lyckan genom att jobba lite hårdare – en bättre tjänst, ny titel, högre lön, större bostad. Det fungerade inte. Istället blev jag alltmer olycklig och levde med ett stort mörker inombords. Jag fick ta time-out på obestämd tid.

När livet var som mörkast läste jag en bok där huvudpersonen fick i present att vandra pilgrimsleden el Camino de Santiago de Compostela i norra Spanien. Två veckor senare påbörjade jag samma vandring i bergsbyn Saint-Jean-Pied-de-Port i sydvästra Frankrike och efter 90 mil hade något fundamentalt förändrats. Jag insåg att jag hade förväxlat att vara lycklig med att vara lyckad och att sökandet efter status och bekräftelse sällan leder dit vårt innersta längtar. Långsamt förändrade jag mitt liv. Karriären i Stockholm byttes ut mot ett Bed & Breakfast på Fårö om somrarna och boende i Åre resten av året.

Hösten 2011 fick jag idén till min debutroman. Det var en märklig upplevelse. Jag satt i favoritfåtöljen med en studieuppgift då berättelsen damp ner som ett färdigt paket i mitt knä. Jag fick gåshud och visste exakt hur storyn skulle utspela sig. 30 minuter senare hade jag skrivit ihop ett kort synopsis. Det var bara att sätta igång. Som marknadsförare var jag van att skriva, men jag blev snart varse att skriva skönlitterärt är något helt annat än att skapa säljande broschyrer, reklam och produktblad.

Jag anmälde mig till Ann Ljungbergs webbaserade skrivkurs med textåterkoppling och anlitade henne även för skrivcoaching. Försynt talade hon om att min text var för beskrivande och behövde gestaltas mer. Gestalta, vad är det? tänkte jag och rusade hem och läste på. Jag fick lära mig allt från grunden. Ett par gånger gav jag upp. Jag skulle aldrig kunna bli någon Kerstin Ekman. Det var lika bra att lägga ner. Men så kom jag ihåg mitt ursprungliga mål – att få folk att reflektera över hur de lever sina liv. Kunde jag hjälpa en enda människa att slippa må så dåligt som jag hade gjort under 10 års tid skulle det vara mödan värt. Jag köpte skrivhandböcker, anlitade lektörer, skaffade mig testläsare och lärde mig hantverket undan för undan.

Under Vintergatans alla stjärnor handlar om Emma, en ung och sönderstressad karriärkvinna som tappat fotfästet i tillvaron. När hon av en slump hör talas om Caminon får hon ett infall att göra vandringen. Under långa, mödosamma dagar till fots tvingas hon bearbeta sina mörka minnen och sitt förflutna. Hon möter en rad färgstarka personer från olika världsdelar som får stor betydelse för henne. Emmas infall utvecklas till en omvälvande resa som får henne att ifrågasätta och omvärdera sina livsval.

I februari tyckte både min lektör och jag att texten var redo för förlag. Dagen efter att jag skickat manuset till Annika på Bladh by Blad mejlade hon och sa att hon gillade storyn och skulle höra av sig så snart hon läst klart. Två dagar senare återkom hon och ville träffas. Veckan därpå skrev vi kontrakt. Då hade även ett annat förlag visat intresse, men eftersom jag hade fått förtroende för Annika valde jag Bladh by Bladh. Den 22 augusti debuterar jag med Under Vintergatans alla stjärnor, första boken i trilogin om Emmas sökande efter kärlek, lycka och meningen med livet – och hur en tusenårig pilgrimsled kan förändra ett liv …

Läs gärna mer om min bok på min författarsida: www.facebook.com/camilladavidssonm

/Camilla Davidsson

SANTIAGO DE COMPOSTELA i norra Spanien är målet för Caminon, ett nät av katolska pilgrimsleder med anor från 800-talet. Populariteten växer stadigt och år 2013 gjorde fler än 200 000 personer vandringen. Den vanligaste leden, el Camino Francés, är närmare 80 mil lång och börjar i sydvästra Frankrike. Många pilgrimsvandrar av religiösa eller andliga skäl. Andra ser det som en möjlighet att få en paus från vardagens alla måsten och ge sig själv tid till stillhet, eftertanke och reflektion – kanske med en önskan att finna ro i själen.

 

 

 

 

Veckans gäst: Jenny Forsberg

Jenny Forsberg

Manuset som inte blev någon bok

Det finns gott om solskenshistorier om hur allt slit till slut resulterar i en fantastisk bok. Historier om hur manuset med alla refuseringarna äntligen blir utgivet och gör författaren till mångmiljonär. Men vi hör inte så mycket om manusen som aldrig blir någon bok. Här berättar jag om ett av dem.

För tolv år gjorde jag mitt första försök att skriva en roman. Jag hade ingen aning om hur man gjorde. Jag hade inte gått någon skrivarkurs. Jag kände ingen som skrev böcker. Sådant som är självklarheter för mig i dag – som perspektiv, gestaltning och planteringar – hade jag aldrig hört talas om. Men hur ska man lära sig om man inte försöker? Så jag försökte. När jag hade kommit en bit på väg så träffade jag Ann Ljungberg. (Med träffade menar jag här att vi nätverkade på samma internetforum – det här var innan någon hade hört talas om begreppet sociala medier.)

Ann blev lektör för mitt manus. Med hennes hjälp lyfte det en bra bit. Men eftersom manuset var uselt från början räckte det inte. Inget förlag ville ge ut det, och i dag förstår jag varför. Men oj, vad Ann lärde mig mycket om att skriva romaner! För medan jag skrev om och redigerade och trodde att jag filade på mitt manus så var det egentligen min författarförmåga som jag filade på. Det där första manuset var min läroperiod. Med Anns återkoppling och genom att redigera mitt manus så lärde jag mig hur man skriver romaner.

Utan den kunskapen hade jag inte kunnat skriva Akrobaten. Akrobaten är min debutroman – den är alltså det första av mina skönlitterära manus som faktiskt blir en bok – och den kommer att finnas ute inom kort. Akrobaten handlar om hur en familj påverkas av att en av familjemedlemmarna är mytoman.

Läs mer om Jenny på hennes författarblogg: http://www.jennyforsberg.nu/

Veckans gäst: Josefine Lindén

Josefin Lindén

Så jag har debuterat. Min roman heter Tiden går så långsamt när man tittar på den och just precis nu lever jag mitt i det jag drömt om sen jag lärde mig läsa andras texter. Mottagandet har varit över all förväntan. Recensionerna fantastiska. Inte för att jag klarar av att njuta av det speciellt mycket, jag bara oroar mig för den första arga personen. Inget kan någonsin vara för bra för att vara sant tänker ju jag.

Men helt kan jag inte låta bli att bli ryggradsglad över lovorden. Över att folk tycker om mitt språk, mitt driv och förmågan jag tydligen har att få dem att vända blad igen och igen. Det är ju det enda jag vill göra, skriva. Få andra att läsa. Och tänk ändå att jag lever på text nu. När jag blev av med jobbet i höstas var jag arg, skrev ett blogginlägg om att ”nähä nu blir jag minsann min egen chef”. Det kom in uppdrag! Så himla fantastiskt. Nu korrekturläser, redaktörar, marknadsför, wordpressar och skriver jag åt en hel bunt uppdragsgivare. Samtidigt som jag skriver på uppföljaren till debuten och en helt annan, sann historia, om en musiker som föddes blind men plötsligt vid nitton års ålder kunde se igen …

I maj pratar jag på Anns Skrivmingel i Stockholm, jag har haft förmånen att få prata om min bok och mitt skrivande på flera ställen redan, en oerhörd ära. Min roman handlar om Caroline som släpper sin lilla dotter från en terrass på Kungsholmen. Barnet överlever mirakulöst men skadas svårt och hamnar i koma. Pappa Jonas vakar vid sjukhussängen medan Caroline sätts i fängelse utan att minnas vad hon gjort. När hon sedan märker att hennes älskade Jonas är på väg in i en annan kvinnas famn tar hon till drastiska medel för att få sin familj tillbaka …

Det är en totalt fiktiv historia givetvis, men efter att jag skrivit den drabbades jag själv av en förlossningsdepression precis som min huvudkaraktär gör. Detta gav mig möjlighet att i redigeringen gestalta henne starkare, för även om jag aldrig var lika illa däran som Caroline fattar jag verkligen hur man kan hamna där. Hur svart det kan kännas när ångesten totalt förlamar en. Om detta pratar jag när jag pratar om min roman, om att den rosa bubblan kan få sorgkant och att vi inte ska vara rädda för att säga att allt inte är så perfekt hela tiden. Ju fortare man kan få hjälp desto bättre.

Senast var det flera kvinnor som grät, som nickade i igenkänning och efteråt föll in i min famn, tackade för att jag vågade. Så det är större än jag någonsin vågat hoppas på: det här med att romandebutera.

Läs mer om Josefine på hennes hemsida: http://www.josefinelinden.se

Veckans gäst – Anne Liljeroth

Anne Liljeroth

En bok är ingen bok – om författarskap

I september förra året debuterade jag med romanen Bara människor på Hoi förlag. En historia om en kvinna som mitt i livet bestämmer sig för att flytta tillbaka till sin barndoms hemstad och göra upp med sitt förflutna.

Buller och bång, releaseparty, bokmässa, artiklar och upp i bokhandelns hyllor. Nerverna hängde utanpå kroppen och det kändes som jag klev ut ur garderoben, kom ut som författare. Jag var i mål, jag hade ju skrivit en bok och blivit publicerad. Som debutant flyter man sen med, ser vad som händer, vem som reagerar, vilka som läser och vad de säger. Man tar tacksamt och ödmjukt emot och försöker lära sig branschen.

Sen tystnar bruset. Övergår i ett stilla sorl.

Och jag fortsätter att skriva. Manus nummer två sipprade ut mellan fingrarna som om jag inte gjort annat än skrivit hela mitt liv. En helt annan, betydligt mindre plågsam, process än med första romanen. Lektören hade bara småsaker att påpeka, redaktören säger att jag hittat mitt språk, att det är så mycket säkrare den här gången. Och jag känner att jag hittat hem.

Lärdomar på vägen? Jo visst. Den kanske viktigaste är att vara sig själv, att inte skriva för att tillfredsställa en trend eller en genre, eller för att bli känd. Det blir inte du. Skriv det som är du, så blir det både trovärdigt och intressant. Och skriv mycket. Ha tålamod. Det tar tid att formulera en text och det tar tid för andra att upptäcka den. Och slutligen – omge dig med likasinnade. Mina skrivarvänner är min skattkista. Utan dem skulle skrivarlivet vara trist.

Visst var det omtumlande att hålla sin första roman i handen, att se folk köpa den och höra uppskattande ord om den. Men det överträffar inte känslan av att ”jo, se jag kan ju faktiskt skriva.”

Min andra roman släpps till hösten och nu förstår jag det där som det pratas om – när debuterandet flyter över i ett författarskap. Bok nummer två ska redigeras och jag har börjat skriva på nummer tre. Den här gången tar jag ut svängarna ännu mer, vilket kräver mer research och ställer högre krav. Nu känner jag mig tryggare och lite mindre rädd för vad som ska hända sen, för vad folk ska tycka. Jag har ju varit med förut. Och jag vågar planera och prata, inte bara om min bok, utan om mitt författarskap.

Läs mer om Anne på hennes hemsida: http://www.anneliljeroth.se

Veckans gäst – Gunilla Dykhoff Sternelius

Gunilla Dykhoff Sternelius

Skrivtid = skrivarkurs

För en tid sen satte jag mig och skrev mitt ”skrivar-CV”. Det såg imponerande ut. Många publiceringar, engagemang och utbildningar. Men det är amatörförfattare jag är, för jag lever inte på mitt skrivande. Jag är inte tillräckligt ambitiös och drivande för det, brukar jag säga.

Tillvaron som egen kulturföretagare som måste sälja sig själv (sin själ) till priset av morgonsoffor och mingel passar inte mig. Han får ursäkta, en av mina författarförebilder, Bengt Ohlsson, men när jag såg hans nya stajlade bild vid krönikan i Dagens Nyheter så tänkte jag: ”Jaha. Så har han hamnat där, han också.” (Om det är någon som skulle kunna skriva en självraljerande krönika om just det, så är det han.)

Det där är förstås hårdraget. Det finns många sätt att vara professionell författare. Visst skulle jag vilja ha all tid i världen för mitt författande och åtminstone tidsmässigt slippa jobbet – som är helt okej; jag arbetar med internutbildningar på en stor statlig myndighet. Men nu ser det ut såhär för mig, jag har familj och behöver brödföda, och min strategi att gilla läget och skriva så mycket jag kan.

Mitt sätt att ta mig skrivtid har alltid varit att gå på skrivarkurs. Det har jag gjort med hyfsat jämna mellanrum sen mitten av 80-talet. Jag behöver uppgifterna, ramarna, återkopplingen, den om mina texter och om andras. Min e-novellsamling, Det var väldigt – sanna och osanna alster (Serum 2006), är i princip framställd på en ”skrivarkurs” (Litteraturvetenskap/Kreativt skrivande vid Mittuniversitetet). Nu går jag kursen Skriv ditt liv – fördjupning på distans, med träffar ungefär en gång i månaden på fina Gysinge folkhögskola, och jag har kommit riktigt långt med mitt manus om min brors undergång i alkoholism.

I maj åker jag än en gång till Marieborgs folkhögskola och håller ett pass, som gästlärare under ett par timmar, för en motsvarande kurs där. Jag är bekväm både framför och bakom skrivarkurslärarens pulpet.

Ett uttryck för mitt skrivarintresse är att jag sen många år är aktiv i föreningen Liv i Sverige (www.livisverige.org) som vill främja det självbiografiska berättandet, såväl det muntliga som det skriftliga. Författaren Göran Palm grundade föreningen 1982. Liv i Sverige har bidragit till att 130 självbiografiska böcker har kommit ut på marknaden. Den senaste, Alltid någon annan som väntar, är en antologi om dagens äldreomsorg, som säljer bra. Jag var med i redaktionsgruppen; jättekul! Nu är jag nybliven redaktör för medlemstidningen också.

Veckans gäst – Annika Estassy

Annika Estassy

Vi skriver som dem vi är – om min skapelseprocess

Den 24 januari 2011 började jag på Ann Ljungbergs Romankurs på distans. Den 10 oktober samma år var jag klar med den. Jag hade då kommit igång ordentligt med mitt manus och var fast besluten att inte bara skriva färdigt utan att även få ett förlag att nappa. I sitt slutomdöme meddelade Ann att hon trodde att jag hade stora möjligheter att bli utgiven även om det naturligtvis återstod mycket hårt arbete innan dess. Det var den sparken i rumpan jag behövde. För om Ann trodde på mig måste ju också jag göra det, eller hur?

Idag sitter jag med facit. Det blev en bok även om det tog mig ytterligare ett år och ett antal refuseringar och omskrivningar innan ett förlag nappade. Om några veckor kommer min andra roman, Croissants till frukost, ut och jag har lärt mig en hel del under resans gång. Förutom att ha förstått hur ”branschen” fungerar (och inte fungerar), har jag även kommit till insikt när det gäller min egen skapelseprocess. Jag skulle kunna sammanfatta det senare med följande konstaterande: Vi skriver som dem vi är.

Så här:

Om du har en personlighet som innebär att du gillar struktur kommer du förmodligen att känna dig bekväm med att ha planerat din berättelse från början till slut. Du har intervjuat dina karaktärer, gjort din research, har ett ordentligt synopsis som stöd och kapitel- och scenindelningarna är klara. Själv är du kanske en person som gillar att ha det städat på diskbänken innan du börjar laga mat …

Om du däremot känner att ordning och reda hämmar dig, gissar jag att du inte heller kommer att gilla att ha ett sådant arbetssätt när du skriver. Förmodligen föredrar du att kasta dig över tangentbordet. Skriver som en galning och tänker att allt går att rädda i redigeringsstadiet. Att diskbänken ser ut som om tredje världskriget brutit ut när du ska till att laga mat stör dig inte nämnvärt …

Sedan kan man vara lite av det ena och mer av det andra och tvärtom. Alla är vi olika, även när det gäller vårt skrivande. Däremot tror jag att det krävs ett färdigt manus innan vi riktigt förstått vilken process som passar oss bäst. Som nybörjare var det väldigt skönt att ha en struktur att hålla i handen. Numera vill jag ha friare tyglar.

Med Solviken, min första bok, var jag alltså väldigt strukturerad vilket var till ovärderlig hjälp när jag kom till redigeringsstadiet och ville ta bort/lägga till karaktärer och konflikter. Genom att titta på mina scen- och kapitelanvisningar såg jag direkt var i berättelsen jag behövde gå in och ändra. Utan alla anteckningarna jag gjort, hade jag förmodligen virrat bort mig och skapat monstruösa logiska luckor.

När jag bestämde mig för att skriva Croissants till frukost (den kommer ut den 28 april) orkade jag helt ärligt inte med att återigen bygga upp en så detaljerad struktur. Kände inte heller att jag behövde det (som person gillar jag att ha en ren diskbänk när jag börjar laga mat men jag följer mycket sällan ett recept till punkt och pricka utan improviserar gärna och höftar till ibland …).

Istället började jag med att skriva en baksidestext och hitta på en titel. Därefter fokuserade jag på mina två huvudkaraktärer och på deras utveckling och inre resa och lade till ett antal sidokonflikter. Sedan skev jag tre olika slut. När det var gjort gick jag över till att skissa på en början, en första tröskel och en första utmaning, en mitt, en andra utmaning och en andra tröskel. Jag tecknade en tidsaxel samt skrev upp ett antal scener som jag ville ha med eftersom jag tyckte att de gav krydda åt berättelsen och ökade dess underhållningsvärde.

Ramarna var satta men jag lät berättelsen driva sig själv framåt. Eftersom Solviken fått mig att inse att jag, till skillnad från många andra författare, inte alls gillar redigeringsstadiet, valde jag att skriva varje dag men utan att hetsa, allt för att få till så bra ord som möjligt och slippa blajet. Målet var minst 500 ord om dagen. Ibland tog det mig tjugo minuter att skriva dem och många gånger fortsatte jag av bara farten. Ibland var det precis tvärtom – som att springa i melass. Men jag gav mig inte och tre svettiga timmar senare hade jag mina 500 ord.

Förra veckan påbörjade jag mitt tredje manus. Ramarna är klara, titeln och baksidestexten likaså och jag ska försöka hålla fast vid samma strategi: Att skriva varje dag och inte skriva snabbare än att jag hinner tänka efter före.

Veckans gäst – Ingalill Enbom

Ingalill Enbom

Från mina allra första år har jag varit intresserad av ord. De första ord jag lärde mig läsa var VARM KORV. Min pappa var korvhandlare i Kiruna och de orden stod på lådorna i köket. När jag var fyra år kunde jag läsa. Jag fick uppträda på Barnens Dag men alla trodde inte att jag verkligen kunde läsa. Någon skrek; Vänd boken upp och ned. Det går nog lika bra.

När jag började skolan och så småningom började skriva blev detta också ett stort intresse. Skrev uppsatser som alltid fick höga betyg. Jag längtade mycket efter en hund och lånade hem böcker om hundar som jag sedan satt och skrev av – för hand – varenda en. En fantastisk övning för en blivande författare. Jag brukar säga till mina skrivarelever att de skall skriva av för hand ett kapitel från en favoritbok. Då lär man sig mycket: Ordanvändningar, styckeindelning, grammatik, språkets rytm.

Som vuxen blev jag lärare och skrivandet fortsatte. Nu artiklar till lärartidningen och läroböcker. Som lärare tog jag även akademiska betyg i psykologi och sociologi vilket jag hade stor nytta av som författare.

När jag växlade från läraryrket till att bli Sveriges, senare Nordens enda optimistkonsult blev det mest det talande ordet. Optimistkonsult blev jag efter att ha gått Montessoriuniversitetet i Bergamo, Italien. Mina klasskamrater kom från 12 olika kulturer, alltså från hela världen och det året lärde mig mycket om mänskligt beteende beroende på vilken kultur man växt upp i.

Så hade jag en föreläsning för kvinnliga chefer och en av dem visade sig vara chef för bokförlaget Trevi. Hon hette Solveig Nellinge – själv författare – och hon blev min ängel vad gällde skrivandet. Hon bad mig skriva en bok om det jag pratade om på föreläsningarna. Fantastiskt. Det blev fem böcker nästan på raken. Våga visa arbetsglädje, Våga vara frisk, Sluta vara chef, Våga bli en ledare och Lilla stressboken däremellan. Vilket privilegium. Behövde inte skicka in och bli refuserad. Böckerna var beställda och förlaget hjälpte mig. Första boken Våga leva tvärtom blev en stor succe. Nästan 40 000 exemplar såldes. Jag fick senare veta att 9000 för en fackbok är mycket. Boken fick tryckas om och komma ut som Nya Våga leva tvärtom. Boken låg senare åtta månader på Pockettoppen. Före många kända författare. Det kändes kul att komma till Stockholm central och se affischen utanför Pocketshop med lista över de mest sålda böckerna. Böckerna står på biblioteken under Psykologi och Medicin.

Sedan blev det ett uppehåll med skrivandet men de senaste åren har jag prövat på skönlitteratur i olika former. Många halvfärdiga manus i min dator. Deckare, relationsromaner, Fackboken Allt ljus på dig. Våga tala offentligt främst skriven för kvinnor. Mitt liv. Barnböcker. Författaralmanacka. Kokbok för traditioner.

Problemet är att jag lider av allt annat än skrivkramp. Jag älskar att skriva. ”En dag utan skrivande är en förlorad dag.”

Jag vidareutbildar mig hela tiden i skrivarkurser för romaner, deckare, noveller, teater, gick ett år på Filmpool Nord där jag lärde mig göra film. Gjorde en kortfilm som jag har på DVD. Jag skrev en novellsamling som heter Otroligt men sant. Verkliga händelser under mitt äventyrliga liv. Dessa noveller finns också som CD-skiva.  Nu har bibliotek börjat köpa in den.

Tyvärr dog Solveig Nellinge men Forum/Bonnier tog över förlaget så min senaste bok är utgiven där. Våga leva tvärt om och Våga vara frisk är åter nytryckta och finns som mina andra alster att köpa hos mig på www.optimistkonsultab.se.

Sista åren har jag haft och har många skrivarkurser. Privat, för Vuxenskolan, sju gånger i Spanien för solsvenskar i Fuengirola och flera elever på distans. Det är underbart intressant att ha skrivarkurser. Att se en text växa fram från att ha varit lite trevande försök till en regelrätt roman.

Jag har tagit mig själv i kragen för att redigera färdigt min första roman Det är ju du och jag ängel – som först var ett filmprojekt och som Ann hjälpt mig med. Manuset har legat några år men nu har jag tagit hjälp att få den klar. Denna vår!

Har hittat förläggare till FÖRFATTARKALENDERN och åker med den till bokmässan i Göteborg. Skall också hålla seminarium om den.

Våga börja skriva! Du har inte en tråkig minut.

Ingalill Enbom

070 674 71 89

www.optimistkonsultab.se

Veckans gäst: Jivan Wells

Jivan Wells

Jivan Wells  har lett ledarskaps- och coachingprogram i tjugofem år för chefer och personal från företag och organisationer av alla möjliga slag. Hon är också författare till ledarskapshandboken “Sanningens ögonblick”. Idag gästbloggar hon om ledarskap i den nya tiden.

Den nya tiden har kommit smygande att det är svårt för de flesta att urskilja den från vardagens brus. Det jag ser är att en ny medvetenhet har väckts. Den största väckarklockan har varit miljön. Även om inga dramatiska förändringar har skett i vårt förhållningssätt till jorden, så har en stark medvetenhet slagit rot om att vi måste värna om planeten vi bor på. Det går dagligen att läsa om organisationer som försöker påverka befattningshavare att ta ett ökat ansvar och genomföra konkreta beslut som ger varaktiga effekter.

Att bedriva ett ledarskap i denna tid kräver att vi inkluderar nya dimensioner, är öppna för förändringar och framför allt att vi börjar förstå att vi är andliga varelser på en mänsklig resa. Den nya tidens ledarskap består av att se oss själva som en viktig del av helheten och förstå att det vi gör idag påverkar planetens välbefinnande och alla kommande generationer. Vi måste lyfta blicken och våga se vart vi är på väg för att kunna fatta rätt beslut här och nu. Vi måste lita på vår ökande intuition, våra hjärtan och våra medmänniskor. Vi måste lära oss att lyssna till och höra vad jorden och allt levande har att säga oss. Och sedan måste vi följa råden vi får.

Det är inte för sent trots att vi är i elfte timmen. Vi har så det räcker till alla på hela planeten utan att döda djur för att människor ska överleva. Moder jord har inga landsgränser, molnen förflyttar sig över hela dess yta och vi andas samma luft och dricker samma vatten som dinosaurerna. Kärnkraftsolyckan i Tjernobyl 1986 gjorde att vi i Stockholm lämnade ytterskorna utomhus för att inte dra in radioaktiva partiklar. I stora delar av Finland hade svampen fortfarande för höga cesiumhalter år 2009 och i Sverige kunde man år 2011 mäta höga halter i både älg- och renkött. Fukushima drabbar inte bara Japan utan alla haven på hela planeten och vissa länder har förbjudit att sälja fisken.

Den nya tiden kan bäst beskrivas som en andlig tid. Den präglas av att se till helheten. Det betyder att inkludera planetens välbefinnande och finna ett långsiktigt samarbete med jorden och allt och alla som lever på den. Den består av insikten att vi människor är sammansatta av en kropp, känslor, tankar, själ och andligt liv och allt annat levande också är det. Den präglas av att gå från jag till vi.

Den nya tidens ledarskap kräver intelligens vilket består av samarbetet mellan hjärta och hjärna. Det kräver ett mod och ett civilkurage som aldrig tidigare skymtats. Det kräver en ny sorts öppenhet som är helt fri från fördomar och begränsningar och som har en klarsynthet i nära samarbete med hjärtat och själen.

Eftersom den nya tiden är helt ny finns det heller inte så många sätt att förbereda sig för den. Det vi dock kan göra är att vidareutvecklas personligen och andligen, hålla våra hjärtan öppna, fördjupa tilliten till vårt allra innersta – och göra allt vi kan för att leva i sanningens ögonblick.

Veckans gäst: Malva B.

Malva B - Begär

I maj förra året publicerade MIX Förlag min erotiska novellsamling “Begär – oanständiga berättelser”. Jag har alltid fascinerats av olika kulturers komplicerade förhållande till sex . ”Begär” är en internationell, erotisk odyssé till åtta olika länder om nutida, intelligenta kvinnor i alla åldrar och med olika sexuella preferenser. De åker skidor i Åre, besöker en nudistby i södra Frankrike, minglar med lokalbefolkningen på en swingerklubb i Argentina och möts av homofobi i Uganda, för att ta några exempel. Läsaren får följa med amerikaner, spanjorer, norrmän och danskar på olika erotiska eskapader. Varje berättelse utforskar och tänjer på begärets gränser och slutar oftast på ett oväntat sätt. Novellerna kan läsas självständigt, men eftersom flera karaktärer återkommer i olika sammanhang, blir de intressantare om man läser hela boken.

”Varför skriver du erotik?” är det många som frågar mig.

Det var ingenting jag själv valde från början, men vägen till publiceringen av “Begär” har varit otroligt lärorik och spännande. Det började med att min pappa gick bort för tre år sedan. Han hade varit sjuk många år och jag visste att han aldrig skulle bli frisk igen, så jag trodde att jag var förberedd inför dagen när han inte längre fanns. Det blev förstås inte så och efter hans bortgång började jag skriva som terapi. Efter några månader mådde jag bättre och märkte också att jag hade hittat en ny passion i livet. Med en god väns uppmuntran och hjälp började jag skriva på en kärleksroman, en slags slags hyllning till livet och om vikten att våga hitta och vara sig själv. Efter ett år tyckte jag att den var färdig och mejlade mitt manus till MIX Förlag och fick ett så fint svar att jag efter två sidors konstruktiv kritik, nästan hade glömt bort att jag blivit refuserad. MIX tyckte om mitt sätt att skriva och hade fastnat för ett par sexscener i boken:

”Kan du inte skriva några erotiska noveller för oss i stället?”

”Absolut”, svarade jag och köpte genast en bok om hur man skriver noveller.

Sommaren 2012 skickade jag in fem förslag och fyra av dem ingår i ”Begär”. Under hösten skrev jag åtta noveller till. Det kändes lite som att delta i en intensiv, privatkurs i kreativt skrivande. Utan mitt förlags stöd hade jag aldrig blivit klar.

Efter boklanseringsparty, intervjuer, bra och dåliga recensioner, var det dags att återgå till vardagen. Efter glädjeyran kom prestationsångest och den stora Tröttheten. Nu skulle jag börja om! Alla ni som skrivit en bok, sprungit en maraton eller efter åratal av vedermödor äntligen lyckats uppfylla ert livs dröm, förstår vad jag menar. Tre månaders semester från allt skrivande blev snabbt ett halvår, men sedan lyckades jag ta mig samman och i december publicerade MIX Förlag min julnovell ”Glada änkan” som handlar om en äldre kvinna som åker tåg till Paris för att träffa en älskare hon inte träffat på många år.

I framtiden kan jag tänka mig att skriva alla möjliga genrer. Men då får jag väl hitta på ett nytt pseudonym. Kanske blir det Malva C som min bror föreslog.

www.facebook.com/malvab101

malvab@outlook.com

 

Veckans gäst: Sverker Snidare

Sverker Snidare

Det är något konstigt det där med ord. Något speciellt. De sätts ihop, ett efter ett efter ett… Så finns där en ny värld, som inte fanns förut. En ny värld fylld av människor med tankar och känslor, 100-101som möter andra människor och upplever något nytt, ibland något vackert, ofta något skrämmande.

Och vi som läser upplever det som människorna i berättelsen är med om. Kanske starkare än vi upplever det som händer och de människor vi möter i den så kallade vardagen. Hur kommer det sig? Varför är vi så fascinerade av berättelser, i böcker men också på film och teaterscen och förstås på alla de olika skärmar vi numera har?

En del av oss tycker också om att skriva berättelser. Och – oerhört många fler jämfört med för hundra eller femtio år sedan – gör det. Somliga skriver om sig själva, sina egna berättelser, mer eller mindre förklädda. Andra – jag hör till dem – skriver ”hitte-på”. Fast på något sätt tror jag vi alla finns i våra berättelser, även om jag har svårt att se mig själv i Sam, hjälten, eller i alla fall huvudpersonen, i Den Trettonde Messias. Jag har umgåtts med Sam i många år och lärt känna honom allt bättre. Men ofta var det trögt att skriva, historien ville inte hitta fram. Men när Sam berättat för mig hur hans historia skulle sluta, kunde jag skriva färdigt.

Sedan fick andra läsa, och hade synpunkter på berättelsen. Först en lektör, Dag Öhrlund, med sjuttio punkter plus en del redaktörspåpekanden. Jag höll med honom om nästan allt, så jag strök, skrev om och lade till nytt. Ny läsare, nu en redaktör, med många små färgade lappar på sidorna. Jag strök, skrev om och skrev nytt. Och skickade till förlag. Som refuserade, i några fall rätt positivt: ”Vi passar alltså, men jag hejar entusiastiskt på Sverker.” HOI förlag lektörsläste och levererade mitt i sommaren två A4-sidor med kommentarer som bland annat innehöll orden ”Marianne Fredriksson-känsla”, vilket stärkte mig. Och som avslutades med: ”I nuvarande skick tycker jag inte att berättelsen räcker till för publicering…”

Jag bestämde mig för att ändra ”skicket”, tog till mig råden och strök, skrev om och skrev nytt. Tills jag en dag i september sade till Sam:

”Nu får din berättelse vara färdig. Kanske kan den bli bättre, men nu är jag klar med dig.” Det var okej för honom, sade han.

Det var då det började. Det andra jobbet, att från mina 296 sidor i Word få till en bok. Korrläsare, omslag, tryckklar PDF, välja tryckeri. Koordinera alla människor som jobbade för mig. Jag hade bestämt mig för att både trycka upp en mindre upplaga och lägga ut på ett PDF-förlag. Och i november kom 38 kartonger från Estland. En härlig känsla att packa upp den första!

Den trettonde messias

Releasefesten var jättekul. Men sen… hur säljer man böckerna? Det är det tredje jobbet, och det som är svårast, verkar det som. Det räcker inte med att de som läst boken tycker om den, en del är till och med entusiastiska! Bara en läsare har sagt att hon lagt ifrån sig boken, för att den blev för ruskig när Sam skulle få stryk…

Nu finns den i alla fall på bokhandelsdiskar på NK (som har sålt fyra böcker) och på Klackenbergs i Vällingby. Och visst vore det roligt om folk köpte, i bokhandeln, på nätet eller direkt av mig. Så att jag kunde få tillbaka de pengar jag lagt ut på Sam.
200-101
Men den största tillfredsställelsen kommer när människor spontant säger: min fru (eller morfar, mamma, kompis…) har läst och tyckte också jättemycket om boken!

Eller när någon skriver: ”Nu har jag med sorg i hjärtat sagt farväl till Sam. Har längtat till kvällen när jag har fått följa med honom och Svarten på äventyr. Tyckte om det vackra språket. Tack för upplevelsen!”

Då känner jag att Sams berättelse träffat rätt

Veckans gäst: Catrine Tollström

Catrine Tollström

Mitt namn är Catrine Tollström. Jag sitter framför datorn med goja på axeln, katt i knät, åsnor utanför fönstret och en hund på mina frusna tår. Alltid med kakburken inom räckhåll.

Debutromanen Bödeln Frälsaren Observatören tog tio år att skriva, något som har med min annorlunda arbetsprocess att göra. Denna mycket systematiska modell beskriver jag lite kort här. Nu ska jag istället redovisa fyra knep som inte har hjälpt mig det minsta mot skrivkramp. Avslutningsvis tänker jag sedan nämna fyra saker som däremot har funkat helt lysande för att elda på mitt skrivande.

Affirmationer

Ni vet det där med positiva budskap som ska upprepas för att bli till sanningar i hjärnan. Som före detta kurator har jag hjälpt många att hitta affirmationer som känns rätt för dem. För egen del? Inte lika lätt. Självkänslan är det liksom inget fel på. Därför satsade jag på en uppmaning och klistrade texten ”JUST DO IT!” på min laptop. Smart, verkligen. Dessa ord kan ju faktiskt betyda att jag måste kolla facebook utan dröjsmål, behöver städa skrivbordet omedelbart, bör äta en kaka genast. Ja, ni fattar.

Belöningar

Provade att lova mig själv en kaka i belöning för varje färdig A4-sida. Ha! Who was I kidding? Vill se den gladiator som skulle kunna hindra mig från att äta kaka när jag behöver äta kaka. Och att bara ta en …

Mål

Jag är en överambitiös människa. Tänk dig alla överambitiösa personer du hittills har träffat gånger tio. Vi snackar därför orimligt höga delmål. Bara för att jag ville skriva tio sidor om dagen betydde inte det att jag någonsin hann skriva så många. Misslyckanden kan leda till prestationsångest och besvikelse, och vi vet ju alla vad det kan göra med kreativiteten. Långsiktiga resultatmål och dagliga ambitioner funkar bättre för min del.

Göra upp med anhörig om handgripliga påtryckningar

Vissa dagar skulle jag hellre simma bland krokodiler än sätta igång datorn. Då kunde det hjälpa om min sambo helt enkelt släpade mig till tangentbordet, hotade med att äta upp mina kakor om jag inte skrev, tryckte på knappen och öppnade mappen med min text. Så fort jag såg gårdagens arbete upptäckte jag alltid något att redigera och sedan blev det en framtida svårighet att slita mig från texten. Obs! Kom ihåg att fastställa gränser om du testar denna metod. Att gömma någons hallonbakelse. Sådant kan faktiskt utlösa krig på riktigt!

Att prioritera skrivtid

Ovanstående var alltså de fyra knep mot skrivkramp som funkat sämst för mig. Innan jag berättar vad som funkat bäst ska jag nämna några ord om tiden kring bokutgivning. Utan att göra alltför mycket reklam för Bödeln Frälsaren Observatören kan jag berätta att det är en spänningsroman med överraskande vändningar, psykologiskt djup och ett persongalleri utöver det vanliga. En stor samling underbara recensioner finns här.

Från att vara universums mest korkade när det gäller datorer har jag det senaste året lärt mig att bygga upp en hemsida som faktiskt är riktigt snygg. Jag har också jobbat hårt på att marknadsföra min facebooksida och på att sprida min coola boktrailer, gjord på en helg av gamla skakiga semesterfilmer. Har även lyckats få till ett läsfrämjande klipp med en bokläsande hund och en tjuvaktig åsna. Dessutom har jag blivit hyfsad på att prata inför publik. Snacka om utvecklande! För att hinna med bokskrivande och marknadsföring, plus mitt ”riktiga” jobb samt djurskötsel, har jag prioriterat bort allt annat de senaste åren. Fysisk träning kan man få av att jogga runt och stoppa sina flyers i folks brevlådor. Att skippa tv-tittande, nöjen och social kontakt är lätt när skrivande är det roligaste som finns. Ändå vill jag vifta med ett varningens finger. Släkt och vänner kan det vara bra att höra av sig till någon gång om året. Dessutom blir man yr av att minska sin sömn och det är inte till gagn för skrivandet, såvida du inte skildrar en romanfigur som är allmänt trögtänkt och förvirrad förstås. I synnerhet bör man komma ihåg att ens sambo faktiskt inte bara är en främmande figur som sköter hushållet. De fyra saker som för min del funkar helt lysande mot skrivkramp är nämligen musik, poesi, natur och framförallt kärlek. Massor av kärlek.

Tack för mig! Håll kreativiteten på topp och hoppas vi syns framöver!

/Catrine Tollström

Mer om mig kan du läsa här.

Veckans gäst – Mea Engström

 

Jag heter Mea Engström och är snart 50 år, boende i Västra Götaland med min 8-åriga dotter och två hundar.

Poesi var inte min “grej”. Hade under mina författarutbildningar och i arbete med att sammanställa flera sockenböcker på Gotland stött på poesiskrivandet, men jag kan ärligt säga att jag inte riktigt förstod det komprimerade språket, kände inte rytmen. Det var för flummigt för mig.

Så för fyra och ett halvt år sen blev jag allvarligt skadad i en misshandel i mitt hem av en nära anhörig, livet ställdes på ända och den 5 april 2009 separerade jag. Den dagen skrev jag fjorton dikter i ett rasande tempo. Så fortsatte det i ca ett halvår. Jag blev bergtagen av poesiskrivandet. Fick motvilligt lägga mina romanprojekt åt sidan. Där ligger de ännu, åt sidan. Livet har förändrats så radikalt att de troligen aldrig blir färdiga som livet format sig idag.

Idag sitter jag med över 500 dikter, dikter som när de vill ut inte skyr några medel för att komma på pränt, och läsas in. För jag läser in alla dikter.

Jag sitter mitt i ett tufft arbete med att plocka ut och skicka till förlag. Har valt ut ca trettio dikter som jag ämnar skicka in. Det är svårt, då det känns som att blotta mitt allra innersta. Inte för att dikterna nödvändigtvis speglar min sanning utan för att de ändå blir väldigt utlämnande. Oavsett om jag skriver om faktiskt vemod, sann åtrå eller längtan.

Mitt diktande pendlar mellan djup melankoli, som naturligtvis speglar det inre livet efter att under många år utsatts för våld i hemmet, och het längtan.

Det händer att närstående ringer och blir oroliga när jag postat någon särskilt sorgsen dikt, eller att de tar för givet att jag mött en man när jag skrivit något osande sensuellt. Så fungerar inte poesins makt över mig. Jag kan skriva sensuellt när jag är allt annat än trånande och melankoliskt när solen skiner ända in i själen. Poesin har en fördröjning, känns det som. Jag skriver aldrig när jag mår dåligt, utan mår så där lagom bra när jag får signalerna på att något är på väg ut.

Jag kallar det att ha blivit bergtagen av poesin. Den bryr sig inte om att middagen ska lagas, natten passerat mot gryning, att jag borde sova eller om något annat av vardagens måsten. Den fungerar nästan som en enveten tinnitus när en dikt annonserar sin ankomst. Skriv! eller annars!

Trots rädslan att lämna ut mitt skrivande har jag nu under några år valt att posta nästan allt på min poesiblogg: ametysth.wordpress.com.

Jag har även spelat in allt på: https://soundcloud.com/ametyst.

Allt jag ämnar skicka in till förlag har däremot plockats bort.

Poesin har vidgat min kärlek till språket. Jag samarbetar tidvis med en abstrakt konstnär samt fotograferar även själv bilder, de “får” jag sen dikter till. För jag får mina dikter och väntar på rätt stund för dem att födas.

I perioder har jag medvetet försökt sluta skriva poesi, och lägga energi på romanskrivandet, men hittills har det inte fungerat. Hela kroppen kopplas in när det är dags för en ny diktförlossning. Jag målar och dansar ut orden, och känner mig allmänt ganska fånig, men poesin har visat sig ha den största överlevnadsinstinkten i mig. Det är inte utan att jag tror att jag kanske inte hade överlevt åren efter misshandeln utan den. År av hot och skyddad identitet, för att inte tala om förlusten av skyddat identitet, när samhället ansåg att hoten inte var av den grad längre att vi behövde det.

Poesin har blivit min magiska länk, min lunga, när allt annat är syrefattigt i livet.

Två dikter av Mea Engström:

Minnesfyllda tomrum

min mun mot din hals

jag säger ingenting

mina ord har fastnat i din tystnad

i mina händer förtvinar smekningar

alla avsedda för dig

ibland pulserar blodet i mina läppar

jag undrar alltid om du tänker på mig just då

innan tomheten åter flyter i i mina ådror

jag kan höra den

känna den som en minnets vålnad i min kropps alla tomrum

ett lugnets vakuum sjuder

medan jag lever i skuggan av min åtrås död

om jag aldrig vänder mig om

ser jag inte saknaden

men inte heller lever jag då av de andetag du gav

mina ögon

som jag tror har slocknat

har sin stig

en pulsåder att blint följa till min själskälla

jag ser dem smita iväg då och då

förlora sig i sina minnens längtan

berusa sig i min för evigt fyllda brunn

djupt där inne

där min tystnad inte når

där min tomhet aldrig får tillträde

min mun mot din hals

jag säger ingenting

men

tänker du på mig

när blodet pulserar i mina läppar?

 

Försöker

försöker finna mig

i svarta rädslor som ondskan själv

famla mig upp

ur djupa variga fåror av ärr

slutat skrika i slukande tomhet

“tillit”

ordet döljer inga svårigheter

lita till

vem?

mig?

dig?

försiktigt samlar jag ihop mig

lämnar noggrant över alla mina lemmar

i dina händer

ser alla såren

hör alla skriken

känner lukten av varet

kan du älska det?

Veckans gäst: Cecilia Asp

Cecilia Asp

ATT GE UT PÅ ETT FÖRLAG HADE VARIT DÖDEN FÖR MIN BOK

Den 2 juni 2005 förändrades mitt liv för alltid. Jag gick från att vara en hårt universitetsstuderande inom juridik och även arbetande kvinna till att rasa ner på botten med de mörkaste självmordstankar och ångest som jag någonsin skådat. En ständig kamp med mediciner, läkarbesök och terapi började i några år tills jag fick diagnosen bipolär sjukdom. Idag lever jag med vissa funktionshinder och även mångas fördomar.

Under min svåraste tid skrev jag av mig mina dödstankar i flera dokument tills jag en dag bestämde mig för att skriva en bok. Jag lanserade ”Med mitt liv i mina händer – att leva med bipolär sjukdom” och fick ett fantastiskt bemötande, med boksigneringar och föreläsningar som följd. Jag skrev boken om det tabubelagda. Det som många gånger upplevs som ett ämne att hysch-hyscha. Med boken belyser jag ett viktigt ämne. Ett ämne som inte sällan ses på som något av det värsta i vårt samhälle. Man hör det i samband med benämningen ”mördare” och ofta i andra kriminella sammanhang.  Boken har sålt i hundratals exemplar och idag använder jag den som mitt arbetsverktyg i mina föreläsningar för att skapa en medvetenhet hos människor hur det är att leva med bipolär sjukdom.

Redan när jag började skriva så hade jag bestämt mig att jag inte ville ha något förlag som Bonniers eller Nordstedts. Jag ville inte ens försöka. Det hade blivit ett långsamt självmord för min bok. Boken är så otroligt öppen, ärlig och känslofull att jag inte ville ha någon som ville att jag skulle ändra, gestalta och berätta på annat sätt. Det här var liksom min story. En historia som jag måste få berätta själv, för ingen annan har upplevt eller förstår min sjukdom och det jag går igenom.

Att skriva boken var inget problem. Jag är en ganska okomplicerad och öppen kvinna som valde att inte dölja någonting. Inte ens mina sexuella utsvävanden i en manisk period.

Boken handlar om mig, först en bit innan jag insjuknade för att ge läsaren ett mönster. Sen får man följa mig genom alla stadier, bland andra; mani, hypomani, ångest och depression. Man får även läsa läkarjournaler.  Jag har försökt beskriva smärtan så gott jag kan på ett sätt så att en frisk människa åtminstone ska kunna förstå 10% av sjukdomen.

Boken går från svåra självmordstankar, till en diagnos och fortsätter vidare fram till tiden då den trycktes 2012. Den visar att man kan leva med bipolär sjukdom även om det ibland är tålamodsprövande, frustrerande och skitjobbigt. Jag skriver gestaltande beskrivningar om vad hur det känns att vara psykisk sjuk. En känsla som är främmande för många. Smärta, läkarbesök, terapi, mediciner och enträgna skrik och böner som ibland kan vara vardag.

Utöver det har jag bett mina närmaste, de som absolut funnits med under hela tiden, att skriva en anhörigtext som avslutning av boken. Alla har fått välja vad de vill och hur mycket de vill skriva. En text om hur dom upplevde det hela när det var som värst. Anhörigas talan är mycket betydelsefull.

På så sätt fick jag mycket samlat för att skapa en bild av mitt liv.

MIN SKRIVPROCESS

I min sjukdom så hade jag en vän Patrick som alltid stod vid min sida. När jag började bli bättre så hjälpte han mig ekonomiskt att komma iväg på en skrivarkurs i Venedig och på så vis träffade jag min nuvarande författarcoach Ann Ljungberg. Jag fattade tycke för henne och åkte på flera kurser; till Sitges två gånger, samt till Sevilla och San Augustin. Till sist stod jag med material på 80 sidor till en deckare/thriller och massor med lösryckta scener till min självbiografi. De lösryckta scenerna hade jag skrivit när jag mådde som sämst och Ann sade att det här var något vi kunde göra något av. Trots det så skrev jag inte på självbiografin. Men efter en tid försökte jag lägga ihop alla mina lösryckta scener kronologiskt, sedan täppte jag till alla hål och efter det fick jag skriva om lite överallt.

Det har blivit en del uppståndelse kring boken. Utan Patrick, som ansåg att jag behövde miljöombyte, hade inte den här boken blivit skriven. Inte heller utan hans stöd på vägen för att sköta min egen hälsa samtidigt i denna långa process.

Jag skrev hemifrån när jag kände för det med Anns coachning via nätet. Kurserna i utlandet var upplagda i lektioner och egen coachning så man kunde skriva på sitt eget projekt hela tiden eller blanda. Riktigt bra upplägg och givande då alla var fokuserade på sin sak men ändå delaktiga med råd på andras. Ingen har varit den andra lik. I december 2011 coachade Ann mig på Gran Canaria i en vecka. Det var bara hon och jag där, då blev boken klar. Väl hemma redigerade jag och ordnade med omslag.

De lösryckta dokumenten jag hade var till en början min läkningsprocess och mitt sätt att få ut min smärta. Ju mer jag skrev och ju friskare jag blev i övrigt, (med enträget jobb av medicin och terapi) ju mer kände jag att jag ville ut med boken och föra ett viktigt budskap. ”Med mitt liv i mina händer – att leva med bipolär sjukdom”, vill belysa ett stort folkhälsoproblem. Jag tycker att det verkar finnas en kollektiv skam över att vara psykiskt sjuk. Kunskapen är inte tillräckligt etablerad även om det gått framåt. Jag tycker det är ett samhällsansvar.

Jag märker nu vilket enormt behov det finns av att prata om det. Det gör mig glad, rörd och stolt över att jag varit öppen med min sjukdom från början. Jag har aldrig känt skuld och skam, men de flesta gör det. Jag strävade bara efter att bli frisk och må bra. När jag fick diagnosen ryckte jag mest på axlarna och tyckte det var bra på så sätt att vi visste var det var och kunde medicinera rätt och så vidare…

Snart två år senare påverkar den mig fortfarande genom att till exempel få mejl med ord som ”Boken du skrivit handlar ju om mig” och mycket annat beröm för mitt utlämnande av mig själv. Eftersom jag är känd för att byta hårfärg i lilla Västerås så kommer jag nog vara mer igenkänd och då kan det bli ”hon med bipolär sjukdom.” So what? Jag har det. Jag har inga problem med det och i övrigt så hittar folk alltid något att prata om i alla fall. Men hittills av alla mejl har de varit positiva utom ett. Ett klick och sen i papperskorgen. Konstruktiv kritik, ja tack men inte personliga påhopp och kränkningar.

Jag hoppas boken fortsätter sälja, vilken den i skrivande stund gör. Jag är inte ute efter pengarna, behöver inte alls bli rik på kuppen. Jag vill förmedla ett budskap.

Jag bestämde mig, sen var det bara att köra mot målet. Inga krusiduller.

MINA FRAMTIDSPLANER

Att få må bra. Det som andra tar för givet.

Jag planerar inte så mycket. Dels på grund av sjukdomen men framför allt för att jag vill leva i nuet. Deckaren/thrillern ska jag absolut jobba med då jag gillar den oerhört mycket och kan se en utgivning, men det kommer ta tid då jag nu efter 9 år fortfarande inte mår balanserat.

Jag har haft en tid nu som jag mått väldigt dåligt, det vill säga för dåligt för att skriva. Annars är det en terapi för mig. Det blir mer av Anns kurser när plånboken räcker till. Just nu etablerar jag mitt företag ”Hope For The Future” som föreläsare och författare. Jag lyssnar på mitt hjärta och tar dagen som den kommer.

Röst från läsare:
”Vi läsare är publik och står lite vid sidan av. Vi vill inte höra eller veta. Vi väljer att inte se för att det är enklast så. Vi väljer att vägra att försöka förstå. Cecilia Asp visar oss varför.”

Cecilia Asp
Föreläsare & Författare
”Hope For The Future”

Hemsida: http://www.ceciliaasp.se
Facebook Företag: www.facebook.com/CeciliaAsp
Blogg: www.skrivarcenter.blogspot.com

Veckans gäst: Åsa Schwarz

Åsa Schwarz

Foto: Magnus Fond

Vi skriver sorglöst om blodiga kroppar, förruttnade lik och lågor som sprider sig upp längs husväggar. Med en morbid entusiasm plöjer vi obduktionsprotokoll och letar på nätet efter det mest verksamma giftet. Det är så vi gör, vi spännings- och deckarförfattare. Det är en lek i fantasin, en spännande utmaning att bygga den bästa gåtan. Vi väver ihop mörka familjehemligheter med händelser i nutid. Vi kryddar våra böcker med ond bråd död och olycka. Missfall. Övergrepp. Hat.

Sedan går vi hem, tar ett glas vin och myser i soffan med våra nära och kära. Inte en tanke ägnar vi åt eländet vi skapat. All smärta vi tecknat ned och broderat ut. Vi lägger upp fötterna och slappnar av efter en av dag hårt, kreativt arbete. Vi andas ut och njuter av våra liv.

Men tänk om våra historier inte stannar i fantasin? Tänk om det vi skriver blir verklighet? Tänk om vi mot vår vilja dikterar vad som ska hända i framtiden? Tänk om vi blir Gud. Tänk om.

Det här är grundtanken bakom min senaste roman Lust. Den började som en kortnovell som jag skrev långt före jag skrivit min första bok. Jag kommer ihåg hur jag satt i min tvåa vid Medborgarplatsen och skrev den på kvällarna efter arbetet. Samma tvåa som huvudpersonen bor i. Jag hittade novellen långt nere i gömmorna när mitt förlag, Mix (Bonnier), frågade om jag hade några noveller över. Istället för novell, fick de en roman.

Miljön är tagen ur bokbranschen med det stora förlaget på Sveavägen som mittpunkt. Vi får möta agenter, författare och läsa om internationella förhandlingar om rättigheter. Om du har anknytningar till branschen kanske du som Johanna Lindbäck i Bokhora har lätt att känna igen dig. (länk: http://bokhora.se/2013/lust-asa-schwarz/)

Hela boken osar av svartsjuka. Vår huvudperson Sara dras in i ett triangeldrama med förläggaren Anders som är gift och inte lämnar sin fru trots löfte efter löfte. Min stora utmaning var att hitta hennes svartsjuka och ilska. Själv satt jag och skrev i en villaidyll i förorten med en bebis sovande rofyllt i knäet.

Lust har en lite annorlunda fortsättning. Sara själv har släppt en egen e-novell som heter Viskningar. Den går att läsa fristående men har du läst Lust kommer du förstå hela sammanhanget den är skriven i.

Nu ska jag packa min väska och lämna familjen några dagar. Jag ska resa till en liten stuga i skogen för att skriva på nästa bok. Jag ska skriva om ond bråd död och förföljelse, om olycklig kärlek och internationella sammansvärjningar. Tänk om det jag skriver blir verklighet? Tänk om jag mot min vilja dikterar vad som ska hända i framtiden? Tänk om jag blir Gud? Tänk om.

/Åsa Schwarz

 

Veckans gäst – Björn Amby

Björn Amby

TÄNK OM JAG FICK BESTÄMMA ALLT!

Om man tittar sig omkring här i världen så är det ingen upplyftande syn. Utan att kunna all statistik torde man tryggt kunna konstatera att vår planet Jorden är en ganska usel plats att leva på för den stora majoriteten av dess invånare. Vi har fattigdom, ja till och med svält i vissa områden. Vi har lågintensiva krig där kriminella gäng maskerade till ”rebeller” terroriserar befolkningen och vi har diktaturer av olika hårdhetsgrad som hindrar människor att leva ut sina drömmar. Lägger man till att vi i den demokratiska och industrialiserade delen av världen gör vårt bästa för att konsumera Jordens resurser och förstöra miljön för våra barn så blir inte situationen muntrare. ”Tänk om jag fick bestämma allt!” Det är nog fler än jag som fått den tanken i huvudet när man dagligen matas med eländesnyheter. Tänk om jag hade makten att beordra förtryckare att sluta förtrycka. Tänk om jag hade makten att slå näven i bordet och säga att nu får vi inte släppa ut mer avgaser. Tänk om jag kunde lova en skräckslagen befolkning att inte behöva oroa sig mer, jag tar hand om skurkarna. Tänk om … Visst är det en naiv tanke! Visst kan den tyckas barnslig! Men det är ändå en tanke som fascinerat mig så till den grad att jag försökt gå vidare med idén ett genom att ställa följdfrågan – Hur sjutton skulle det gå till egentligen? För även om man får den ultimata makten i form av horder av tekniskt avancerade vapen som ingen jordisk makt rår på, skulle man verkligen klara att skapa ett fredligt, harmoniskt och hållbart samhälle? Eller skulle det bara skapa mer kaos? Och hur skulle personen som får MAKTEN själv påverkas? Det är dessa tankar jag försöker komma någonstans med i min bok.

BERÄTTELSENS LOGIK

Enligt bokens logik så finns det människoliknande liv på flera håll i universum men, det är få planeter som är lämpliga att bo på. De som har uppdraget att förvalta universum menar att människan är på väg att utrota sig själv och, vad värre är, förstöra Jordens möjligheter som beboelig planet för all framtid. Man beslutar helt sonika att utrota människorna och inplantera en fredligare och mindre rovgirig livsform. Men först får en mänskligheten en sista chans. Ambassadören, huvudpersonen i min bok, får uppdraget att ändra utvecklingen och se till att världen blir en bra plats att leva på. Det visar sig att det inte är lika lätt som när man själv tänker en naiv tanke. Mycket kan gå fel.

Berättelsen inleds med ett självmord och just självmord är en annan sak jag funderat över en del. Inte på så sätt att jag själv på allvar övervägt den lösningen eller att jag har drabbats av att någon närstående tagit sitt liv. Nej, funderingarna är mer ur ett filosofiskt perspektiv. Har en människa rätt att ta sitt liv? Eller formulerat lite annorlunda – Är den som själv vill ta sitt liv sjuk men saknar sjukdomsinsikt? Jag måste direkt erkänna att jag inte har en bestämd åsikt i frågan. Att vi har RÄTT att leva innebär nödvändigtvis inte att vi vill det. Det låter självklart att den som efter moget övervägande bestämmer sig för att inte vilja leva längre måste ha rätten att själv ta sitt liv. Det låter ju faktiskt lika självklart att den som är psykiskt sjuk, men saknar sjukdomsinsikt, självfallet skall förhindras att ta sitt liv. Svårigheten ligger i hur/vem som avgör om någon är sjuk eller inte. Självfallet är ett självmord något som direkt skapar spänning och närvaro i en bok. Livsgnistan har slocknat på grund av ensamhet och sjukdom hos vår huvudperson och han väljer att ta sitt liv. Rätten till sin död hävdar han bestämt men, visst kan man som läsare fundera över om inte hans livssituation också gett honom en depression och att han därmed skulle vara sjuk.

Nu är detta sagans värld och om huvudpersonen tar livet av sig i kapitel ett så blir det en väldigt kort bok. Men det här är en science fictionberättelse så det är bara kroppen som dör. Hans själ och personlighet räddas i sista sekund och han får ett fantastiskt erbjudande, nämligen att återfödas på Jorden och få tillgång till all möjlig och omöjlig informations- och vapenteknologi. Detta att placera en vuxen mans hjärna i kroppen på en baby ger den tredje dimensionen av boken. Att som vuxen få uppleva barnperspektivet. Det blir förstås många komiska situationer men också känslosamma relationer mellan ”barnet” och adoptivföräldrarna.

ATT GE UT EN BOK ÄR ALLTID ENS EGET BESLUT!

Nej, det var ingen självklarhet att jag skulle skriva en bok i mitt liv. Visst, som ung jag läste jag massor och där fanns funderingar om att jag skulle förkovra mig ytterligare inom litteraturområdet. Så blev det dock inte och under en period mitt i livet så trängdes litteraturen undan för arbete och fritid i högt tempo. Jag arbetade i många år som konsult och gjorde uppdragsundersökningar om attityder och beteenden hos läkemedelsförskrivare och deras patienter. Det innebar i sig mycket skrivande. Faktum är att jag skrivit tonvis med torra rapporter så att sätta sig ner och fabulera fanns inte. Storyn, till min bok har dock funnits där en stor del av livet, men att göra någonting så konkret som att starta ett bokprojekt är en helt annan sak. Den utlösande faktorn var självfallet att jag, efter avslutad yrkeskarriär hade gott om tid, t.o.m. så gott om tid att jag inte alltid visste vad jag skulle sysselsätta mig med. Det var då jag anmälde mig till en ”skrivarkurs” på Medborgarskolan och på den vägen är det.

Jag har döpt min bok till ”Ambassadören – en fri fantasi om framtiden”. Det finns ganska många titlar på bokmarknaden som innehåller ”Ambassadören” så jag var tvungen att ha en undertitel – och ”en fri fantasi om framtiden” beskriver just vad boken är – en fri fantasi. Den grundläggande tanken med boken är att den skall vara en spännande underhållningsroman, en bok som man tycker är trevlig att läsa och förhoppningsvis har svårt att lägga ifrån sig. Men det betyder ju i sig inte att innehållet behöver vara slätstruket och fritt från existentiella frågeställningar.

När min bok väl var färdigskriven, ja i alla fall så pass klar att den hade drygt 300 sidor och en början, mitt och slut, så återstod frågan – Vad gör man nu? Skall jag försöka ge ut den? Jag erkänner gärna att jag var så pass nöjd själv att jag bad människor i min omgivning att läsa den. För att inte bara få alltför subjektiva bedömningar så jag vidgade kretsen till ett antal människor som professionellt sysslar med texter och slutligen anlitade jag Ann Ljungberg. Jag har dock aldrig ställt frågan om man anser att berättelsen håller måttet för att publiceras. Inte för att jag är rädd för svaret utan för att jag inte tror att någon annan kan avgöra detta. Man är alltid ensam om det beslutet. Jag skall dock villigt erkänna att beslutet påhejads av att man successivt investerar mer och mer tid på omskrivningar och korrekturrundor. Till slut insåg jag att Ambassadören inte bara kan gömmas i hårddisken, den måste få en chans.

EGET FÖRLAG?

Jag tror att flertalet debutanter allra helst skulle vilja få sin bok utgiven av ett stort förlag som satsade mycket resurser på marknadsföring. I alla fall om du inte har en mycket väl avgränsad målgrupp. Det är trots allt så boken har störst möjlighet att exponeras för sina potentiella läsare. Det gör givetvis mycket för självkänslan att någon är villig att satsa på din berättelse. Nu är det som de flesta vet inte bara att knalla upp till Bonniers och säga ”här är den”. Nej, är du ingen offentlig person eller någon som gjort/råkat ut för något spektakulärt så är det till att skicka in manus och vänta och vänta och vänta. Så gjorde även jag. Jag skickade till ett par förlag och väntade. När jag slutligen fick nobben skickade jag till ytterligare några. Det stod dock ganska snart klart om boken skall publiceras inom rimlig tid så får jag göra det själv. Ett stöd till det beslutet var också diskussionerna på Facebook där många författare klagar över den dåliga uppbackning man får även om man blir utgiven av ett etablerat förlag. Självfallet innebär det oerhört mycket eget arbete och mängder av saker man måste ta reda på om man skall ge ut en bok för första gången. Men man är inte ensam. Det finns massor av företag som hjälper till på kommersiell basis och det finns en förening som heter Egenutgivarna där man kan få massor av gratis stöd och råd. Sammantaget är det en fantastiskt rolig upplevelse att publicera en bok och jag ger gärna rådet till någon annan som står där med ett opublicerat manus. Tror Du på berättelsen och inte förväntar dig något större ekonomisk förtjänst – PUBLICERA!

Björn Amby, född 1952, från Mölndal. Har tidigare verkat som konsult och undersökningsledare med att studera attityder och beteenden hos läkemedelsförskrivare och deras patienter. Debuterade 2013 med sciencefictionromanen AMBASSADÖREN – en fri fantasi om framtiden.

Pin It on Pinterest